Under hösten 1918 rådde dis och dimma i Jättendals socken, tre mil norr om Hudiksvall utefter Östersjökusten. Första världskriget pågick ännu. Huvudnäringen i Jättendal var småjordbruk och fiske, och strömmingsfisket den hösten var givande. Priserna var höga, varför yrkesfiskarna låg i allt vad de kunde. Socknen är numera en del av Nordanstigs kommun.

Johan Jangard var 33 år hösten 1918, gift, tvåbarnsfar och ledamot av kommunalnämnden. Han utövade viss tillsyn av fattiggården och hade ansvar för brödkortsutlämningen. Han blev senare en av grundarna till Jättendals hembygdsförening och skrev ner sina minnen från denna höst i »De dystra minnenas år« tjugofem år senare. Det är en ögonvittnesskildring som beskriver förlopp och följder av en sjukdomsepidemi på en liten ort. Citaten som förekommer nedan är hämtade från Johan Jangards text.

Spanska sjukan, som högst sannolikt kom till Europa med amerikanska soldater i april 1918, slog först till i Frankrike och Storbritannien, men av strategiska skäl spreds inte informationen. Först i maj månad, när sjukdomen nått Spanien – som var neutralt – blev epidemin uppmärksammad. I början av juli var sjukdomen etablerad i Sverige. Den första vågen var relativt mild, men snart blev situationen annorlunda. När Johans Jangards 15-åriga syster Betty i augusti månad insjuknade i feber, snuva och hosta togs ingen större notis om detta.

Sjukvårdens organisation utgjordes vid denna tid av en provinsialläkare stationerad i Bergsjö, en mil från Jättendal. Distriktet var stort och vidsträckt. All biltrafik var sedan länge inställd på grund av bensinbrist, och resor företogs med hästskjuts. Dr Ingesson, dåvarande provinsialläkaren, skulle tillträda en ny tjänst och i augusti var han ersatt av en ung vikarie som »brukade företaga långa fotvandringar vid läkarbesök, ibland ända till Jättendal. Han var då sjaskigt klädd med egendomliga näbbskor, närmast liknande lappskor. Han fick öknamnet lappen.«

Doktor Ingesson kom tillbaka i september, när sjukdomsfallen hopade sig. Under oktober och november skickade myndigheterna ytterligare en läkare till Jättendal, en ung medicine licentiat Löfdal. Det fanns också en kommunsköterska, Helen Söderberg. »Hon kuskade omkring socknen bittida och sent med en enastående arbetsförmåga och uthållighet, och man undrade allmänt hur hon kunde stå emot alla påfrestningarna utan att duka under.« Närmaste lasarett låg i Hudiksvall.

I mitten av september blev tvillingarna Anna och Fredrik Hansson i Å svårt sjuka liksom handlanden August Sundberg och hans två söner. Ett sjukdomsfall rapporterades den 18 september från fattiggården. Johan Jangard, just hemkommen från fiske, cyklade tillsammans med sin hustru Lydia dit för att titta till vårdtagaren Åvall. »Han hade insjuknat 2 ½ dag tidigare, men jag såg omedelbart att hans tillstånd var fruktansvärt. Han var mycket het, ögonen liksom stirrade mot oss, liksom blodsprängda, och han hade svåra andningsbesvär.« Åvall avled natten till den 19 september, 58 år gammal. Anna Hansson dog den 21 september och brodern, som var mycket sjuk, övervakades av sin mor. »Anna hade varit på tillfälligt besök tillsammans med sin lilla dotter och låg i uthusboden, ordnad för den sista färden, svept i sin brudklänning, som hon ännu inte hunnit bära som brud. Alla döda låg hemma tills begravningsdagen, då församlingen saknade likkällare eller tjänligt bårhus. Den 27 september dog brodern Fredrik. Syskonen voro då 25 år gamla.«

Dagen därpå drabbades Johan själv av svår trötthet, när han cyklat hem. Hustrun Lydia, som var gravid satt framför spisen. Hon kände sig frusen och hade känt liksom ett »stopp« i bröstet.  Nu insjuknade gårdens dräng och piga också. Johan ringde doktor Ingesson och lyckades övertala honom att komma. Denne tittade på vägen in till handlanden Sundberg, där den sjuårige sonen just avlidit. Johan mötte upp doktorn med häst och vid hemkomsten fann han till sin förvåning en obekant men till synes med förhållandena helt insatt rödakorssyster i reglements-enlig dräkt. Röda Korset hade skickat en sköterska till Hudiksvall, som genast skickats vidare till Jättendal. Hon hade frågat om någon behövde henne och hade blivit hänvisad till Johans hem.

