Ödets fataliteter – i teori och praktik

För filosofen Boethius var försynen gudomlig, ett allt ordnande förnuft. Ödet var den synliga manifestationen av den gudomliga ordningen i världen. Allt som var underlagt ödet var också underlagt försynen, och Gud hade i förväg gjort en plan för människans liv. SØren Kierkegaard talade också om att han såg ödet som en enhet av Guds försyn, nödvändighet och slump, och om den frihet som ligger i att vara sig själv. Friedrich Nietzsche ville till och med älska sitt öde – »Amor fati: låt det bli min kärlek i fortsättningen! …«

Syftet med det följande är inte att sträva efter någon heltäckande »sanning« om ödet, snarare att ringa in väsentligare egenskaper och diskurser (perspektiv) som ryms inom temat.

En vanlig definition av vad som menas med öde (latin: fatum) är att se det som en sammanfattning av vad som händer eller har hänt under ett levnadslopp. Fatalisten vill tro att allt är förutbestämt, och det är en urgammal uppfattning att levnadsloppet på något sätt är ödesbestämt. Föreställningar om ödet har hos alla folk spelat stor roll, liksom uppfattningen att dolda krafter ligger bakom människans lott, lycka som olycka.

Alla vet ju vilken betydelse ödet gavs under antiken, bäst illustrerat genom det grekiska dramat (Oidipus). Författaren och globetrottern Ryszard Kapuscinski skrev i »På resa med Herodotos« att människan bär med sig sitt öde, som om det var en genetisk kod: hon måste gå åt det håll och göra just det som är förutbestämt – det är bara att avläsa scenariot och följa det till punkt och pricka. Och när ingriper ödet? Jo, först som en varning, och har den ingen verkan drar det sedan straff och olycka över den högmodige.

I Norden fanns nornorna, som spann sina trådar, som representerade människornas öden. Föreställningar om öde, lycka och olycka hade också oerhörd betydelse i 1700-talets svenska tankevärld. Linné hisnade, när han spårade Skaparens fotsteg i naturen: »Vill man kalla honom Öde, så felar man intet, ty efter hans vink och vilja går allt …« Linné hade som bekant också funderingar om en straffande nemesis, Nemesis Divina, som kunde ingripa i människolivet.

Jaha, men gäller det också i dag? Är det meningsfullt att tala om ödet, exempelvis en biografis ödeskurva? Man skulle nog snarare säga att »ödet« bestäms av den mångfald av inre och yttre orsaker, som påverkar vår psykiska och fysiska natur. Jag har sett att nuet har beskrivits som tillståndet efter individualismen, när vi, men särskilt de som är unga, inte längre uppmanas att renodla någon inre essens eller substans, utan tvärtom fostras till att vara maximalt formbara – i stånd att anta vilken karaktär som helst, när som helst. 

Det finns en frihet att välja, trots allt. Ingen har hävdat detta med större emfas än författaren Jean-Paul Sartre i ett berömt tal på Sorbonne (»Existentialismen är en humanism«). Enligt psykologen Rollo May handlar detta om vårt sätt att förhålla oss till vårt öde: Verklig frihet är att erkänna ödet och aktivt ta det i sin tjänst, utforska dess gränser, tänja dem, sträva efter att vidga dem. »Nietzsches begrepp amor fati är förmodligen en god tumregel som en påminnelse för oss att vara öppna för det öde som är vårt, i stället för att försöka undkomma det«, skriver i Sartres efterföljd den holländska existensterapeuten Emmy van Deurzen.

Läkaren och författaren P C Jersild har lite cyniskt sagt att livet är ett lotteri med otaliga nitlotter och få högvinster – vem som drar en vinst har inte ett spår med rättvisa eller prestation att skaffa. Vi väljer inte den klass vi föds i, vi väljer inte våra föräldrar, och inte heller de utförsgåvor naturen behagar att utrusta oss med …

Journalisten Fabrizio Gatti rapporterade i samband med ett framträdande på Utrikespolitiska institutet i slutet av 2013 om dem som flytt från det på naturtillgångar rika Nigeria, att även där finns många som lider nöd, och att de därför känt sig tvungna att lämna landet: »We decided to leave for our destiny«, för att hjälpa ödet på traven.

Vilket öde som drabbat andra afrikaner, liksom rumäner och bulgarer, som fastnat i illegala förhållanden, har vi ännu mindre chans att någonsin få veta. Eller för att ta ett annat exempel, martyren. Det må vara ett extremfall, men är ändå relevant (se självmordsbombare i vår samtid) och kan, för att citera den göteborgske idéhistorikern professor Michael Azar, tolkas som en manifestation av skapelsens eviga drama: »… som människans sätt att frigöra sig från naturens förkrossande makt, att mildra den skymf, döden, som ödet har i beredskap åt oss alla.«

Den rationelle Lars Werkö, som gick bort häromåret, hade en lång karriär inom sjukvården, där han verkade i olika roller som läkare, professor, forskningschef inom läkemedelsindustrin och ordförande i SBU. Det var också en man, som ända till sin död var engagerad i sjukvårdsdebatten genom böcker och artiklar. Skönlitteratur, tidningar och medicins-ka rapporter ingick i de dagliga rutinerna, men till Dagens Nyheter anförtrodde Werkö intervjuaren att han mot slutet av sitt liv hade börjat bli fatalist och tro på ödet – detta sedan han blivit friskförklarad från en koloncancer som hade hunnit sprida sig till levern (DN 13 mars 2008).

