I det följande presenteras några fallbeskrivningar av självupplevda medicinska nödfallssituationer. De exemplifierar vikten av att utfärda ett skriftligt samtycke och att dokumentera händelseförloppet och utförda handlingar. Kunskap om assistanstjänster via Försäkringsbolagens alarmcentraler och UD underlättar dessutom hanteringen av akuta olyckor och sjukdomstillstånd, framför allt i utlandet.
Rhodosresenär räddad från amputation
Vid en sen lunch på en uteservering på Rhodos vinglade en till synes berusad yngre man, från ett av våra grannländer, fram mellan borden ut mot avsatsen till gatan. Plötsligt kom han för långt ut och föll handlöst, 3−4 meter, ner på gatan. Han drog med sig en blomsterlåda i fallet, vilken hamnade ovanpå ena benet. En resebyrårepresentant på restaurangen kände igen mannen som sin kund. Vi sprang båda ner till mannen, som låg avsvimmad på gatan med bland annat en underbensfraktur med kraftig felvinkel. En ambulans var snabbt på plats och vi följde bägge med till sjukhuset i en krängande, onödigt vild färd där jag försökte hålla mig själv och det reponerade benet på plats.
Efter relativt lång väntan kom doktorn in, en gammal man i svart kostym och med en fet cigarr i ena mungipan; han tittade snabbt på patienten och konstaterade på knagglig tyska: »Das Bein muss amputiert werden«. Patienten hade nu kvicknat till, men talade enbart sluddrigt, oförståeligt tungomål. Den föreslagna åtgärden var naturligtvis inte acceptabel. Vi insåg att vi måste försöka få hem patienten snarast. Det gick inte, just då, att inhämta patientens synpunkter. Resebyråns representant kände väl till SOS International och på så sätt lyckades vi få kontakt med patientens anhöriga i hemlandet och med hjälp av SOS få hem patienten för adekvat behandling i hemlandet.
Första hjälpen – under hot om rättslig påföljd
Sommarfest högt uppe i bergen ovanför Palma de Mallorca. En medelålders kvinna snubblade under dans och ådrog sig en ful, dislokerad, bimalleolär fotledsfraktur. Jag insåg direkt att frakturen måste reponeras och stabiliseras för att förhindra försämrad kärlförsörjning och mjukdelslesioner. Det skulle säkert dröja två timmar innan hon skulle få vård på sjukhuset i Palma. Jag informerade om skadan och behovet av reposition. Hon gick direkt med på föreslagna åtgärder, men berättade samtidigt att hennes man är amerikansk försäkringsdirektör och att han säkert kommer att ha synpunkter. Mycket riktigt. Han aviserade mycket tydligt: »Don’t you ever touch my wife, and by the way, who the hell are you?«
Jag talade om vem jag är, förklarade situationen och angav vad jag bedömde som nödvändigt att göra. Han krävde foto-legitimation som visar att jag är läkare och klargjorde att jag kommer att hållas ansvarig för alla eventuella komplikationer i framtiden.
Foto-läkarlegitimation hade jag inte, och lust att råka ut för en amerikansk rättslig procedur hade jag inte heller. Vad göra? Jag informerade igen att det rörde sig om en allvarlig skada och att risken för komplikationer var överhängande om jag inte reponerade och stabiliserade frakturen inför en skumpig färd ner till sjukhuset. Jag lyckades till slut få acceptans för ett skriftligt samtycke där jag beskrev vad jag avsåg att göra, att det gjordes enligt gällande praxis och att min behandling skedde i samförstånd med patienten och hennes man. Frågan är dock hur hållbart ett sådant intyg skulle vara i en rättegång i USA.
Beskrivna åtgärder utfördes, patienten fick proffsig behandling på sjukhuset i Palma och sågs efter ett par år besvärsfritt åter virvla runt på dansgolven på samma ort.
I valet och kvalet mellan boarding och Hippokrates
Satt i avgångshallen på Arlanda, i avvaktan på ombordstigning på ett plan till utlandet. Tjugofem minuter kvar till aviserad avgång. Vid ett av alla dessa flödande högtalarmeddelanden noterade jag, lite för sent, att det kunde ha rört sig om en förfrågan om läkarassistans. Jag avvaktade en eventuell ny förfrågan; kanske hade någon läkare redan hörsammat anropet.
Ny förfrågan om läkarassistans. En snabb titt på klockan, 15 minuter kvar till avgång. Tittade mig omkring − ingen reste sig upp, så vitt jag kunde se. Hinner jag gå bort till en i värsta fall avlägsen terminal, och tillbaka, före avfärd? Flera tankar for genom huvudet − jag borde åtminstone höra mig för om vad det gäller! Läkarkallet, etiken och Hippokrates uppe på axeln pockade på handling. Jag bestämde mig för att gå till informationen och samlade ihop mina grejor. Då märkte jag att två andra, läkarliknande figurer i min närhet reste sig och gick fram emot informationsdisken, mot ytterligare en läkargärning. Ungefär samtidigt utannonseras min flight för ombordstigning.
Något lättad men samtidigt med dåligt samvete drog jag mig bort mot utgången till planet. Jag hade naturligtvis reagerat annorlunda om ett sjukdomsfall hade inträffat under själva flygresan.
