Aleksandr Borodin har kallats »den störste kompositören bland kemister och den störste kemisten bland kompositörer«.

Det började inte bra. Aleksandr Borodin föddes som livegen, oäkta son till furst Gedeanov och hans älskarinna Avdotja Antonova. Året var 1833. En av furstens livegna tjänare registrerades som fader för att barnet inte skulle kunna hävda någon arvsrätt. Aleksandr Borodin kom därför att vara livegen fram till 16 års ålder. Men fursten tog sitt ansvar: Avdotja fick pengar så att hon kunde försörja sig och sonen. De flyttade till Sankt Petersburg, och uppväxten blev borgerligt trygg. Aleksandr skulle utbildas till skomakare; så blev det dock inte.

Mamman hade god sångröst och spelade gitarr, musik fanns ständigt i hemmet. Snart nog visade det sig att den unge gossen Aleksandr var särdeles begåvad. Två intressen dominerade: musik och kemi. I förskoleåldern lärde han sig att spela piano, mamman bekostade flöjtlektioner, men gossen skaffade sig också en cello och lärde sig själv att traktera instrumentet. Vid nio års ålder komponerade han sitt första opus, »Ellen-polka«, tillägnad en flicka i huset. Barndomsvännen Michail Schiglev var också musikaliskt mycket begåvad, han blev senare en betydande musikpedagog. Föga anade Schiglev att han många år senare skulle dirigera musiken till Borodins begravning. De båda gossarna gick på konsert så ofta de hann, och allt de hade hört upprepades på gehör vid pianoklaviaturen vid hemkomsten. På så sätt kom Aleksandr tidigt att bekanta sig med de stora mästarna. När Aleksandr var tretton skrev han en konsert för flöjt och piano, två år senare en triosonat och några stycken för piano. Michail Glinka var den stora musikaliska förebilden.

Kemi var det stora skolintresset. Aleksandr inrättade därför ett eget kemiskt laboratorium i pojkrummet för djärva experiment. Tankarna på skomakarlära var som bortblåsta – framtiden hade stakat ut sig själv och kom att bestå av Musik och Kemi.

År 1850 skrevs Borodin in vid militärmedicinska akademin för att studera till läkare. Studierna avslutades med högsta betyg i alla ämnen. Intresset för kemi bestod och stärktes ytterligare under studiegången av den ypperlige kemisten och pedagogen Nikolaj Zinin, ofta kallad »den ryska kemins fader«. Zinin insåg Borodins osedvanliga begåvning och tog honom under sina vingar.

Borodins karriär som läkare varade i blott tre år. Han var en mycket känslig man och blev svimfärdig då han konfronterades med ett öppet sår. Vid ett tillfälle tog han hand om en stackars betjänt som piskats på ryggen så svårt av sin herre att man kunde skönja ryggraden i sårets botten. Borodin, som skulle rengöra såret och plocka bort träflisorna, svimmade tre gånger under operationen. Han bestämde klokt att överge läkaryrket för att helt koncentrera sig på forskning i kemi under Zinins ledning.

Avhandlingen 1858 handlade om de kemiska strukturerna och toxikologiska effekterna av arsenik och fosforsyra. Zinin skickade sedan sin adept till Heidelberg för att där få nya influenser och träffa de ledande kemisterna i Europa. I Heidelberg fanns sedan tidigare ett konsortium av ryska kemister såsom Aleksandr Butlerov, grundare av den ryska organiska kemin, och Dmitrij Mendelejev, det periodiska systemets konstruktör. Borodin arbetade i den berömde Emil Erlenmeyers laboratorium och publicerade därifrån ett flertal vetenskapliga artiklar rörande aromatiska aminer och bensidinderivat. Redan nu var han haliderna på spåret och arbetade bl a med fluorobensen och valeraldehyd. Väl etablerad i Centraleuropa gjorde Borodin många resor för att träffa namnkunniga kollegor såsom Adolphe Wurtz, Marcellin Berthelot, Claude Bernard och Louis Pasteur. Det var samtidigt viktigt att under resorna inköpa sådana reagens och precisionsinstrument som saknades i Sankt Petersburg. I Paris lärde han sig även glasblåsning för att själv kunna framställa nödvändig specialutrustning. I Paris intellektuella kretsar blev han bekant med den kände ryske författaren Ivan Turgenjev.

