Lust att skriva. Søren Kierkegaard skrev alltid och om allt. I sin journal beskrev han sitt vardagsliv i minsta detalj. Målningen är en studie i olja från 1843, av Christian Olavius Zeuthen (1812-1890).

Foto: TT

Søren Aabye Kierkegaard (1813–1855) var en av de största författarna under Danmarks guldålder, och han fick mycken uppmärksamhet under 200-årsjubiléet förra året. Hans skrifter har haft stor betydelse inom filosofin, där han ses som existentialismens upphovsman, men verken omfattade också teologi, psykologi och polemik. Kierkegaard iscensatte filosofiska problem i ett litterärt och högsta grad dialektiskt författarskap. Hans produktion är enorm och de samlade verken finns utgivna i 55 volymer skrivna under tolv års tid.

Kierkegaard publicerade 1843 »Enten–eller«, »Frygt og bæven« och »Gjentagelsen«, alla under olika pseudonymer, samt nio »Opbyggelige taler« i tre olika volymer under eget namn. Följande år kom »Philosophiske smuler«, »Begrebet angst« samt »Forord«, under olika pseudonymer, samt nio »Opbyggelige taler« fördelade på tre volymer i eget namn. De tre följande åren kom »Stadier paa livets vej«, »Afsluttende uvidenskapelig efterskrift til de philosophiske smuler«, »Kjerlighedens gjerninger«, »Synspunktet for min forfatterversamhed«, »Sygdommen til døden« m fl under pseudonym samt ett stort antal »Opbyggelige Taler« i separata volymer och tidningsartiklar. 

Parallellt med denna voluminösa produktion av högsta kvalitet, som fortfarande studeras, skrev han dagligen en »Journal« över sitt eget liv. Mellan åren 1838 och 1855 publicerade han 43 separata skrifter. I pressen kunde han också gå i polemik med sina egna pseudonymer.

Kierkegaards far kom från enkla förhållanden och blev en framgångsrik yllehandlare i Köpenhamn. Han fick inga barn med sin första hustru. Kierkegaards mor var tjänstekvinna i köpmanshuset och blev gravid med sin husbonde efter hustruns död. Han gifte sig då med henne och hon födde först tre döttrar och sen fyra söner. Kierkegaard var yngst och hade vid 21 års ålder förlorat fem av sina syskon, en av systrarna i svåra kramper efter flera års sjukdom. Han var själv övertygad om att han inte skulle överleva sin 34-årsdag och trodde att en förbannelse vilade över familjen. Äldste brodern var också högt begåvad, blev en ansedd vetenskapsman, präst och så småningom biskop i Aalborg, en post han till sist lämnade på egen begäran då han inte ansåg sig värdig att inneha den.

Kierkegaard läste teologi och skrev en magisteravhandling om ironin hos Sokrates, och fick till sist högsta betyg trots sin lössläppta stil. En av de sista meningarna lyder i sammandrag: »Jag är nu färdig med Sokrates och om läsarna haft tråkigt ber jag er inte välta skulden enbart på mig. »Efter särskild ansökan till kung Kristian VII hade Kierkegaard beviljats att skriva sitt opus på danska, men han gav ett lysande försvar på latin.

Kierkegaard kunde som magister i teologi blivit präst eller universitetslärare men innehade aldrig någon tjänst eller ett avlönat arbete. Han levde på sitt fadersarv och författarskap, bodde ensam på olika adresser centralt i Köpenhamn med betjänt och sekreterare, spatserade dagligen på gatorna i majeutiska samtal (det vill säga tillämpande Sokrates konversationsmetod) med vem som helst, och åt gott på olika restauranger. Han blev en känd figur med spinkig gestalt i hög hatt, käpp med silverkrycka, ett byxben kortare än det andra, lätt puckelryggig och utsatt för en hel del löje, vilket sårade honom mycket. Kierkegaard hade ett ytterst begränsat umgänge och ägnade all sin tid åt författarskapet. Några månadslånga sejourer i Berlin satt han bara på hotellrummet och skrev och begärde från en vän underrättelser om vad Regine, hans trolovade, gjorde i Köpenhamn.

Kierkegaards biograf Joakim Garff har ställt frågan huruvida Kierkegaard led av temporallobsepilepsi med hypergrafi. Hypergrafi innebär en okontrollerad drift att skriva och tycks ha ett samband med sjukligt förändrade aktivitetsmönster i temporalloberna. Den drabbade ser allt i sitt liv som intressant och betydelsefullt och måste dokumentera det. Kierkegaard kunde samma dag i »Journalen« beskriva sin klädsel, vart han gick på promenaden, var han åt och vem han mötte, parat med djupa tankar om människans existens. Frånsett de djupa tankarna ser vi i dag liknande skriverier på Facebook och Twitter, även om det inte är hypergrafi, och de förekom också hos Strindberg i »Ockulta dagboken«.

