Petro Grigorenko var ett barn av ryska revolutionen. Hans karriär och samhällssyn utgick från dess utopiska ideal, men så också hans personliga tragedi. Om inte revolutionen och den sovjetiska kommunismen hade varit, hade han aldrig suttit inspärrad på mentalsjukhus.

Grigorenko föddes den 16 oktober 1907 av fattiga föräldrar i byn Borisovka i Ukraina. Han blev tidigt moderlös.  Fadern drev ett litet jordbruk, och Grigorenko fick som barn bidra till familjens försörjning med lantarbete.  Ryska revolutionen förändrade livet i hans hembygd. Som tonåring anslöt han sig till Komsomol, den kommunistiska ungdomsorganisationen. Partiboken fick han som 20-åring. Samtidigt gifte han sig med Marija, men trots tre söner blev inte deras äktenskap lyckligt. Med partimedlemskapet öppnades karriären för honom. Han blev ingenjörssoldat och steg successivt i graderna. Även om han på nära håll såg den fruktansvärda hungersnöden i Ukraina som Stalins brutala kollektivisering av jordbruken och utplånandet av kulakerna, de självägande bönderna, ledde till i början av 1930-talet, så sviktade inte hans tilltro till partiet. Inte heller terrorn och utrensningarna av partimedlemmar mot slutet av decenniet fick honom att ändra åsikt. Men när Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 såddes för första gången ett tvivel på att landet styrdes rätt. Han lät undslippa sig några kritiska anmärkningar om den dåliga förberedelsen inför kriget. Det ledde till en reprimand, som skrevs in i partiboken, och hans avancemang hejdades för en tid.

Grigorenko tjänstgjorde ändå med stor tapperhet som officer i kriget och sårades. Efter kriget ströks reprimanden; han utnämndes till generalmajor och lärare på Frunze-akademin, Sovjetunionens förnämsta militärhögskola. Han publicerade flera militärvetenskapliga skrifter. Han levde nu som privilegierad sovjetmedborgare ett lyckligt familjeliv i sitt nya äktenskap med Zinaida. De hade träffats första gången 1938. Stalins terror pågick då som värst. Hon var ett av offren och hade suttit fängslad. Hennes tidigare make hade arresterats och dött under tortyr. Även andra i hennes familj hade drabbats. Det uppstod en innerlig kärlek mellan Grigorenko och Zinaida, och han skilde sig så småningom från Marija. Han hade två söner med Zinaida, en av dessa var egentligen barn i hennes första äktenskap: en utvecklingsstörd pojke som Grigorenko tog sig an som sin egen son.

Så kom den stora skrällen: Chrusjtjovs tal på 20:e partikongressen 1956, där denne riktade en svidande kritik mot övergreppen och personkulten under Stalins ledarskap. Grigorenko berättar i sina memoarer om förstämningen som spreds när talet, vilket först hållits inför lyckta dörrar, blev allmänt känt. För hans del ledde det till en kritisk omvärdering av kommunistpartiet, men det var inte förrän 1961 som han tog bladet från munnen. Det var under ett partimöte i Moskva. En av punkterna på dagordningen gällde partiprogrammet. När frågan tycktes färdigbehandlad begärde Grigorenko ordet. I ett 10 minuter långt anförande ifrågasatte han om den interna partidemokratin var tillräckligt stark för att förhindra uppkomsten av en ny personkult och ett despotiskt ledarskap. Detta var underförstått en kritik av Chrusjtjovs styre, som fick ödesdigra konsekvenser.

Grigorenko avskedades från tjänsten på Frunze-akademin och omplacerades till ett kommando i Fjärran östern. Men inget kunde stoppa honom. Hans ambition var att bidra till leninismens pånyttfödelse. Därför författade han en serie flygblad, som påtalade bristen på demokrati och byråkratiseringen av kommunistpartiet. Dödsskjutningen 1962 i Novotjerkassk av arbetare som demonstrerat mot prishöjningar på mat uppmärksammades i ett av flygbladen. Grigorenko spred sina flygblad med hjälp av två av sina söner och några av deras vänner. Det dröjde inte länge förrän KGB kom på honom; han arresterades den 1 februari 1964 under återresan till Fjärran östern efter ett besök i Moskva. I bagaget fanns fullt med flygblad och skrivmaskinen på vilka de skrivits. Enligt åtalet hade han gjort sig skyldig till sovjetfientlig propaganda. Efter drygt en månads förhör i det ökända Lubjankafängelset i Moskva överfördes han till Serb-skij-institutets avdelning 4 – den politiska psykiatrins högborg – för en rättspsykiatrisk undersökning.

Efter fem veckor kom en kommission – bestående av bland andra två ökända psykiatrer, professorerna Daniil Lunts och Andrej Snezjnjevskij (ordförande) – fram till att Grigorenko led av en paranoid personlighetsutveckling med begynnande arterioskleros i hjärnan. Man fäste sig vid förekomsten av reformatoriska idéer inriktade på att förändra statsapparaten och messianism, dvs en förment patologisk självöverskattning. Grigorenko ansågs inte vara ansvarig för sina handlingar. Därför rekommenderade kommissionen tvångsintagning på ett psykiatriskt specialsjukhus.