Men det allra första Borodin gjorde i Heidelberg var att köpa ett piano och gå på konsert. Under fritiden komponerade han en del kammarmusikaliska verk såsom en pianotrio, en stråktrio, en stråksextett och en cellosonat. Här träffade han musikvänner med vilka han också kunde exekvera kammarmusik. På så sätt blev han bekant med konsertpianisten Jekaterina Protopopova, som var i Heidelberg för att kurera sin tuberkulos. De blev snart förälskade och gifte sig senare i Sankt Petersburg. Det äktenskapliga livet kom att bli ganska besvärligt.

Jekaterina och Aleksandr flyttade till Pisa med dess behagliga klimat, välgörande för Jekaterinas tilltagande besvär med astma och bronkit. Borodin samarbetade med kemisterna Sebastiano de Luca och Paolo Tassinari och kunde publicera några grundläggande experiment i organisk kemi. Här utarbetade han bl a en syntes av bensylfluorid, en av de första vetenskapliga rapporterna om syntesen av en organofluorid. Denna syntes kom att kallas Borodin-reaktionen. Tillsammans med nyfunna vänner spelades kammarmusik på kvällarna, och Borodin skrev några musikstycken i italiensk stil, bl a en tarantella. Han passade också på att vid ett flertal föreställningar på operan i Pisa spela cello i operaorkestern.

Vid återkomsten till Sankt Petersburg 1862 fick Borodin en adjungerad professur i kemi vid universitetet; två år senare fick han överta Zinins lärostol. Forskargärningen var intensiv, undervisningen hängiven – studenterna älskade Borodin som lugn och tålmodig hade tid för dem alla. Äktenskapet ställde dock till en hel del besvär. Jekaterina hade helt upphört med musiken och iklädde sig sin sjukroll med en bisarr livsföring. Hon var uppe hela nätterna, åt middag klockan fyra på morgonen och sov hela dagen. Lägenheten, som låg längst bort i korridoren till laboratoriet, var synnerligen obekväm, alltid ostädad och delad av en korridor med ständigt spring; köket låg i källaren, och Jekaterinas alla katter sprang omkring överallt. Hennes släktingar var också besvärliga: Borodins svägerska var psykiskt sjuk och bodde långa tider i lägenheten, svågern var i konstant penningknipa och sökte oavlåtligt hjälp. Svärmodern, boende i Moskva, var sjuklig och under ständigt hot om vräkning, vilket tvingade Borodin till många resor fram och åter till huvudstaden. Mitt i detta kaos förmedlade han undervisning och laborationer som kunde hålla på till sena kvällen. Efter avslutade laborationer inbjöd han ofta sina studenter på middag och lärda samtal i hemmet.

Vid denna tid förelåg en hårdför kulturell strid mellan occidentalisterna, som omhuldade Västeuropas kultur, och slavofilerna, som värnade det slaviska kulturarvet. Borodin var sedan tidigare bekant med kompositören Milij Balakirev samt Modest Musorgskij som samarbetade med Cesar Cui och Nikolaj Rimskij-Korsakov. De ville alla skapa ny rysk musik i nationalistisk anda och i Michail Glinkas efterföljd. Borodin anslöt sig till sammanslutningen som kom att kallas »de mäktiga fem« av kritikern Vladimir Stassov, som inte var sen att uppskatta den nygamla ryska musiken. Operabaletten »Mlada« var ett gemensamt projekt till vilket samtliga fem bidrog genom att komponera olika delar; Borodin skrev musiken till fjärde akten.  Borodins relativt dåliga självförtroende på musikens område stärktes i hög grad genom samarbetet med »de fem«. Han tog sig nu an att skriva symfonisk musik. Men plikterna med forskning och undervisning tog nästan all hans tid. Därför tog det nära fem år att komponera den första symfonin.