»Denna natt, dagen därpå och natten till tisdagen vakade hon hos oss, såg till vårt tjänstefolk, som nu låg sjuka, och vårdade och övervakade min hustru, vars tillstånd var kritiskt. Vårt hem var det enda, den hitresta sjuksystern kom att få ägna sin vård. Dagen efter var hon helt slut. Hon avled på lasarettet efter två dagar.«

Drängen Anders låg sjuk i sin kammare, hans fästmö kom till hjälp i hushållet. Pigan Katarina låg fastsurrad i halvlutande ställning på ett sofflock, för att inte glida ned. Hon hade hög feber och blödde ur näsa och mun. Doktor Löfdal kom och undersökte de sjuka. Hans utlåtande om Lydia löd: Starkt hjärta –lungorna i upplösningstillstånd. Denna andra våg av sjukdomen som svepte fram kännetecknades av hög dödlighet och det var unga vuxna, som huvudsakligen dog.  Lydia som aldrig varit sjuk tidigare, bröts ned på tre dygn och dog den 1 oktober, 29 år gammal, sannolikt i den typiska nekrotiserande alveolit och bronkiolit, som detta virus orsakade. Johan hade nu hög feber och genomgick en grundlig uppsvettning, insvept i fällar, täcken och en tung hundskinnspäls. Han drack het mjölk vari man blandat lasarol, salubrin och vademecum, och blev liggande till begravningsdagen den 10 oktober. Tjänstefolket tillfrisknade och Johan fick efter ett halvår en lunginflammation.

Under oktober avled 19 personer, däribland handlaren Sundberg, 32 år gammal. Hans gravida hustru blev då ensam med två små barn. Praktiska problem började uppstå med begravningarna. Den 3 oktober avled Per Lärka, 19 år gammal och begravningen bestämdes till söndagen den 13 oktober. Hans 23-åriga syster Ester, gift och mor till en liten flicka, dog den 11 oktober. Innan hon ens hade avlidit, diskuterades om de skulle kunna begravas tillsammans. Kruxet var att anskaffa en kista, de var nu svåra att finna. Johan Jan-gard lyckades ringa till Bergsjö och skaffa en, mycket enkel, men vitmålad. När han återkom till Lärkas, drog Ester sitt sista andetag. Syskonen fick vila i samma grav.

Knappast någon av de drabbade familjerna hade familjegravar på kyrkogården. Det fanns inte någon dödgrävare utan de avlidnas anhöriga fick själva sköta om saken. Man fick slå sig samman och gräva massgravar. Kyrkogården var liten och de allmänna varven, där man begravde döda i tur och ordning efter dödsdag, förslog inte. »Själv var jag två gånger med och tog upp för 6–7 döda. I de grifter vi nu grävde om, vilade personer som jag känt och varit tillsammans med i min barndom. Kistorna var omultnade; de var hemsnickrade, kraftiga don.« Helt självsvåldigt iordningställde och bekostade ett tiotal familjer året därpå en utökning med nya familjegravar och man flyttade 8–9 stoft.

Mellanfjärden, en del av socknen, drabbades svårt. Byn fick elektriskt ljus 1917. »Inom några få dagar voro nästan alla, undantagandes en del åldriga personer och småbarn, sängliggande sjuka och det saknades folk som kunde ta vård om dem.« Då mörklades byn. Kraftledningen från transformatorn i Vik till Mellanfjärden var enskild egendom och ledningarna var av koppartråd. Kopparpriset var högt. Världskriget förväntades snart ta slut (vapenstillestånd slöts den 11 november) och priset förväntades sjunka kraftigt. Ägaren monterade ned ledningarna och ersatte dem med järntråd, och under tiden fanns ingen elektricitet.

Under två månader dog 29 personer i Jättendal, i en socken med 1 426 invånare. Dödsiffran för hela året var 50. Året före dog 20 personer, året efter 18. I dagspressen tävlade orter om högsta antalet avlidna. I Bergsjö dog 60.

Benämningen »influenza« uppstod i Italien under 1500-talet. En stor epidemi 1580 anses vara den äldsta väl beskrivna pandemin. Man trodde att influenser från kometer och andra himlakroppar var orsak till de plötsligt uppdykande epidemierna. År 1918 hade bakteriologin vunnit terräng och man hade äntligen övergett miasmateorin, härstammande från Hippokrates dagar, nämligen att sjukdomar berodde på utdunstningar från marken. Man förstod också, att det fanns en typ av smittämne, som inte bestod av bakterier. År 1889 härjade »ryska snuvan« och då fastslogs vetenskapligt att det var en smittsam sjukdom, men det dröjde till 1933 innan man lyckades isolera mänskligt influensavirus typ A. När »asiaten« år 1957 under kort tid drabbat ungefär 35 procent av jordens befolkning, fann man att de som var födda före år 1889 hade antikroppar mot denna influensa.

Spanska sjukan är den pandemi som skördat flest dödsoffer i mänsklighetens historia. I Sverige blev dödsiffran 1918–1920 runt 38 000. Sjukdomens virus har nu återskapats ur material från en kvinna infrusen i permafrost i Alaska och från amerikans-ka soldater. Det är ett fågelinfluensavirus typ A och är oerhört potent. Möss inokulerade med detta hade efter fyra dygn 39 000 gånger fler levande virus i lungvävnaden jämfört med ett influensavirus från 1991.

 

Källor:

1. Johan Jangard. De dystra minnenas år 1918 – Spanska sjukan (manuskript)

2. Margareta Åman. Spanska sjukan (Almqvist & Wiksell;1990).  

3. Fredrik Elgh, Anders Tegnell. Spanska sjukans virus uppväckt från de döda. Läkartidningen, 2006;103:1937-41.

4. Dödbok för Jättendal (1835-1934)

5. Kommunarkivet i Bergsjö