Den politiska psykiatrin i Sovjetunionen hade anor som gick tillbaka till 1830-talet, då tsar Niko-laus I slog fast att den samhälls-kritiske filosofen Pjotr Tjaadajev var sinnessjuk och därför skulle isoleras och vårdas i sitt hem på tsarens bekostnad. Under både Lenins och Stalins styre förekom politisk psykiatri, men det var först under Chrusjtjovperioden som den systematiskt började  utnyttjas som ett redskap för repression.  Den främste teoretikern bakom denna utveckling var Snezjnjevskij, särskilt förknippad med den flexibla diagnosen »långsam schizofreni« – en sjukdom med ett utdraget, smygande förlopp och subtila symtom. Reformatoriska idéer och messianism kunde ingå, men diagnosen var inte enbart tillämplig vid politisk opposition. En alternativ diagnos var den som ställdes på Grigorenko: paranoid personlighetsutveckling. Lunts var under många år chef för Serbskij-institutets avdelning 4 och avskydd av dissidenter. Grigorenko såg honom på väg till institutet i KGB:s generalsuniform, som sedan byttes mot den vita läkarrocken.    

Vid rättegången, som hölls den 17 augusti 1964 inför en militärdomstol, förbjöds Grigorenko närvara på grund av sin förmenta psykiska ohälsa. Detta var inte ovanligt när det gällde psykiskt sjukförklarade dissidenter, vilket gjorde att de inte kunde försvara sig och den eventuella kritik av samhällsförhållandena, som deras brott bestod i. Domstolen följde Serb-skij-institutets rekommendation och Grigorenko överfördes till ett specialsjukhus i Leningrad.  Någon psykiatrisk behandling fick han inte, vilket var tur för honom, för bland de behandlingar som kunde ges dissidenter på specialsjukhus ingick höga neuroleptikadoser, särskilt klorpromazin och haloperidol, intramuskulära injektioner av sulfazin – en steril enprocentig lösning av svavel i persikoolja som gav smärtor och feberfrossa – och en särskilt fruktad behandling: inlindning i fuktiga segelduksremsor, som när de torkade krympte och gav smärtor, i värsta fall kvävning.

Lyckligtvis blev Grigorenkos vårdtid denna gång förhållandevis kort. Den 14 april 1965 skrevs han ut som förbättrad efter en komplicerad beslutsgång i den högsta sovjetiska byråkratin. Själv antog han att Chrusjtjovs avsättning i oktober året före bidrog. Men han hade berövats sin generalstitel, uteslutits ur kommunistpartiet och hade svårt att försörja sig och sin familj. Till slut fick han tjäna sitt uppehälle som lagerarbetare. Han var inte helt somatiskt frisk. 1961 hade han drabbats av en hjärtinfarkt. Hans vänkrets skiftade: medan många gamla vänner drog sig undan, tillkom nya bland yngre dissidenter, vilka skulle tillhöra offren i förföljelserna mot oliktänkande, som pågick ända fram till Gorbatjovs glasnost- och perestrojkapolitik vid 1980-talets slut. När de ställdes inför rätta, fanns han med bland sympatisörerna utanför domstolslokalerna. De släpptes aldrig in, trots att rättegångarna officiellt var öppna.

Grigorenkos engagemang för mänskliga rättigheter nådde sin kulmen i hans offentliga stöd åt krimtatarerna och deras rätt att återvända till Krim. De var en muslimsk minoritet på en kvarts miljon människor, ättlingar till de mongoler som under Djingis Khan på 1200-talet erövrade stora delar av det som med tiden blev Ryssland.  En del krimtatarer samarbetade med tyskarna under kriget. Stalin beslöt därför 1944 att bestraffa hela befolkningsgruppen genom att deportera den till Centralasien, framför allt till Uzbekistan. Drygt 40 procent omkom vid deportationen. Under 1960-talet började deras kamp för rehabilitering och för att återvända till Krim. Officiellt rehabiliterades de, men de tilläts inte återvända. Ändå sökte sig många tillbaka till Krim och angränsande delar av Ukraina, där de levde i svår misär. I samband med en muslimsk högtid, som utvecklades till en stor manifestation av krimtatarer 1968 i Tjirtjik i Uzbekistan, tog myndigheterna till våld; flera ledande krimtatarer fängslades. Grigorenko fick en telefonkallelse att vittna i rättegången mot dem i Tasjkent och förberedde ett försvarstal för de åtalade. I början av maj 1969 reste han dit, men han anade att man gillrat en fälla för att arrestera och rannsaka honom på avstånd från Moskva, där sympatisörer och utländsk press vakade. Efter att ha hållit sig gömd några dagar arresterades han den 7 maj och anklagad för att ha spritt lögnaktiga påståenden till skada för sovjetstaten.

