Det sägs att det var Linnés fel att potatis hade så trögt före i portgången när den introducerades i vårt land. Kanske det. Han hade i alla fall anledning att vara misstänksam, för det han var förtrogen med var potatisens lömska släktingar, de s k nattskattorna som sedan äldsta tider kopplat ett »hjärngrepp« på mänskligheten. De namnkunnigaste är bolmört, spikklubba och belladonna. Den legendariska alrunan hör också hit, men den är så märkvärdig att den kräver en egen avhandling och dessutom växer den inte här.
Ordet nattskatta kommer av tyskans »Nachtschatten« som betyder nattskugga. I sanning ett välfunnet namn ty dessa växter har i högsta grad förknippats med »mörksens gärningar«. Deras makt och magi är de hallucinogena drogernas och den som förtär dem kan drabbas av spöksyner och hörselintryck, något som har tolkats som kontakt med gudavärlden eller själens okända landskap. De kan skänka sömn och glömska, men man kan också drabbas av vanmakt, apati eller raseri. I magi och religion har läkekonsten sina äldsta rötter och hos nattskatteväxterna flyter allt ihop; schamanen, prästen, och medicinmannen har ofta varit en och samma person, och där har psykoaktiva droger alltid haft en plats. Men användandet av sådana har varit strängt reglerat och omgärdat av olika tabun.
Nattskattorna kom att spela en viss roll när häxbålen flammade över Europa. Av allt hokus-pokus som kunde finnas i smörjhornens häxsalvor fanns ibland även nattskattedroger, kanske blandat med fett från dödfödda barn eller en hängd illgärningsman. Sal-vorna smordes på tinningar, i armhålor eller mellan benen, där huden är tunn och kan absorbera de fettlösliga gifterna. Efter en stund försjönk häxan i en orolig dvala med drömmar så påtagliga att de inte kunde skiljas från verkligheten, ofta med en konkret känsla av att flyga. Upp genom skorstenen for hon i en nattlig baklängesritt, naken och med utslaget hår, mot ett blånande berg i fjärran. Där bolade man med djävulen och hans säd var iskall. Allt var antikrist, upp och ner, och bak och fram, och man dansade rygg mot rygg. Ormar och paddor stod på menyn. Så har det berättats.
Bolmört, Hyoscyamus niger, är mest förknippad med blåkullamyterna. Illaluktande, hårig, klibbig och knappt meterhög reser den sig vid vägkanter, gamla avfallsplatser och gårdar. Lite kuslig, kanske, med dunkelt gula blommor med svartvioletta stänk som tätnar till ett svart hål med sug mot andra världar. Hela växten inger en känsla av dov mystik. Eller är det bara för att jag vet? För tittar man nära på en blomma så är den ju faktiskt riktigt vacker, och de små urnformade frökapslarna, sirligt uppradade på en stjälk, är små skulpturala mästerverk. Men förrädiska är de och har gått under namn som »den ondes pung« eller »fanstestiklar«. Gamla namn på växten är trollkål, galneört, hjärnbrylla eller dödsblommeört.
Bolmört har använts sedan mänsklighetens barndom, det vet vi av urgamla gravfynd. Namnet kommer av den bolmande och hallucinogena rök som uppstår när örten och frökapslarna läggs på elden. I »Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ« (1806) skriver A J Retzius om hur både allmoge och bättre lantbor brukade kasta bolmörtsfrön på en glöd och leda röken genom en tratt till den onda tanden för att lindra smärtan. Av hettan spricker fröna och »spritter omkring och fäster sig i allehanda wridne skapnader, ej olika små maskar« som man trodde att röken fördrivit ur tänderna. Retzius skriver vidare att tandvärken nog understundom lindras men det är lika visst att patienten i stället får våldsamma kräkningar, svindel, eller raserianfall som t o m har slutat med döden.
Bolmörtsblad har bl a använts som smärtstillande omslag, sömn- och bedövningsmedel samt mot sjösjuka. Bolmörtsolja framställdes genom att lägga blad i olivolja som sedan användes vid t ex örsprång som kan göra så infernaliskt ont. Många förgiftningar, både avsiktliga och oavsiktliga, har inträffat med bolmört. Linné beskriver en ödesdiger förväxling i Småland:
»Probsten Mag. Haqvinus Flintsten med sin fru och en organist Escilus Skog åto hema hoos sitt i Wirestad, och till förne befalte fruen pigan gå i trädgården effter peparot, då tog hon dena [Bolmört] owettande i stället, hwilken när hon frambars och hwar hade ätit war sitt stycke, begynte Probsten se på ena rute i fenstret wähl 1 tima, sedan blef han ond och wille slå hwilken han såg. Prostinan begynte siunga wid bordet, sedan wille hon dantza med hwilken hon sågh. Organisten wille hoppa uht genom fenstret.
Strax red en till Doct. Lindelium i Wexiö, hwilken strax kom och halp dem, säjande att om dhe hade så fått rasat en dygn, hade dhe styrt.« (Svenska Linnésällskapets årsskrift; 1950–51).
Att nattskattorna också har en djup förankring i kärleksmagi framskymtar i en process från år 1538 då en kvinna bekände att hon förhäxat en man så att han måst »löpa som en tosing«. I hans skor hade hon smusslat en ryslig blandning av jord från en drunk-nad skarprättarsons grav, pulvriserat ben från ett människokranium, bolmörtsfrön, salt och sina »hemliga hår«.
