Värda en Du-värld. Kvalitets- och kunskapsstyrningens skoningslösa icke-­poesi skär i öronen på lyhörda kliniker. De anar ju att det personliga mötet mellan läkare och patient förutsätter en »innerlig vetenskap« uttryckt i »riktig poesi«, som låter naturvetenskapens sakliga Det-värld bli till en personlig Du-värld.

Illustration: Colourbox

Enligt den amerikanske läkaren och författaren Jerome Groopman är språket grunden för allt diagnostiskt arbete även inom den högspecialiserade medicinen. Medicinsk kompetens kan enligt honom inte särskiljas från god kommunikationsförmåga [1].  Om Groopman har rätt finns det alltså skäl att se med stort allvar på vilket språk vi använder inom medicinen.

Ingen torde ifrågasätta specialvetenskapernas behov av att använda ett tekniskt, abstrakt språk, som kanske bara kan förstås av de inre kretsarna. När de invigda vill kommunicera sin kunskap i vidare kretsar tvingas de tillgripa bilder och metaforer [2]. Detta gäller även inom den teoretiska medicinen, och valet av metaforer kan ha avgörande betydelse för hur vi tolkar vetenskapliga fakta om världen [3]. Sådana är villkoren, och jag menar att det blir problematiskt först när makten och byråkratin tar vid och förvandlar vetenskapens abstraktioner till administrativa schabloner. När man gör vården till en uppsättning vårdprocesser och delar dessa i småbitar för att ställa upp mätbara mål och delmål, i syfte att kunna kontrollera och utvärdera, måste man passa sig noga för att inte platta till och reducera komplexa mänskliga kvaliteter och mellanmänskliga relationer.

Texter inom området kvalitets- och kunskapsstyrning präglas inte sällan av en reducerande hållning. De ansluter ofta till ett övergripande ideal av funktionalitet och effektivitet, som kan ge känslan av något maskinellt, omänskligt. I sin kritiska reportagebok om New public management i vården ger journalisten Maciej Zaremba exempel från en »termlista« publicerad av Stockholms läns landsting för att upplysa sina anställda om den nya verklighet man lever i [4]. Av de 2 255 begreppen som definieras är följande två typiska:

1 416. Patient: patienten är utgångspunkten för en önskad beställning respektive beställning

1 443. Person: kan ibland ta rollen som utförare respektive beställare. En utförare, beställare är alltid en viss person.

Den affärsmässiga tonen går inte att ta miste på. De godtyckliga avgränsningarna och återkommande cirkeldefinitionerna gör listan som helhet till ett språkligt och tankemässigt monster. Termlistan får mig att tänka på några rader i en dikt av den tyske poeten Hölderlin från omkring år 1800:

Ett tecken är vi, utan tydning,

Utan smärta är vi och har nästan förlorat

Språket i landet som är oss främmande.

(Ur »Mnemosyne«)

Jag ser den dikten som en profetia över den moderna människans främlingskap inför språket i ett samhälle, där det funktionella, byråkratiska språket fått en allt starkare ställning i förhållande till ett vardagsnära, levande språk, som kan uttrycka känslor som sorg och smärta, kärlek och lycka.

Det är inte svårt att hitta förbindelselänkar mellan abstrakt vetenskap och instrumentell funktionalism i byråkratisk tappning enligt ovan, men frågan är om vetenskapen också kan uttryckas med ett annat, mera poetiskt språk och därmed räddas in i det levandes sfär? Kan dikten vara en åder som förbinder hjärta och hjärna?

Personligen tror jag att all god konst, inte minst dikten, har en potential att väcka verkligheten och »främmandegöra« den på ett sätt, som ger oss möjligheter att se den på ett nytt sätt. Etymologiskt kommer ordet dikt från tyskans dicht, alltså tät. God dikt har en täthet som kan uttrycka känslor, erfarenheter och kunskaper med stor precision; visserligen av annat slag än vetenskapens, men inte mindre precis. Det finns förstås väsentliga skillnader: där vetenskapen strävar efter entydighet, vill dikten mångtydighet. Där vetenskapen söker förklaring söker dikten förståelse eller upplysning genom metaforer och djärva associationer, men det finns också poesi som mer explicit låter det vetenskapliga språket bli till personligt tilltal. Jag ska ge några exempel från aktuella svenska poeter, som utforskar materien, medvetandet och den subjektiva reflektionen.

Allra tydligast är kanske Göran Sonnevis omfattande diktverk. Sonnevis språk pendlar mellan abstrakt, matematiskt exakthet och naiv, sinnlig konkretion. Han skriver om Gödels matematiska teorem och enskilda blommor på det öländska alvaret, om den väldiga Oceanen och om sorgen efter sin mor och det döda barnet, allt med samma öppenhet och precision. Och i allt han skriver lyser en viktig insikt igenom: »Helheten av liv kan inte matematiseras« [5]. När Sonnevi skriver om människor och personer är det inte som utförare och beställare, utan som fria, skapande varelser:

(…)

En människa kan aldrig reduceras

till summan av

sina funktioner

i momentet av ständig nyskapelse

finns inget tvång

varje modell

innebär tvång

vi kan inte heller leva utan dem

men lever egentligen bara

i ögonblicken

vi kastar bort dem

Sonnevi vet att modellerna och regelverken behövs, men först när vi överskrider dem kan vi bli nyskapande och levande.

