Rädda synen på Bach

»I have seen a vast variety of singular animals, such as dromedaries, camels, etc., and particularly at Leipsick, where a celebrated master of music, who had already arrived to his 88^th year, received his sight by my hands; it is with this very man that the famous Handel was first educated, and with whom I once thought to have had the same success, having all circumstances in his favor, motions of the pupil, light, etc., but upon drawing the curtain, we found the base defective, from a paralytic disorder«.

(Se översättning nedan.)

Den berömde engelske ögonkirurgen »Chevalier« John Taylor (1703–1772) lämnade denna speciella redogörelse av sin kataraktoperation på Johann Sebastian Bach (1685–1750) elva år efter tonsättarens död. Tvärt emot vad den självdubbade (!) »Ophtalmiater Royal« Taylor påstod återfick inte heller Bach synen – han drabbades dessutom av postoperativ infektion och avled fyra månader efter ingreppet i juli 1750 i sviterna av en akut stroke. Redogörelsen innehåller också ett par sakfel: Bach var vid operationen 65 år gammal, och Händel undervisades aldrig av Bach. I själva verket är det en gåta att dessa barockmusikens största tonsättare, födda samma år i Tyskland på 13 mils avstånd, aldrig träffades.

Kataraktoperationer var John Taylors signum, på den tiden enligt mina ögonläkarkollegor utförda genom så kallat starrstick, där linsen puttades åt sidan eller fragmenterades. Hans största tillgång verkar dock ha varit en alldeles prunkande narcissism. Han gjorde turné genom olika europeiska städer i en vagn målad med ögon i olika former, och ankomsten annonserades i god tid. Hugade patienter samlades i stadens rådhus, och den självutnämnde kunglige ögonkirurgen inledde sessionen med långa oratoriska tal över sina egna framgångar innan kirurgin tog vid. Patienterna fick ofta instruktionen att hålla det opererade ögat täckt under sju dagar – när ögonlappen togs bort hade kirurgen lämnat byn. Hans liv har tagits som exempel på »how far impudence may carry ignorance« (»hur långt fräckhet kan få okunnigheten att nå«), men detta är möjligen en lite för hård beskrivning. Ändå är det skönt att historien ibland kan ställa allt till rätta – patienterna Bach och Händel borgar för att vi i dag kommer ihåg John Taylors namn.

Johann Sebastian Bach föddes i en stor musikersläkt verksam i Thüringen i centrala Tyskland, där flera av hans farbröder, kusiner och syskon var verksamma stadsmusikanter, organister eller kompositörer. Johann Sebastian blev föräldralös vid 12 års ålder, och då hans styvmamma brevledes fick en förfrågan om Bachs far var tillgänglig för en musikertjänst i en närliggande by svarade hon: »Tyvärr måste jag meddela att min käre make Ambrosius Bach har avlidit, och jag kan dessvärre inte heller se någon annan som nu eller i framtiden kan axla den stolta Bachfamiljens musikerarv.« Kanske satt den tolvårige Johann Sebastian vid köksbordet mittemot och åt frukost?

Bach var från första stund ständigt omgiven av musik i alla de former som existerade i slutet av 1600-talet – kyrkomusik, stadsmusik, gatumusik, instrumentalmusik, körmusik, solosång – och visade tidigt en alldeles egen drivkraft i sitt arbete. Han blev under skolåren känd som en skicklig cembalist, lärde sig sannolikt att spela både violin och cello, men det var som organistvirtuos och orgelexpert han blev berömd. Vid 18 års ålder kallades han som sakkunnig att bedöma den nybyggda orgeln i Arnstadt, och vid invigningskonserten spelade han egna kompositioner (möjligen ungdomsverket »Toccata och fuga i d-moll«), vilket gjorde ett sådant intryck att han omedelbart erbjöds tjänsten som organist framför flera andra äldre organister, inkluderande Bachsläktingar.

