Ett inte alltför välkänt skede av svenska sjukvårds- och humanitära insatser omfattar åren 1915–1922 då ett stort antal män och kvinnor från Sverige var aktiva i hjälparbete i Ryssland och Sibirien. Perioden inbegriper både första världskriget och det ryska inbördeskriget. Hjälparbetarna var organiserade inom det svenska Röda Korset (RK) och bidrog på olika sätt till att mildra lidande och nöd bland krigsfångar och en hungrande civilbefolkning. Minst två av dessa hjälparbetare fick sätta livet till under sin tjänsteutövning, RK-administratören Sven Hedblom (avrättad) samt RK-sjuksköterskan Karin Lindberg (död i tyfus).

Tsardömet Ryssland deltog i första världskriget och tog under striderna ett stort antal tyska och öster-rikiska samt ungerska krigsfångar. Dessa kom att transporteras till olika fångläger i centrala och östra Ryssland samt Sibirien där många dukade under för sjukdomar, matbrist och andra umbäranden. En svensk sjuksköterska, Elsa Brändström (1888–1948), kom att låta mycket tala om sig då hon alltsedan 1915 och fram till 1920 organiserade hälso- och sjukvård för dessa krigsfångar, samt ordnade matförsörjning och så småningom även utbyte av krigsfångar i svenska Haparanda. Detta har gett henne stora hedersbetygelser och gjort hennes namn känt för eftervärlden via biografiska skildringar [1, 2]. Än i dag finns skolor och gator här och var i Tyskland som bär hennes namn. Även i Linköping finns en skola uppkallad efter Elsa Brändström.

Till sin hjälp hade Elsa Brändström en annan svensk sjuksköterska, Anna Linder (1873–1950), som också deltog i detta arbete under flera år. Linder var utbildad Sophiasyster. Hon verkade 1915–1920 som svenska Röda Korsets delegat bland krigsfångarna i Ryssland och Sibirien och ledde senare 1923–1924 det svenska hjälparbetet i det av Frankrike ocku-perade Ruhr-området. Ytterligare en sjuksköterska var Ethel von Heidenstam (1881–197?). Sedermera blev både Brändström och Linder utnämnda till medicine hedersdoktorer vid Uppsala universitet 1927.

Brändström var vid flera tillfällen nära att mista livet, bland annat genom att insjukna i fläcktyfus. En annan gång blev hon arresterad med sin grupp i staden Omsk och skulle avrättas, men benådades sedan.

Under samma tid verkade en annan svensk hjälparbetare, Sven Hedblom (1890–1918), som organisatör och administratör av biståndet i östra Ryssland och Sibirien.

Född och uppvuxen i Hudiksvall  var Hedblom under en tid student i Uppsala (fil mag-examen 1914) samt planerade för en avhandling inom språkvetenskaper. Han avbröt dock sina studier för att delta i hjälparbetet i Ryssland. En bidragande personlig orsak kan ha varit att en kvinnlig släkting gift sig med en rysk man strax före första världskriget, och att den svenske studenten därigenom kom närmare händelseutvecklingen i Ryssland.

År 1915 reste Sven Hedblom till krigsfångarna i Sibirien som rödakorsdelegat med uppgift att dela ut förnödenheter. Meningen var att han skulle återvända hem i början av 1916, men han fann nöden så stor bland fångarna att han stannade och fortsatte sin verksamhet längre österut – i staden Chabarovsk, där han blev chef för en depå med hjälpförnödenheter. Han kal-lades »Den ensamme svensken i yttersta östern«. Hedbloms stora insats för krigsfångarna är omvittnad av frisläppta fångar. Chabarovsk i östra Sibirien blev centrum för svåra strider och oroligheter under inbördeskriget. Där kämpade vita arméer under general Koltjak mot bolsjevikregeringens röda armé. På den vita sidan ingick även olika kosackförband, bland annat ett under sin hövding (hetman) Kalmykov, som under en period 1918 besatte staden. Plundrande och urskilningslöst mördande var en del av inbördeskrigets fasor. Och då hände det sig att Hedblom samt en norsk medarbetare, Obschau, blev tillfångatagna i september och sedan avrättade, eftersom kosackerna ville lägga beslag på stora lager av mat och andra förnödenheter som biståndsorganisationer samlat i staden.  De båda männen rannsakades summariskt och hängdes sedan i en järnvägsvagn [3, 4]. Strax därpå tillfångatogs en yngre kvinnlig estnisk medarbetare, fröken Koff, som våldtogs och sköts efter att ha sänt ett telegram till omvärlden för att berätta om övergreppen. Offrens kroppar kunde inte återfinnas och ingen vet i dag var de ligger begravna.