Helena Granström är en ung författare, som också forskar i matematisk fysik. I versromanen »Osäkerhetsrelationen« låter hon några av 1900-talets stora fysiker som Einstein, Bohr och Heisenberg samtala i korta poetiska fragment om vetenskapen och medvetandets förhållande till världen [6]. Sats och motsats trängs på samma rader i Granströms texter. Den nästan obefintliga elektronen beskrivs mångtydigt, gäckande i sin existens på gränsen mellan varat och icke-varat:

Här är elektronen: samtidigt allt och ingenting

Dess tillstånd är det ena och det andra, eller
ingetdera. Det är en summa av allt som är möjligt; 

det ena tänkbara adderat till det andra

Elektronen är det ännu inte valda.

Här är elektronen svävande i ovisshet 

– men här finner man den aldrig.

Granström låter läsaren ana något stort och i viss mening ogripbart. Med hjälp av slipade metaforer, paradoxer och täta begrepp öppnar hon upp en värld som på samma gång är helt tom och djupt personlig. Hon vet att »nonsens delar säng med sanningen«. Hon vet att den mätande människan inte kan separeras från den uppmätta världen. Det krävs sinne och subjekt som registrerar, analyserar och berättar. Hon låter Niels Bohr säga »Vetenskapen är en skaldekonst«, vilket leder till en kunskapsteoretiskt besvärlig balansakt. Å ena sidan: »Du tvingas bli schaman, du måste upprätta kontakt med verklighetens inre«. Men å andra sidan: »Om vetenskapen byter språk är den inte längre vetenskap«. Var går gränsen?

Jag känner igen balansakten från patientmötet. Patienterna har i grunden samma förväntningar på mig i dag, som man hade på gårdagens schamaner. Man önskar bot, bättring, lindring och tröst och förutsätter att doktorn i dag har vetenskapen i ryggen som en garant för korrekt diagnos och behandling. Men vetenskapen har ibland bara en biroll, eftersom den praktiska medicinen arbetar med många olika kunskapskällor, där den moderna naturvetenskapen bara är en [7]. Ett patientmöte är så mycket mer än insamling och bearbetning av ett antal fakta: det är berättande, lyssnande och tolkande. Och det är laddat med förväntningar. Som doktor måste man ge trovärdiga besked och våga handla. Hur långt kan man sträcka sig utanför de strikt vetenskapliga ramarna och »bli schaman« och helare, som läser situationen och fattar beslut utifrån kunskap om just denna patient i just denna stund? Den välkände humanisten och naturvetaren Nils Uddenberg skriver i sin bok »Själens schamaner«: »Personligen har jag stor respekt för schamaner; all läkekonst, inte bara psykiatri har – och bör ha – ett inslag av schamanism. Jag har själv under femton år varit en själens schaman och jag skäms inte för det« [8].

För en modern »schaman« räcker inte ett vetenskapsinfluerat byråkratspråk i mötet med patienten. För att kunna ge ärliga besked och realistiskt hopp måste läkaren, på saklig grund, landa i det konkret sinnliga och mellanmänskliga. Det goda patientmötet växlar mellan närhet och distans. I konsultationen skapas en gemensam berättelse och utgången är starkt beroende av om tolkningen är ömsesidigt »sann« i subjektiv mening och utan uppenbara faktafel i objektiv mening. Inom den medicinska praktiken är den hållningen fullt förenlig med en klok tillämpning av evidensbaserad medicin, förutsatt att personen, inte den allmänna regeln, står i centrum [9].

Granström använder sina abstraktioner och metaforer för att göra världen till en personlig mötesplats där det mänskliga intellektet (subjektet) beskriver och tolkar, väl medvetet om sina egna begränsningar. Därigenom kan hon förmedla en djup, sval innerlighet:

Detta trodde man sig veta: att den som mäter tillvaron

får kunskap om den. Man trodde sig genom mätning

kunna ta reda på hur världen är.

Men mätandet har sina begränsningar och i fortsättningen av dikten talar Granström om mätningen som en skapelseprocess och om den relation som etableras mellan den som mäter och det uppmätta.

Som människor är vi deltagare, som i någon mening skapar den värld vi beskriver. Men:

Detta betyder inte att en objektiv verklighet inte

existerar. Det betyder: att erfara är att delta .

När Granström söker sig mot materiens innersta utforskar hon samtidigt subjektiviteten, som smulas sönder för att återuppstå som personlig relation till världen och bli till en grundpelare i hennes »innerliga vetenskap«. Med hjälp av det poetiska språket låter Granström liksom Sonnevi (natur)vetenskapens sakliga Det-värld bli till en personlig Du-värld, där ådror med friskt vatten kan flöda fritt mellan känsla och förnuft, hjärta och hjärna och därmed öppna nya vägar mellan människa och värld, och för det personliga mötet mellan läkare och patient. 

Fotnot: Christer Petersson är aktuell med boken »Kunskap och läkekonst: tankar om allmänmedicin« (Studentlitteratur; 2014).