Johann Sebastian Bach var protestant och såg som musikens mål att »förhärliga Guds existens och ve-derkvicka själen«. Hans produktion var enorm och omfattade hela årets kyrkokantater, mässor, orgelverk, världslig instrumentalmusik och soloverk för flera instrument, samt de monumentala Johannes- och Matteuspassionerna – men operakonsten lämnade han orörd. Han var matematiskt intresserad och en hängiven systematiker. Han grundlade harmoniken och den tempererade stämningens inflytande på modulationer, och utarbetade egna pedagogiska verk till sina barn. Ett av de få uttalanden som härrör från Bach lyder: »Jag har varit tvungen att vara produktiv – vem som helst som är lika produktiv som jag kan lyckas på samma sätt.«

När Bach avled 1750 var det som en berömd orgelvirtuos och en av flera regionalt kända tyska kompositörer. Han fick sammanlagt 20 barn, och flera av sönerna var under sin tid mer berömda kompositörer än fadern. I takt med att hans kompositioner spreds ökade intresset, men det var inte förrän i början på 1800-talet som hans monumentala gärning för den västerländska musiken klarlades. En tjugoårig Felix Mendelssohn framförde Matteuspassionen i Leipzig 1829 – musik som då hade varit ospelad i över sjuttio år – och detta blev inledningen till den Bachrenässans som befäste hans ställning i musikhistorien. Det berättas att kören som skulle framföra Matteuspassionen i Leipzig under repetitionsarbetet växte från 20 till 200 medlemmar enbart genom ryktesspridning – alla ville vara med om att sjunga detta enastående verk.

Johann Sebastian Bachs tre år äldre bror Johann Jacob Bach (1682–1722) blev i Polen anställd i Karl XII:s arme som oboist, och följde sedan med hovet till Stockholm, där han tjänstgjorde i Kungliga Hovkapellet. Johann Helmich Roman (1694–1758) anställdes som violinist i Hovkapellet 1711 – »den svenska musikens fader« och brodern till världshi-storiens kanske störste komponist musicerade alltså tillsammans. Johann Jacob Bach avled barnlös 1722 i Stockholm, där han uppges vara begraven.

I samband med millennieskiftet samlades ett antal musikvetare och kritiker för att rangordna det andra millenniets största kompositörer. Med förbehållet att uppgiften egentligen är omöjlig är utfallet ändå intressant. Som den främste kompositören korades Johann Sebastian Bach, vilket kanske inte är så kontroversiellt som valet av andraplats – den lämnades tom. Först på tredje plats placerades Mozart och Beethoven. Från musikvetenskapen är budskapet tydligt – Johann Sebastian Bach är knutpunkten i den västerländska musikhistorien. Allt som är skrivet före honom sammanbinds i hans verk, och allt som kommer efter har gått genom honom. Ingen senare kompositör har kunnat utöva sin konst utan att någon gång ha studerat Bach.

Bachs musik är ofta öppen och omedelbar, men vem var han? Hans person är märkligt svåråtkomlig – det finns få direkta källor i form av brev eller vittnesmål. Hans arbets-kapacitet var enorm, och han verkar själv ha satt sina gränser och mål. Det var ingen i Weimar eller Leipzig som krävde att han skulle färdigställa kantater för varje söndag hela kyrkoåret – det var Bachs egen utmaning. Den monumentala Matteuspassionen eller solosviterna för cello och vio-lin är alla resultatet av Bachs egen drivkraft bortom yttre krav, och detta kan vara något att dra lärdom av. Kraften i att arbeta efter egna högt ställda mål visavi utifrån kommande krav och belöningar ska inte underskattas.

Man kan beundra den arkitektoniska konstruktionen i Bachs musik, eller analysera fugornas matematik – men man kommer ändå bara åt den gripbara delen av hans kompositioner. Den andra – det väldiga geniets fantasi och kapacitet att i en enkel violin, orgel eller cello härbärgera och kommunicera männi-skans hela väsen – utgör en helt egen dimension. Bachs syn är räddad i hans musik, och så länge den kan spelas är Higgspartikeln överflödig.