I december 1868 medverkade Borodin till grundandet av det ryska Kemiska sällskapet, som kom att bli en viktig bas för spridning av den ryska vetenskapen genom nationella tidskrifter och kongresser. Han skrev också en avancerad lärobok i kemi. Borodin började nu skriva på sin andra symfoni i b-moll och funderade på att skriva en opera. Stassov föreslog den ryska episka berättelsen om furst Igor. Borodin hade visserligen tvivel på sin förmåga men gav sig slutligen på uppgiften: »Den som vill äta honung får inte vara rädd för bina!«

Redan 1864 hade Borodin rapporterat sin upptäckt av den synnerligen viktiga och kraftfulla aldolreaktionen, där en alkohol och en aldehyd genom kol−kol-förening bildar en aldol. August Kekulé publicerade liknande resultat 1869 och anklagade indirekt Borodin för att ha stulit hans idéer. Borodin blev oerhört upprörd men beslutade sig för att inte gå i svaromål utan i stället påskynda sitt mödosamma arbete rörande evaporation av olika lösningar, något som hade påbörjats redan 1865. Dessa grundläggande arbeten blev till stor nytta för framtida forskning kring kondensation av aldehyder, ett forskningsfält där Borodin var en av pionjärerna.

I början på 1870-talet blev Borodin engagerad att undervisa i kvinnor i medicinsk vetenskap, något som väckte starkt motstånd i det konservativa Ryssland. En av hans kvinnliga studenter, Adelaida Lukanina, hade i hemlighet och med Borodins medgivande deltagit i föreläsningar och laborationer och även publicerat en vetenskaplig artikel. Lukanina var dock tvungen att bege sig utomlands för att disputera och förbjöds därefter av tsarregimen fortsätta sin forskarbana vid återkomsten till Ryssland. Borodin, som var mycket bekymrad över Lukaninas predikament, bad om hjälp av Turgenjev, som anställde henne som sekreterare. Hon förde noggranna dagböcker varför hon efter Turgenjevs död kunde publicera värdefull dokumentation inte bara om Turgenjev själv utan också om ryktbara personer i Turgenjevs krets som Aleksandr Pusjkin, Michail Lermontov och Nikolaj Gogol.

Arbetet med den andra symfonin tog sju år. Uruppförandet balanserade på gränsen till ett fiasko. Symfonin fick dock ett betydligt bättre mottagande utomlands. Medlemmarna av »de mäktiga fem« träffades alltmer sällan, varför sällskapet kom att bestå i endast omkring tio år.

Borodin var en stor beundrare av Franz Liszt. De träffades första gången 1877 då Liszt uttryckte sin stora förtjusning över andra symfonin. De kom att träffas ytterligare många gånger under åren som gick. Då Liszt fick se manuskriptet till den symfoniska dikten »På Centralasiens stäpper« blev han överförtjust, varför Borodin med glädje dedicerade verket till honom. De båda korresponderade flitigt, och många brev finns bevarade. Borodin skrev senare en berättelse om sina möten med Liszt vilken publicerades postumt.

Vintern 1879 påbörjade Borodin sitt sista stora vetenskapliga verk som avhandlade kvantifiering av kvävehalten i urea. Rimskij-Korsakov såg samtidigt till att Borodins musik uppfördes vid olika konserter i staden. Arbetet med »Furst Igor« gick som vanligt långsamt. Undervisningen i kemi tog allt mer tid, kurserna kunde ibland räkna över 300 studenter. Nikolaj Zinin dog 1880, Borodin sörjde djupt och ordnade med begravningen och en insamling av medel till en staty, som kunde avtäcktas fem år efter Zinins död. På sommaren försökte han att samla krafter för att fortsätta komponerandet av »Furst Igor«.

I februari 1881 blev Musorgskij allvarligt sjuk i sina alkoholrelaterade skador. Borodin såg till att han togs om hand på militärsjukhuset och besökte sin vän dagligen tills han dog en månad senare. I vanlig ordning var det Borodin som ordnade med begravningen och en recettkonsert för att få medel till ett gravmonument.

Alexander III utropades till tsar i mars 1881. Han var lika reaktionär som repressiv, och hans oresonliga hållning ledde till flera revolutionära utbrott inte minst bland studenterna. Borodin stod definitivt på studenternas sida och såg bl a till att förstöra allt material som i minsta mån kunde misskreditera hans elever. År 1885 förbjöd tsaren kvinnor att delta i utbildningen i medicin. Borodin grät som ett barn när han blev varse detta.

