Foto: Colourbox

Svenska läkaresällskapets språkkommitté fick nyligen en språkfråga som gällde om man bör välja diagnosbenämningen ankyloserande spondylit framför Bechterews sjukdom. En överordnad fråga blir då: Bör man främja eller begränsa användningen av eponymer? 

I medicinska sammanhang är en eponym en benämning på en sjukdom eller ett syndrom som innehåller eller bygger på ett egennamn, som regel namnet på den som upptäckt eller först beskrivit tillståndet. Medicinska eponymer kan också vara benämningar på anatomiska strukturer eller metoder för undersökningar eller behandlingar.

Det finns ett mycket stort antal medicinska eponymer, men användningen av dem växlar med land och språk. Både nationalism och skiftande traditioner gör sig gällande. Olika medicinska specialiteter verkar dessutom vara mer eller mindre »eponymofila«. De som gärna ser att eponymerna ska vara kvar hävdar att de är en del av vår medicinska tradition och historia, låt vara att inte alla tillstånd har blivit uppkallade efter »rätt« person och att alla personer kanske inte har varit förtjänta att få eponymstatus. Krav har t ex rests att man ska rensa bort eponymerna Reiters sjukdom och Wegeners granulomatos, eftersom de båda namngivarna var nazister anklagade för krigsförbrytelser och oetiskt handlande under andra världskriget. Även av vetenskapliga skäl har man i dessa fall börjat övergå till reaktiv artrit respektive granulomatos med polyangit. (Språkkommittén menar att latinets och engelskans polyangiitis här kan försvenskas till polyangit med bara ett i.)

Det finns förvisso problem med eponymerna. Samma sjukdom kan vara försedd med olika eponymer i skilda länder. Bechterews sjukdom kallas även Marie–Strümpells sjukdom i franska och anglosaxiska språkområden. Ett och samma namn kan vara förknippat med olika sjukdomar: de Quervains namn förekommer för både en tyreoidit och en tenosynovit i handleden; von Recklinghausens sjukdom kan avse både osteitis fibrosa cystica generalisata och neurofibromatos.

Den internationella sjukdomsklassifikationen ICD-10 och dess svenska motsvarighet ICD-10-SE är återhållsamma med att låta eponymer vara huvudbenämningar, dvs rubriker för kategorier och subkategorier på tre- och fyrställig nivå i klassifikationen. Däremot finns det rikligt med eponymer som är synonymer eller inklusioner, dvs sådana tillstånd som inte är rena synonymer men som ändå ska klassificeras under kategorin i fråga. Klassifikationens termval är inte bindande utan den försöker avspegla användningen i kliniskt arbete och diagnosformulering. I viss utsträckning har den dock blivit vägledande. Det kan därför vara av intresse att se vilka eponymer som förekommer där.

En genomgång som jag gjort visar att det finns totalt omkring 470 eponymer som sjukdomsnamn i ICD-10. Av dessa är cirka 200 av typen egennamn  +  syndrom och 140 egennamn  +  sjukdom samt 130 av annat slag, där egennamnet följs av en annan, mer genomskinlig bestämning än sjukdom eller syndrom. Exempel är Vincents angina, Barretts esofagus, Dupuytrens kontraktur, Pagets deformerande bensjukdom, Erbs pares, Fallots tetrad, Ebsteins anomali, Meckels divertikel. Vid den senaste uppdateringen av ICD-10 ändrades Hodgkins sjukdom till Hodgkins lymfom.

Det är särskilt intressant att se vilka eponymer som valts som huvudord i den systematiska delen och som inte bara förekommer som synonymer. På rubriknivå (med fetstil) hittar man förutom de redan nämnda t ex Creutzfeldt–Jakobs sjukdom, Cushings och Nelsons syndrom, Retts och Aspergers syndrom, Huntingtons, Parkinsons och Alzheimers sjukdomar, Refsums sjukdom, Guillain–Barrés, Horners och Reyes syndrom, Ménières sjukdom, Raynauds och Mendelsons syndrom, Crohns sjukdom, Feltys syndrom, Kaschin–Becks sjukdom, Sjögrens syndrom, Behçets sjukdom, Tietzes syndrom, Hirschsprungs sjukdom, Wilson–Mikitys, Arnold–Chiaris, Klippel–Feils, Ehlers–Danlos och Marfans syndrom, Downs syndrom, Turners och Klinefelters syndrom. I flera av dess fall finns ingen annan benämning eller beskrivning av tillståndet.

Flertalet eponymer i klassifikationen finns endast som synonymer eller inklusioner och inte som huvudord. Det förklarar att en del vanliga eponymer inte kommit med i uppräkningen ovan, t ex Graves (även kallad Basedows) sjukdom. Många sådana finns bland ämnesomsättningssjukdomarna och de medfödda missbildningarna. När det som i dessa fall är fråga om syndrom med manifestationer i olika organsy-stem kan det vara svårt att finna enkla benämningar som speglar hela sjukdomsbilden. Där kan eponymerna ha ett särskilt berättigande.

För ett antal år sedan kom en rekommendation från Council for International Organizations of Medical Sciences (CIOMS) att man skulle skriva eponymer utan genitiv-s, alltså Asperger syndrom, Tourette syndrom och Down syndrom. Bara några internationella medicinska tidskrifter har följt rekommendationen, och WHO tog inte hänsyn till den i arbetet med ICD-10. I svenska facktexter skrivs eponymerna med stor begynnelsebokstav och genitiv-s utan engelsk apostrof. (Apostrof kan dock sättas ut efter personnamn som slutar på s, x eller z, t ex Graves’ sjukdom, om man särskilt vill markera att namnet är Graves och inte Grave.) I vissa texttyper – framför allt i dagspress – används ibland personnamnet som kortform för några vanliga sjukdomar, som då skrivs med liten bokstav och utan genitiv-s: alzheimer, asperger, parkinson. Kortformerna används också som förled i sammansättningar: alzheimerdiagnos, aspergersymtom, parkinsondemens. Språkkommittén anser dock att kortformerna inte ska användas i journaltexter och diagnoser.

Språkkommittén menar att det är bra att man strävar efter vetenskapligt baserade, förklarande eller beskrivande sjukdomsnamn men vill inte allmänt motarbeta eponymer. Förutom sin historiska och kulturella betydelse fungerar de som praktiska kortnamn. De är internationella och ger inga problem med översättning eller stavningsanpassning när de korsar språkgränserna. De är alltför praktiska för att helt mönstras ut.

För lekmän är nog eponymerna ofta lättillgängligare. Här fungerar en eponym lika bra eller bättre än en mer beskrivande diagnos. Det finns exempel på patientföreningar som valt en eponym i sitt namn. En sådan internationell och svensk patientförening arbetar aktivt för att få diagnosen restless legs ändrad till Willis–Ekboms sjukdom för att komma bort från trivialisering och förlöjligande, som man menar att namnet restless legs leder till.

Här har endast eponymer som avser namn på sjukdomar och syndrom diskuterats. Ännu svårare torde det vara att ersätta alla eponymer som gäller undersökningar, operationsmetoder och instrument, t ex Babinskis och Lasègues tecken, operation enligt Billroth II, Heimlichs manöver, Charnleyprotes och Carlens tub.

Hur blev då svaret på den inledande språkfrågan? Jo, kommittén menar att den allmänt vedertagna facktermen i medicinsk text är ankyloserande spondylit, men för patienter och anhöriga fungerar eponymen Bechterews sjukdom väl så bra. Samtidigt konstaterar kommittén att den svenska sjukdomsklassifikationens huvudterm pelvo-spondylit är föråldrad och bör bytas ut.