Dagens rätt i La Salle de Garde

Att få perspektiv på sin egen tillvaro är ofta intressant och lärorikt; här ges en liten inblick i franska underläkares historietyngda lunchtradition.

På ett sjukhus någonstans i Sverige: Det är en vanlig tisdag vid lunchtid när Svea, AT-läkare, hastar från akutvårdsavdelningen där hon precis skickat iväg den sista konsultremissen som överläkaren beordrat. Hon går med snabba steg genom kulvertarna, i handen har hon en plastpåse med en matlåda och bredvid henne går läkarkandidaten som också ska med och luncha i AT-rummet. Väl framme i den neutralt inredda lokalen värmer hon matlådan i mikrovågsugnen, plockar fram bestick, fyller ett glas med vatten och tar sedan plats bredvid kollegorna. Snacket går som vanligt om patientfall, jourbyten, val av ST och hos vem fredagens förfest ska hållas. Efter en dryg halvtimmes verklighetsflykt och en kopp kaffe är det dags för Svea att återvända till eftermiddagens underläkaraktiviteter, hon tar ett djupt andetag och går ut genom dörren.

Samtidigt i Paris, Frankrike: François, ST-läkare (AT finns ej i Frankrike), kliver in i underläkarnas lunchrum (la Salle de Garde) efter en stressig morgon på akutvårdsavdelningen. Med sig har han en läkarkandidat – båda bär de vita läkarrockar. Denna klädsel är bara en av flertalet regler som gäller i lunchrummet och som François på vägen dit försökt förklara för sin gäst, läkarkandidaten. Lokalen är ganska stor och det slamrar från det intilliggande köket. Runt hela salen finns stora väggmålningar med erotiska motiv (les fresques) vars ansikten ofta liknar äldre sjukhuskollegors, därtill en hel del klotter. Dukade bord står uppställda i U-form och i högsätet sitter lunchrummets chef (l’économe), demokratiskt vald av underläkarna och med enväldig makt. François passerar denne och hälsar sedan på redan anlända kollegor genom att lätt knacka på deras ryggar då han passerar dem innan han sätter sig på första lediga plats, här är det strängt förbjudet att själv välja var man vill sitta. Borden börjar fyllas med underläkarkollegor, men även en och annan överläkare (les fossiles), och så snart l’économe lagt för sig av maten skickas faten i sicksack längs med borden till dess alla blivit serverade och måltiden kan börja. Nu är det inte tillåtet att, utan tillstånd från l’économe, resa sig upp förrän kaffet är serverat, inte heller att prata om religion, politik eller att använda medicinska termer. Korkskruvar, servetter och småskedar är också förbjudna och läkarkandidaten tittar storögt på medan bordsgrannen med vana händer och välkoordinerade rörelser öppnar en vinflaska på traditionsenligt sätt, endast med hjälp av en kniv. Bordsgrannen ler och frågar läkarkandidaten vad denne gjort på förmiddagen varvid han oskyldigt börjar redogöra för morgonens intressanta patientfall … Detta får kringsittande personer att börja klinga i glas och tallrikar: en regelöverträdelse (une faute) har skett och l’économe sätter fart på hjulet (la roue) som hänger på en av väggarna. La roue liknar ett chokladhjul men i stället för vinster får man olika straff (les taxes); detta kan vara allt från att sjunga en sång till att dra ner byxorna och visa bakdelen inför hela församlingen. François, som är ansvarig för sin gäst läkarkandidatens handlingar i salen, blir lättad då la roue stannar på »kyssa grannen«. Det är ett relativt lindrigt straff som han snabbt utför, därefter kan han åtnjuta fem minuters straffimmunitet. Lite senare serveras kaffet och det är nu tillåtet att diskutera medicin, många byter plats för att informellt konsultera någon kollega om ett patientfall. François tar tillfället i akt att återigen förklara lunchrummets regler för läkarkandidaten så att inte nya regelöverträdelser ska ske nästa dag. Därefter lämnar de lunchrummet tillsammans för att ta itu med eftermiddagens arbetsuppgifter.

I boken »Salle de Garde« beskriver Patrice Josset, själv patolog på barnsjukhuset Armand Trousseau i Paris, denna franska sjukhustradition, dess historia, utveckling, ritualer och framtid.