Som kärleksdrog och våldtäktsmedel är det få växter som gör spikklubba, Datura stramomium, rangen stridig. En 1600-talsförfattare skriver: »Med fruntimmer kan likaså mången man göra alldeles som han behagar och få ut mycket, ja allt av dem. Därför tror jag inte att det finns en skadligare ört på jorden, med vilken man utföra så många ondskefulla saker som den naturligaste sak.« Linné menar att »Hon är bland alla växter illa utmärkt«, och ytterligare en sagesman håller före att »spikklubba insmugglad i kvinnans lin gör henne till ett lätt byte«. I »Lust och lidande« (1968) skriver Matts Bergmark att spikklubba var »ett infernaliskt medel i händerna på bordellägare, avsigkomna skökor, vällustingar och fräcka flickförföljare«. Med insmugglade blad och frön i mat och dryck har kvinnor med »öppna ögon och förblindad själ« apatiskt låtit sig bli våldtagna. Så apatiska blev de kanske inte alltid, för Retzius skriver att dess giftiga verkan visar sig som en förryckt inbillning och slutar merendels med raseri. I folkmun har örten gått under namn som älskogsvilla, huvudvilla, trollört eller djävulsört. Namnet spikklubba syftar på de dekorativa taggiga, cirka 6 cm långa och något ovala frökapslarna. Tisteläpple, taggäpple och piggäpple är andra namn som går igen på olika språk. Hela växten är giftig, särskilt fröna, och det är dokumenterat att hundra frön har dödat ett litet barn inom tre timmar. För en vuxen tar det 4–8 timmar (källa: NE). Flera fall av förgiftningar som krävt sjukhusvård har också inträffat i missbrukarsammanhang – några har refererats i Läkartidningen.
De flesta Datura-arter växer i Syd- och Mel-lanamerika där de har en lång tradition i religion och medicin, och än kan det växa Daturor kring tempelruiner vittnande om svunna civilisationer. Blommorna är ofta anslående vackra, trumpetformade, vita, väldoftande och nyktigama – de slår ut och doftar intensivast om natten. För sin doft och skönhet brukar de odlas i parker och växthus.
Linné gav belladonna, Atropa bella-donna, släktnamnet efter ödesgudinnan Atropos, hon som i grekisk mytologi klipper av människans livstråd. Andra namn syftar genomgående på sömn, vansinne eller död. Varför då artepitetet bella-donna – »vacker kvinna«? I »Kommentarer«, tryckta i Venedig år 1558, berättar Pietro Andreas Matthiolus om ett skönhetsmode bland stadens damer. Ur bären av en ört, »Herba Bella Donna«, destillerades en saft, som när den droppades i ögonen gjorde pupillen stor, svart och sexigt vidöppen, ett bruk som Linné säkert kände till.
Blomman är klocklik och brunlila och frukten är ett klotrunt glänsande svart bär. Hela växten är giftig, särskilt bären som ibland förväxlats med mörka körsbär – »och hafwa oändeliga månge satt lifwet til deraf« skrev Carl Fredrik Hoffberg i »Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom« (1792).
Nattskattorna är urgamla medicinalväxter som ibland har använts på relevanta indikationer även om boten många gånger varit värre än soten. Fortfarande är de viss mån aktuella och odlas för framställning av de verksamma tropanalkaloiderna hyoscyamin, atropin och skopolamin. Kemiskt är de tertiära aminer. Alkaloiderna passerar in till hjärnan och det förklarar hallucinationer och alla märkliga beteenden som man kan drabbas av.
Alkaloiderna har en kramplösande effekt på glatta muskler och det utnyttjas i olika sammanhang. För inte alltför länge sedan kunde man köpa astmacigaretter, eller s k »stramoniumcigaretter« av torkade spikklubbeblad på apoteken, då röken löser kramperna i bronkerna. Läkemedlet Buscopan eller butylskopolamin har använts som ett spasmolytikum vid t ex röntgenundersökningar eller akuta kramptillstånd i buken. Alkaloiderna har också en antikolinerg effekt. Ett produktnamn på hyoscyamin är Egazil. Det används vid överproduktion av saltsyra i magsäcken, orolig tarm och en del gallvägsbesvär men har till stor del ersatts av modernare medel. Vidare är hyoscyamin en antidot vid förgiftningar med fysostigmin och organiska fosforsyrainsekticider.
Atropin, som utvidgar pupillen, har används vid ögondiagnostik, och alla män som har gjort värnplikt har en gång fått lära sig att injicera atropin i låret som motgift mot nervgas. Scopoderm är ett skopolaminplåster som förebygger åksjuka och sjösjuka. Under den sovjetiska »inkvisitionen« på 1950-talet fick skopolamin en kuriös användning som sanningsserum. Kanske avslöjades någon hemlighet på det sättet men »sanningssägarna« blev nog mest förvirrade och osammanhängande.
Nattskattedrogerna är ett exempel på hur gammal örtkunskap stått modell för modern läkarvetenskap. Nu verkar deras mångtusenåriga medicinhi-storia närma sig vägs ände till förmån för effektivare preparat med mindre biverkningsprofil. Men de har i högsta grad spelat en stor roll i läkekonsten, ja, faktiskt i mänsklighetens historia.
Visst är det lätt att förstå Linnés misstänksamhet mot potatis men vad gäller den så ändrade han sig i alla fall med tiden.