Första symfonin blev uppförd i Belgien, Holland och Frankrike tack vare den inflytelserika belgiska grevinnan Louise de Mercy-Argentau, som älskade Borodins musik. Uppförandena blev triumfatoriska. Borodin dedicerade sin »Miniatyrsvit« bestående av sju pianostycken till grevinnan som var en god pianist. Nu började också en tredje symfoni att ta form. Den blev aldrig fullbordad.

I juni 1885 drabbades Borodin av kolera som var nära att ta hans liv; han återhämtade sig aldrig helt. Detta blev ingressen till en tilltagande hjärtsvikt. Då och då jobbade han med »Furst Igor«, men arbetet var oftast trögt, han började få smärtor i bröstet och besvärande ödem. Den 15 februari 1887 var han inbjuden till en maskeradbal. Under festen föll han livlös till golvet mitt under en konversation. Flera läkare fanns i salongen, återupplivningsförsök pågick i en timme, men förgäves. Obduktionen följande dag påvisade ett brustet aneurysm i hjärtat med blod i hjärtsäcken och hjärttamponad.

Begravningen blev storståtlig, bl a dirigerade vännen sedan pojkåren Michail Schiglev gråtande Borodins egen studentkör. Jordfästningen skedde på Alexander Nevskij-kyrkogården; graven ligger strax intill Musorgskijs gravplats. På kistan lät de kvinnor som studerat under Borodin fästa en silverplakett med orden: »Till grundaren, prorektorn och försvararen av fakulteten för kvinnliga medicinstudenter«. Gravstenen restes 1889 ornerad med utdrag ur Borodins musik.

Rimskij-Korsakov, Anatolij Ljadov och Aleksandr Glazunov såg till att »Furst Igor« blev färdigkomponerad; då hade Borodin arbetat på operan i 17 år. Jekaterina dog några månader efter Borodin; hon ägnade sina sista krafter åt att skaffa så mycket biografiskt material som möjligt om sin begåvade make.

Trots att Borodin endast skrev ett 60-tal musikverk, varav nära hälften aldrig publicerades, och trots att delar av hans viktigaste musikverk aldrig blev helt färdiga har han ändå tagit plats som en av de största kompositörerna i den ryska musikhistorien.

Borodins vetenskapliga produktion var också relativt blygsam med endast ett 20-tal publicerade artiklar, vilka dock var av hög internationell klass och renderade honom största aktning och ryktbarhet. Han grundlade omsorgsfullt den högre akademiska undervisningen i kemi i Ryssland varför efterkommande generationer av ryska kemister har Borodin att tacka för mycket.

Zinin hade tidigt gett sin begåvade discipel en reprimand för att han ägnade sig för mycket åt musiken: »Man inte kan jaga två harar samtidigt!« Detta stämde dock inte på Borodin, som kom att bli »den störste kompositören bland kemister och den störste kemisten bland kompositörer«.

Eddie Persson föreläser om Borodins liv och verksamhet vid Medicinska riksstämman den 5 december. 

ATT LÄSA

Abraham GEH. Borodin. The composer and his music. London: William Reeves Ltd; 1927.

Behrman EJ. Borodin. J Chem Educ. 2006;83(8):1138.

Cole JC. Alexander Borodin, the scientist, the musician, the man. JAMA. 1969;208(1):129-30.

Davies PJ. Alexander Porfir’yevich Borodin (1833-1887): composer, chemist, physician and social reformer. J Med Biogr. 1995;3(4):207-17.

Dianin S. Borodin. London: Oxford University Press; 1963.

Dubb A. Medicine and music: Borodin and Liszt: a medico-musical friendship. Adler Mus Bull. 2001;27(2-3):8-10.

Eisenberg M. Alexander Porphyrievich Borodin, 1833-1887. J Hist Med. 1960;15:78-81.

Figurovskij NA. Aleksandr Porfirevich Borodin: a chemist’s biography. Berlin/New York: Springer Verlag; 1988.

Friedman HG. Alexander Borodin – Musician and chemist. J Chem Educ. 1941;18:521.

Getman FH. Alexander Borodin – Chemist and musician. J Chem Educ. 1931;8(9):1762-80.