Den cancersjuke Peter Noll formulerade detta i sin bok »Den utmätta tiden« som en fråga om att levnadsbanan kan liknas vid förloppet av ett genetiskt program under olika inflytanden från omvärlden.Det hela överbryggat av minnet, som samlar och lagrar händelserna och sedan tillskriver dem Jaget: »Det man tillskriver sig själv, och däremellan de otaliga minnesluckorna och förträngningarna, utgör, beroende på tidpunkten, ditt levnadslopp.«

Determinism är ett begrepp som används inom filosofi och naturvetenskap, där matematik kan tillämpas. Det innebär att något är förutbestämt, som kan beskrivas genom statistiska kurvor, liksom projektilbanor. »Hård« determinism postulerar en bestämd framtid, som är förutsägbar, åtminstone i teorin, medan »mjuk« determinism innebär att framtiden är obestämd – det finns ju alltid en viss osäkerhet i mätningarna. Den nya kvantfysiken och kvantdeterminismen har dessutom ytterligare komplicerat kalkylerna.

Biologisk determinism, i dag rättare kallad genetisk determinism, innebär att beteenden och drifter i sista hand är genetiskt betingade, medan kulturell och social determinism i stället framhåller miljöns betydelse. Epigenetik, ett begrepp som ska ha myntats av embryologen Conrad Waddington, är det forskningsfält som studerar samspelet mellan arv och miljö från biomedicinsk synpunkt och är ett av de hetaste forskningsområdena just nu, främst de stora LifeGene- och EpiHealth-projekten, som drivs av Karolinska institutet i samverkan med universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Umeå och Uppsala.

Idéhistorikern och medicinaren professor Nils Uddenberg har i boken »Idéer om livet« varnat att när molekylärgenetikerna ritar kartor över arvsmassan (genuppsättningen, genomet) ligger det bara alltför nära till hands att föreställa sig att denna karta också kan betraktas som en karta över individen och individens livslopp. Han föredrar att tala om system för utveckling (developmental systems). Uddenberg vill också göra en distinktion mellan den gemensamma biologiska historien och den unika individuella biografin. Han skriver att detta är viktigt för läkaren, som genom att ta upp en anamnes försöker ställa rätt diagnos och ge adekvat behandling.

Men även som vanliga människor intresserar vi oss för varandras livsöden. Vill man följa rådet från oraklet i Delfi, alltså att lära känna sig själv, kan man lika litet förneka sin biologiska historia som sin individuella, kulturella eller sociala. Uddenberg kan även ge politiska tänkare som Marx och Durkheim rätt, som har framhållit att människors tankar och känslor till stor del får sin karaktär av samhällets klasstrukturer och kulturella traditioner.

Sökandet efter allt vetenskapligare förklaringar tenderar att beröva oss de meningsskapande tolkningsmodeller som de äldre myterna erbjöd. Frågan som kan ställas är om öde, slump och tillfällighet ändå skulle kunna ges en roll. Den danska vetenskaps-journalisten Lone Frank, hävdar till exempel i boken »Mina vackra gener« att genetiken kan vävas samman med existentiella värden. Kunskap genereras genom olika »snitt« genom verkligheten beroende på ur vilket perspektiv ett fenomen undersöks. Det gemensamma med ödesföreställningarna har varit att de är begrepp, som har använts för att beskriva något slags dold plan som styr världen och människornas (i överförd bemärkelse även staters, städers eller folks) liv. Olika perspektiv och diskurser blir härigenom komplementära i stället för exkluderande.

Avslutningsvis kan sägas att determinism och individualism har varit ett arv hos generationer av författare, som i sin ungdom har influerats av Nietzsche och som senare närmat sig Freud och Jung. I Ole Wivels biografi över författarinnan Karen Blixen, en av mina absoluta valfrändskaper, tolkas det som att hon gjorde sina erotiska drifter till en ödestro – tron att i accepterandet av Ödet eller Försynen, Skæpnaden, ligger den mänskliga lyckan: Vissa möter sitt öde med öppna ögon. Andra flyr undan, det är de skæpneflyende …

En som inte flytt undan är Läkare utan gränsers Johan von Schreeb. Han gjorde under sin vistelse i det krigsdrabbade Afghanistan den erfarenheten att det till och med gick att vänja sig vid bombningar: »Vi tvingades likt alla andra att lita på Ödet!« Om detta står att läsa i självbiografin »Katastrofdoktorn«, som recenserades i Läkartidningen nr 47/2013.

För C G Jung blev mötet med andra människor till omistliga minnen genom att deras namn från början var »inskrivna i ödets bok«. Tanken som då inställer sig är om det rent av skulle kunna vara så, att när vi tror oss ha ett öde, är det ytterst för att någonting av oss ska kunna leva vidare – om så bara namnet, minnet?

Tack till författaren Carl Henning Wijkmark för välvillig uppmuntran i arbetet med denna essä.