Beredskap vid språkförbistring
Ishockey-VM i Prag på 70-talet. Tufft spel och inga visir. Sådana användes i stort sett inte vid denna tid, vilket resulterade i ett stort antal ansiktsskador och tyvärr även ögonskador. Min föregångare som lagläkare i Tre Kronor var ögonläkaren Nils Rehn. Han hade givit mig en del goda råd om hanteringen av traumatiska ögonskador. Den kunskapen kom tyvärr väl till pass vid ett par tillfällen. I Prag-VM drabbades en av spelarna av en traumatisk ögonskada, förorsakad av en hög klubba. Några sårskador syddes på plats och han transporterades direkt till ögonkliniken i Prag, där man beslöt att behålla patienten. Efter samtal med dr Rehn i Sverige beslöts att patienten skulle flygas hem för behandling (enukleation) av ögat.
I samband med VM-turneringar i Europa samlas ofta ett antal svenska fans. Inte sällan råkar de ut för skador, ofta akuta, alkoholrelaterade incidenter, men även t ex blindtarmsbesvär. Språkförbistring i framför allt öststaterna skapade en hel del problem. Inte sällan blev jag som lagläkare uppkallad som stöd och för att förklara och råda om föreslagen »akutoperation« var nödvändig eller ej. Vi hade ofta värdefull hjälp av ambassadpersonal med allehanda praktiska saker.
I mindre förspända lägen hade UD Resklar varit till mycket god hjälp.
Drama med värja på Dramaten
Under ett antal år fungerade jag som ortopedkonsult på Dramaten. Det blev en del akuta ingripanden. Vid ett tillfälle var jag där på en föreställning med företagssköterskan på Dramaten. I en av akterna ingick en rätt våldsam fäktscen. Plötsligt lossnade den ene fäktarens stålklinga från värjhandtaget och flög i en hög, vid båge ut mot parkettpubliken. Klingan träffade en liten späd bibliotekarie från Småland över munnen. Föreställningen avbröts för ett tag. Den nu förvånade men till synes föga berörde skådespelaren fällde en dumdristig, skojfrisk kommentar, för att därefter fortsätta föreställningen som om inget hade hänt. Sjuksköterskan och jag ledde ut den chockade damen för omplåstring. Klingan hade förorsakat några penetrerande sår genom underläppen och spridda hematom och svullnader i ansiktet. Patienten skickades till sjukhus för suturering och fick med sig en akutremiss och ett läkarintyg för framtida försäkringsfrågor. Hon fick senare ett brev med ursäkter och nya Dramatenbiljetter − frågan är om hon vågade sig dit igen … En dramatisk händelse som hade kunnat få ett betydligt allvarligare slut.
Ett akutfall på Finlandsbåten
Bryggeri-sponsorresa för diverse idrottsföreningar, restaurangfolk och andra till Åland. Under hemresan, efter cirka 40 minuter, föll en krögare från Skåne ner för en hög, brant trappa. Mannen låg nedanför trappan i ett mycket trångt utrymme, avsvimmad, med armar och ben i påtaglig oordning och med ett mosat ansikte. Mannen var allvarligt skadad och var i behov av snar hjälp. Efter samtal med kaptenen, som hade direktanknytning till medicinsk assistans på Åland, bestämdes att båten skulle återvända till Mariehamn för akutvård av patienten. Skickade en medicinsk rapport med patienten, men hörde aldrig något.
Senare fick jag, från annat håll, veta att mannen hade flugits direkt till Lund och att han hade förlorat ett öga. Vid min hemkomst sent på kvällen stod en back starköl med ett tackkort utanför dörren.
Bortjagad från olycksplatsen – av räddningspersonalen
Plötsligt hördes ett ihållande skrik från en gatukorsning. En kvinnlig cyklist låg under en buss, till synes under det främre, vänstra busshjulet. Busschauffören tittade skräckslagen ut genom sitt fönster och tycktes inte veta vad han ska ta sig till – köra framåt eller backa. Jag sprang fram och såg att kvinnan låg med det ena benet inkilat precis bakom det främre, vänstra hjulet. Jag fick chauffören att köra framåt något, och kvinnan kunde nu dras fram. Hon var vid medvetande och klagade över smärtor i benet. Inga synliga tecken till blödningar eller benfrakturer noterades.
Någon hade redan ringt efter ambulans. Inom bara några minuter kom ambulans, polis och, efter ett tag, en stor kranbil. Stor uppståndelse. Korsningen avstängd. Jag förklarade för ambulanspersonalen vad som hänt och vad jag gjort. Samtidigt kom en sjuksköterska fram, och jag upprepade att jag är ortoped, vad som hänt och vad jag gjort. »Ja, ja, bort härifrån, det här sköter vi«, fick jag mycket irriterat till svar. Hon vände sig därefter till polisen och uppmanade dem att föra bort mig och att ta mitt namn och adress. Som vore jag en suspekt brottsling. Det kändes viktigt att meddela vad som hänt, om patienten till exempel varit medvetslös och vilka åtgärder som vidtagits, men det var den kaxiga sjuksköterskan och polisen helt ointresserade av. Både ur ett försäkrings- och ett sjukvårdsperspektiv borde det ha varit en självklarhet för räddningspersonalen att be om en redogörelse för olyckan, i stället för att avfärda min händelse- och åtgärdsrapport.