Garland AK. Doctors afield; Alexander Borodin. N Engl J Med. 1955;252(5):187-8.

Gordin MD. Facing the music: How original was Borodin’s chemistry? J Chem Educ. 2006;83(4):561-6.

Habets A. Borodin and Liszt: I. Life and works of a Russian composer. II. Liszt, as sketched in the letters of Borodin [facsimile reprint]. London: Digby, Long & Co; 1895/Adamant Media Corporation; 2005.

Harman SE. Alexander Borodin: medical educator, chemist, composer. Md Med J. 1987;36(5):445-50.

Hood W. Alexander Borodin: Multi-talented chemical pathologist. Bulletin of the Royal College of Pathologists. 2004;126:31-2.

Hutchings AJB. A study of Borodin: I. The man. The Musical Times. 1936;77(1124):881-3.

Kauffman GB, Bumpass K. An apparent conflict between art and science: the case of Aleksandr Porfir’evich Borodin (1833-1887). Leonardo. 1988; 21(4):429-36.

Kauffman GB, Rae ID, Solovev YI, et al. Borodin: Composer and chemist. Chem Eng News. 1987;65(7):28-35.

Kichigina G. Synthesis and symphonies: Borodin’s laboratory. Clio Med. 2009;87:181-99.

Konstantinov IE. The life and death of Professor Alexander P. Borodin: surgeon, chemist, and great musician. Surgery. 1998;123(6):606-16.

Krätz O. Iwan Turgenjew und die russischen Chemiker in Heidelberg. Chemie in unserer Zeit. 2004;21(3):89-99.

Kuhn, E. Alexander Borodin: sein Leben, seine Musik, seine Schriften. Musik Konkret (2). Berlin: Verlag Ernst Kuhn; 1992. 

Lasky II. Medicine and Music. N Y State J Med. 1982;82(13):1862-4.

Lloyd-Jones D. Borodin on Liszt. Music and Letters. 1961;42(2):117-26.

Neef S. Die russischen fünf. Balakirew – Borodin – Cui – Mussorgsky – Rimsky-Korsakow. Musik Konkret (3). Berlin: Verlag Ernst Kuhn; 1992.

O’Neill D. … aber Sonntag ist immer ein Feiertag: Alexander Borodin, MD, 1833-1887. J R Soc Med. 1988;81(10):591-3.

Ober WB. Alexander Borodin, M.D. (1833-1887), physician, chemist, and composer. N Y State J Med. 1967;67(6):836-45.

Podlech J. ”Try and fall sick …” – The composer, chemist, and surgeon Aleksandr Borodin. Angew Chem Int Ed Engl. 2010;49:6490-5.

Popowa T. Alexander Borodin. Leipzig: Breitkopf & Härtel Musikverlag; 1955.

Raskin N. Alexander Porfirievich Borodin (1833-1887). J Am Med Womens Assoc. 1962;17:345-6. 

Sarton G. Borodin (1833-1887). Osiris. 1939;7:224-60.

Shampo MA, Kyle RA. Alexander Borodin. JAMA. 1975;234(7):721. 

Shine H. Borodin and the benzidine rearrangement. J Chem Educ. 1989;66:793-4.

Stasov V. Meine Freunde Alexander Borodin und Modest Mussorgsky. Musik Konkret (4). Berlin: Verlag Ernst Kuhn; 1993. 

Steinberg C. The scientific activities of Aleksandr Borodin. Chemtech. 1971;1:473-5. 

Strohl, EL. Physicians-musicians. Perspect Biol Med. 1974;17:267-85.

Sunderman FW. Alexander Porfirivich Borodin: physician, chemist and composer. Ann Med Hist. 1938;10:445-53.

Vik T. Aleksandr Borodin − lege, kjemiker, vitenskapsmann, lærer og komponist.

Tidsskr Nor Laegeforen. 1998;118(30):4693-6. 

Wamser CC, Wamser CA. Chemist-composers. An explosive combination. Chem Heritage; 1997:15:35.

White AD. Alexander Borodin: Full time chemist, part time musician. J Chem Educ. 1987;64:326-7.

Willcox TJ. A. P. Borodin – composer and chemist. Educ Chem. 1973;10(5):170-3.