Hypergrafin har kopplats till en interiktal temporallobsepilepsi, med en personlighet präglad av hyposexualitet, utpräglad känslighet, svårigheter med att avsluta sociala relationer och religiösa funderingar. Beskrivningen passar utomordentligt väl in på Kierkegaard som framför allt i senare delen av sitt författarskap intensivt sysselsatte sig med tron på Gud och tillämpningen av Nya Testamentets budskap.

Han var dessutom vid 27 års ålder under drygt ett år förlovad med den tonåriga Regine Olsen. Hans brytning med henne dyker upp i nästan allt han senare skriver under de följande fjorton åren. Han relaterar aldrig till någon annan kvinna, vare sig intellektuellt eller köttsligt, möter många gånger Regine i kyrkan eller på sina promenader, men talar aldrig med henne. Han testamenterar all sin kvarlåtenskap till henne med orden »för mig var och är en förlovning lika förpliktigande som ett äktenskap …«. Tankar kring hans problematiska förhållande till fadern dyker ofta upp i skriverierna, men modern nämner han aldrig.

Hade Kierkegaard kramper som följd av en temporallobsepilepsi? Det är osäkert, men han medicinerade åtminstone tidvis med Valeriana officinalis, ett extrakt av den nervlugnande valerianastockroten, som då var brukligt mot kramper, och hans läkare Bang kände väl till epilepsin. Fallandesot var vid den tiden ett hinder för äktenskap, vilket kan ha spelat roll för Kierkegaards brytning med Regine, men han har inte kommenterat detta i sin »Journal«. Däremot finns en beskrivning av att han plötsligt sjönk ihop på golvet, stammande försökte tala, men hämtade sig så småningom och blev inte själv oroad av händelsen – kanske av vana?

Temporallobsepilepsin kan vara förenad med visuella, olfaktoriska och gustatoriska upplevelser. Kända religiösa tänkare, alla med ett mycket omfattande författarskap och säker eller misstänk temporallobsepilepsi, är aposteln Paulus, Dostojevskij, Swedenborg och den Heliga Birgitta. De har alla haft religiösa upplevelser eller syner som de använt i sina verk, och Paulus talar i Korintierbrevet om en man som blev »uppryckt till den tredje himlen«. Kierkegaard har på ett ställe i sin »Journal« skrivit om att »hänryckas i den tredje himlen«, vilket hans biograf tolkat som en möjlig beskrivning av upplevelser vid ett temporallobsanfall. Närmare än så lär man nog inte komma gåtan om Kierkegaard hade temporallobsepilepsi eller inte.

Kierkegaards puckelrygg var sannolikt en vanlig Scheuermannkyfos men kan möjligen ha varit tuberkulös. En extrapulmonär tuberkulos kan vara latent i många år och långt senare bli pulmonell. Mot slutet av sitt liv fick Kierkegaard en besvärlig hosta med mycket slem och ibland lätt blodig upphostning. Kierkegaard kände sig allt svagare och begärde i september att få bli inlagd på sjukhuset. Han hade då ramlat på gatan, fått domningar i benen och blivit inkontinent.

Jourhavande medicine kandidat skriver till lycka för eftervärlden en detaljerad anamnes. Hans patient anser sig ha en dödlig sjukdom på grund av att han förbrukat sin andekraft på att lösa de problem han ensam kämpat med. Ska han fortsätta leva måste han fortsätta sin kamp mot det bigotta prästerskapet, mot sin bror och för att skilja kyrkan från staten. Med sin död tror han sig däremot vinna erkännande och seger – vilket blev sant. Sex veckor senare är han död – utan att ha lämnat det rum han fått på sjukhuset.

Under hans sista tid sprider sig domningarna i benen uppåt, han blir snart oförmögen att gå eller stå och blir på dagen sittande i en stol med hängande huvud. Han får kraftig förstoppning behandlad med lavemang och har ofrivillig urinavgång som plågar honom mycket eftersom personalen är kvinnlig. Han får dessutom Valeriana officinalis, men det finns inga uppgifter om kramper. Mentalt är han opåverkad men tungsint och tar bara emot några enstaka besökare, som senare beskrivit hans tillstånd. Han talar med en av dem upprepade gånger om Regine, vägrar brodern besök, läser knappt och skriver ingenting. Förlamningen sprider sig till armarna, når hjärnstammen och ger bilaterala facialispareser. Han har god aptit som alltid men får sväljningssvårigheter och dör en söndagkväll i tilltagande andningsförlamning. Han hade önskat ta emot nattvarden, men bara från en lekman, och det var inte möjligt att genomföra.

Kierkegaard blev aldrig obducerad då han med sitt vanliga drastiska språkbruk inte ville ha sin kropp »hackad i bitar«. De medicine kandidaterna som ville se hans berömda hjärna var besvikna. Hans journal finns kvar med anteckningen »paralysis tubercul)« men man anser i dag att han dog i Guillain-Barrés progredierande polyradikulit, som beskrevs först 1916, och möjligen utlöst av hans bronkit. Hållpunkterna för tuberkulos är svaga men också syfilis har nämnts trots att det inte finns något som talar för att Kierkegaard någonsin haft samlag. Själv hade han profeterat att han skulle dö av längtan efter evigheten.