Franska ST-läkare kallas internes, och som namnet antyder härstammar ordet från den tiden då dessa bodde på sjukhusområdet. Det fanns ofta en för ändamålet avsedd byggnad där de, förutom att sova, även blev utspisade och också spenderade den lilla fritid de hade. Det handlade kort sagt om specialisttjänstgöring i internatform. Lokalen där de åt och även vistades när de hade jour kallades la Salle de Garde, ordagrant översatt »jourrummet«. Många av dessa finns kvar och används än i dag, framför allt på sjukhusen i Paris, även om de flesta ST-läkarna i dag bor utanför sjukhusområdena. Patrice Josset skriver i sin bok att första gången internes nämns i skrift är 1521 från sjukhuset Hôtel Dieu i Paris. Vidare beskriver han hur många av de ritualer som förekommer i dessa Salles de Garde har gemensamma drag med dem som återfinns i frimurarorden och »les compagnons du devoir«, en fransk hantverks- och lärlingssammanslutning med anor från medeltiden. Ett tydligt exempel är den ceremoni som ibland anordnas vid terminsslutet i Salle de Garde. Denna består av en stor och blöt fest (tonus) där ST-läkare som avslutar sin utbildningstjänst, liggandes i en begravningskista, med högtidliga tal blir avtackade för att sedan under jubel bli runtburna i kistan på sjukhusområdet innan de kan resa sig och »återuppstå«, nu som färdigblivna specialistläkare. Den ceremoniella likheten med den inom frimurarorden förekommande rituella upphöjningen till tredje graden är här mycket tydlig.

Les fresques, som pryder väggarna i dessa lokaler, drar till sig besökandes blickar med sina satyriska motiv, ofta med överdrivna fallossymboler och nakna hopflätade kroppar, inte sällan med referenser till kända målningar eller aktuell populärkultur. Enligt Gilles Tondinis bok »L’image obscène«, som innehåller många fotografier av dessa väggmålningar, härstammar en del av dem från 1800-talet medan de flesta är relativt moderna då de gamla målningarna med jämna mellanrum målas över med nya. Konstnärerna kan vara allt från kända målare till lokala underläkarförmågor. Innehållet i dessa verk kan enligt Patrice Josset ses som apotropeiska symboler, som redan i det antika Grekland användes för att skydda mot onda krafter. Han framhåller också att man måste se dessa lokaler i ett historiskt perspektiv. Tag exempelvis sjukhuset Trousseau i Paris för hundra år sedan. Vid den tiden bodde underläkarna på sjukhuset och var och en hade ansvar för omkring 100 barn, varav i genomsnitt ett avled varje dag. I en sådan miljö fungerade Salle de Garde som en nödvändig kontrast till den bistra vardagsverkligheten och fylldes därför med symboler av livskraft och fruktsamhet.

I dag precis som förr utgör dessa Salle de Garde en möjlighet till verklighetsflykt, underläkarna blir serverade en god måltid och får en välbehövlig paus från den hektiska arbetsvardagen. Det är också en plats på sjukhusområdet där de vanliga hierarkierna sätts ur spel och ersätts av nya regelverk, på ST-läkarnas villkor. Här duar man varandra oavsett ålder och position vilket bidrar till att en personlig kontakt kan skapas, även mellan kollegor från olika kliniker. Detta förenklar samarbetet på sjukhuset och kan ofta också effektivisera arbetet genom att muntliga snabbkonsultationer kan göras på lunchtid. Dessutom får de nyligen tillkomna underläkarna under lekfulla förhållanden tillfälle att lära känna de äldre, de har möjlighet att ställa frågor eller kanske söka stöd efter en jobbig upplevelse under ett jourpass.

Framtiden för dessa Salles de Garde är oviss; många försvinner när sjukhusbudgetarna stramas åt. De ekonomiskt ansvariga tycker sig ofta ha svårt att rättfärdiga kostnaderna för att upprätthålla denna form av kollegiala gemenskap med månghundraåriga anor. En sak är dock säker, de läkare som genomlevt och formats av traditionerna i Salle de Garde har minnen med sig som de sent kommer att glömma.

Kanske kommer du att se morgondagens sjukhuslunch i ett nytt perspektiv?