I Röda Korsets historik sammanfattas Sven Hedbloms verk:

»Han utförde under två och ett halvt år ett storartat arbete, som redan efter ett år resulterade i att förhållandena kunde rapporteras som tillfredsställande.«

Många som träffade Hedblom i Sibirien har känt inte bara beundran utan även tacksamhet. Exempel på detta är ett utdrag ur ett brev från Wien den 20 maj 1918: 

»Återkommen från krigsfångenskapen i Chabarowsk är det ett behov att tacka det svenska Röda Korset för det stöd jag funnit i alla lägen. – Särskilt gäller det Herr Dr Sven Hedblom och Obschau i Chabarowsk, vilka jag tackar så mycket för att jag och min kamrat sedan några veckor åter kan glädja oss åt friheten i vår hembygd.«

I slutet av inbördeskriget härjade omfattande svält i stora delar av centrala Ryssland samt i Ukraina. Det gäller framför allt perioden 1920–1922. Denna svältkatastrof betingades delvis av inbördeskrigets skadeverkningar men berodde även på den nya bol-sjevikregeringens bryska metoder när det gällde att avkräva bönderna deras spannmål som beskattning och konfiskering eftersom städernas massor svalt. Åtgärderna ledde bland annat till att befolkningen i stora områden runt floden Volga kom att svälta svårt, med många dödsfall samt till och med offer för kannibalism som följd. Svenska Röda Korset organiserade därför en särskild hjälpinsats i staden Samara vid mellersta Volga. Dit kom den svenska RK-sjuksköterskan Karin Lindskog (1875–1922) i november 1921, men hon dukade snart under i sjukdomen tyfus, och avled den 19 februari 1922 [5]. Hennes stoff hemfördes och begravdes i hemlandet. 

Hjälpinsatserna i Ryssland och Sibirien under de svåra åren 1915–1922 genomfördes inte bara av svenskar. Också danska och norska hjälpinsatser spelade en roll. Danska organisationer hjälpte i huvudsak de österrikiska och ungerska krigsfångarna, medan svenska RK koncentrerade sig på de tyska krigsfångarna genom en intern överenskommelse mellan de svenska och danska organisationerna. Norska insatser har framför allt blivit kända genom den så kallade Nansen-hjälpen, som koncentrerade sig på att skaffa mat och andra förnödenheter till svältande befolkningar i framför allt Ukraina. Organisationen leddes av den berömde norske polarforskaren Fridtjof Nansen (1861–1930). Dessa insatser kom således både krigsfångar och civilbefolkning till del, indirekt också de ryska krigsfångar som kunde utväxlas via Haparanda.

Det måste ha inneburit stora praktiska svårigheter och krävt en stor portion personligt mod att våga ge sig in i detta humanitära biståndsarbete under krig och konflikt, särskilt med tanke på de osäkra och flytande frontlinjer som förekom under det ryska inbördeskriget. Var fanns sympatierna? Det framkommer i biografin om Elsa Brändström att hon kunde visa förståelse för båda sidors förhållanden och ideologiska övertygelser [2]. Detta får tolkas som att RK-utsända från det neutrala Sverige försökte orientera sig i den kaotiska situationen för att finna framkomliga vägar för det humanitära hjälparbetet genom samarbete med olika sidor hos de stridande parterna.

Att biståndsarbetare dödas inom ramen för sitt humanitära arbete är tyvärr ingen nyhet, det sker gång på gång i olika krig och konflikter. Dock är detta mindre väl dokumenterat för svenska biståndsarbetare, varför det kan vara angeläget att lyfta fram dessa personer och berätta om deras personliga insatser under en längre tid, som i Hedbloms fall, eller under en kortare, som i Lindborgs. En biståndsarbetare verksam för RK under en senare epok var läkaren Gunnar Agge, som i en bok beskrivit sina erfarenheter av Abessinienambulansen [10]. Någon motsvarande skildring finns inte av Sven-Erik Hedbloms fleråriga arbete i Sibirien, endast en del brev samt skildringar via andras ögonvittnesrapporter.

Den medicinhistoriska forskningen kan ge en bild av biståndsarbetes arbete under olika epoker, och därigenom vidga perspektiven på konflikter i vår egen tid, till exempel inbördeskriget i Syrien med dess många civila offer. Man kan trots avstånden i tid finna likheter i hjälparbetarnas motiv, upplevelser och senare personliga utveckling. Det ger anledning att ytterligare fördjupa den medicinhistoriska forskningen och berätta om personer som kom att betala med livet för sin strävan att göra en humanitär insats.