Grigorenko begärde att släppas fri och att rannsakningen skulle ske i Moskva. När detta inte beviljades, började han hungerstrejka. Svaret blev en brutal tvångsmatning. Efter två veckor avbröt han hungerstrejken. I augusti 1969 påbörjades en undersökning av en rättpsykiatrisk kommission i Tasjkent. Den kom fram till att han var psykiskt frisk. Eftersom man inte lät sig nöja med den bedömningen, överfördes Grigorenko till Moskva för en ny undersökning på Serbskij-institutet. Denna gång fann en kommission, i vilken Lunts ingick och som leddes av Georgij Morozov, institutets chef, att den tidigare diagnosen paranoid personlighetsutveckling med begynnande hjärnarterioskleros fortfarande gällde. Man framhöll att Grigorenko aldrig varit helt fri från sitt paranoida tillstånd, utan att hans reformatoriska idéer konsoliderats och i ökande grad bestämde hans uppträdande. Vid en rättegång i Tasjkent i februari 1970, där han återigen förbjöds närvara, fastställdes att han skulle placeras på ett psykiatriskt specialsjukhus.

Den 28 maj 1970 togs Grigorenko in på specialsjukhuset i Tjernjachovsk i Kaliningradområdet. Han skulle nu »vårdas« i drygt 4 år; de sista 9 månaderna på ett vanligt mentalsjukhus, Troiskaje, utanför Moskva. I Tjernjachovsk var isoleringen mycket svårare än i Leningrad. Zinaida behövde över två dygn för att resa till de sparsamt medgivna besöken. Miljön var torftig och övergrepp vanliga. Han såg hur medintagna misshandlades av vårdare; han prote-sterade mot övergreppen, och det blev något bättre.

Den politiska psykiatrin i Sovjetunionen utsattes för en växande internationell kritik. Vid en kongress som WPA (World Psychiatric Association) höll i Jerevan i oktober 1973 inbjöds utländska psykiatrer att besöka Serbskij-institutet för att informeras om sovjetisk rättspsykiatri. Några tackade ja; de fick bland annat ta del av Grigorenkos akt. Svensken Carlo Perris och WPA:s generalsekreterare, britten Dennis Leigh, for sedan till Troiskaje i sällskap med personal från Serbskij-institutet, inklusive tolk. De träffade Grigorenko. Men denne ville inte tala med de utländska gästerna med mindre än att det skedde genom en tolk, som hans hustru skulle välja ut. Det förvägrades honom, varför samtalet inskränkte sig till några fraser på tyska. Perris förklarade senare, enligt Expressen, att han inte trodde att akten som han fått ta del av var förfalskad, och, »att de ryska kollegerna gjort en riktig medicinsk bedömning av Grigorenko«. Själv berättar Grigorenko i memoarerna – utan att nämna Perris och Leigh vid namn – att han inte kände något stöd från dem; trots att de fick klart för sig hans begäran om en egen tolk, så reagerade de inte. Den 26 juni 1974 skrevs han i alla fall ut, sannolikt för att författaren Solzjenitsyn officiellt vädjat till president Nixon, som skulle komma på statsbesök dagen därpå, att ta upp fallet med sina sovjetiska värdar.  

Trots sviktande hälsa fortsatte Grigorenko sin kamp för mänskliga rättigheter. Uppmuntrad av Helsingforsavtalet 1975, där representanter för Öst och Väst, förutom olika fredsbevarande överenskommelser för att trygga stabiliteten i Europa, också förband sig att respektera mänskliga rättigheter, bildade han tillsammans med Andrej Sacharov och andra människorättsaktivister en Helsingforsgrupp i Moskva. Den följdes av Helsingforsgrupper i andra delar av Sovjetunionen, men de upplöstes en efter en genom myndigheternas hårdnande repression.

Hösten 1977 tilläts Grigorenko resa till USA för en prostataoperation. Zinaida och den utvecklingsstörde sonen följde med. Parets andre son hade redan emigrerat till USA. En tid efter operationen berövades Grigorenko sitt sovjetiska medborgarskap – ett hårt slag, som gjorde exilen definitiv. 1978 undersöktes han av psykiatern Alan A Stone, professor vid Harvard, tillsammans med ett team där neurolog, rysktalande psykiater och psykolog ingick. Stone kunde inte finna några paranoida symtom eller and-ra tecken på psykisk sjukdom; däremot tydde den neurologiska undersökningen på en tidigare cerebral insult, men till skillnad från Serbskij-institutets läkare menade Stone att de neurologiska undersökningsfynden saknade psykiatrisk betydelse.

Till slut förlorade Grigorenko sin utopiska tro på kommunismen, i stället sökte han sig tillbaka till den ortodoxa kyrkan. Kort efter att ha hållit ett tal vid invigningen av Babi Yar Park i Denver i oktober 1983 drabbades han av stroke. Parken är tillägnad minnet av de omkring tvåhundratusen människor, mest judar, men också romer och vanliga ukrainare, som avrättades av tyska förband i Ukraina 1941–43. Många mötte döden i Babij Jar, en ravin utanför Kiev.

Grigorenko återhämtade sig aldrig riktigt från sin stroke och gjorde inga mer framträdanden. Han avled den 21 februari 1987.