Det är mars år 1862. Carl Reuterman, 44-årig provinsialläkare i Torps diskrikt i Västernorrlands län, författar sin rapport till Kungliga Sundhetskollegium för det gångna året 1861. Distriktet utgörs av fem socknar med tillsammans 13 000 innevånare. Avstånden är långa och det finns endast en farbar väg inom distriktet. När han tillkallas är sjukdomstillståndet ofta långt framskridet och det är svårt att hinna fram i tid. I sin rapport skriver han:
»Efterföljande förlossningshändelse har jag av flere skäl rätt och slätt avskrivit efter den berättelse jag vid hemkomsten uppsatte efter anteckningarne på stället, och anhåller derföre att de elegiska delarne derav uteslutas i fall den skulle komma att publiceras. De överensstämde med mitt dåvarande lynne och ännu kan jag knappt utan rysning genomläsa berättelsen, men detta sätt hos mig att betrakta saken kan ej påräkna sympatier hos flertalet av läkare.«
Klockan 8 på kvällen, nyligen hemkommen från ett sjukbesök, hade han hämtats till en 40-årig kvinna i en avlägsen by. Efter tre timmars besvärlig resa var han framme. Det är första gången kvinnan är havande med ett fullgånget foster och födsloarbetet har fortgått ett par dagar utan resultat. Hon är »undersätsig, av grov kroppsbyggnad«, skriver Reuterman.
»Vid min ankomst Onsdagen d. 8 Maj kl. 11 e.m. voro värkarne väl både täta och plågsamma, men av ingen effekt på fortkomsten. Vid inre undersökning fanns den kännbara delen av fosterhuvudet i nedre bäckenet och modermunnen under värkarne omslutande den åtkomliga delen derav som en hård och sträv elastisk ring av kännbar tjocklek. […] En åderlåtning gjordes och jag väntade ett par timmar, men då vid undersökning tillståndet befanns vara detsamma som förut och ej omedelbart uppfordrande till handling, gick jag kl. 2 på morgonen till en närbelägen bondgård och lade mig, trött efter två dagars resor i det förskräckligaste väglag, och med förhoppning att modermunnen under tiden skulle hinna så mycket utplånas att jag utan fara kunde anlägga tången.«
Men Reuterman fick bara sova tre timmar innan han väcktes. Kvinnans tillstånd var oförändrat och han beslutade sig för att ändå försöka med tången. Han misslyckades med detta varpå han gjorde en grundligare undersökning »vilket jag oförsvarligt nog ej förr gjort, med intryck av barnmorskans utsago vid min ankomst, att det skulle bliva ’en lätt och nätt’ tångförlossning«. Navelsträngen kändes pulslös vid sidan av det emellan korsknölen och blygdbenet alldeles hopplattade fosterhuvudet. Det var omöjligt att med handen komma förbi korsknölen och likaså att kringgå fosterhuvudet.
»Nu började en lång och sorglig inre konsultation vars kortfattade resultat blev: om jag försöker att excerebrera så vinner jag dermed ingenting, ty jag kan ej anlägga tången och även på kroken kan jag ej hoppas. Styckning kan jag i trängseln ej företaga. Jag ansåg mig ej hava annat råd än att tillgripa den avskyvärda Gastrohysterotomien varifrån jag, när jag rest på en förlossning, bett Gud förskona mig. Med blödande hjerta framställde jag derför denna utväg såsom den enda som hade någon, om ock ringa, utsikt att rädda qvinnans liv. Fostret var dött så att tanken derpå gav ingen glädje, endast vissheten att, utgången måtte bliva vilken som helst, befria qvinnan från de förskräckliga plågorna gav något ljus. Hon hade före min ankomst skrikit sig så hes att hon blott förmådde framkväsa sina ord. Hon vill även med fara av ögonskenlig död bliva kvitt sina plågor och hennes anhöriga uppmana mig att för Guds skull göra vad som helst, som blott kan hava det ringaste hopp med sig, och så beslöt jag också i Guds namn att operera. Men det är olika att göra en sådan operation i en välförsedd barnbördsinrättning och i en fattig torparekoja.«
Reuterman gav kvinnan kloroform och »under hela operationen låg hon och andades så lugnt som i den djupaste och ljuvaste sömn«. Det nämns inte, men vi får förmoda att barnmorskan assisterade vid ingreppet.
»Operationen förrättades, som vanligast, i linea alba och intet blod gick vid bukväggens öppnande förlorat och även vid livmodrens genomskärning var det blott 2:ne mindre arterer som gåvo blod, eller rättare blott en, ty det tycktes som samma arter sprutade från varsin sårkant, men som efter en liten tilltryckning snart upphörde. Såret gick rakt på placenta, vilken jag först måste uttaga för att få tag i fostret, vars ena höft var den första synliga delen. […] Värst var nästan bristen på svampar för blodets upphemtande. Inom en kvarts timme efter full effekt av chloroformen var fostret uttaget och inom ytterligare en halv timme såret hopsytt och en binda anlagd. Det var ock hög tid, ty qvinnan, som under tiden varit fullkomligt anaestheserad, började nu så våldsamt kräkas att, ehuru jag med begge händer med all makt understödde hennes mage, jag fruktade att när jag avlossat bindan få se suturerna urslitna. Detta var dock ej fallet, men genom den nedra öppen lemnade delen, en tum ungefär, av såret hade utpressats en dock ej betydlig qvantitet blod.«
Pulsen var 90 slag i minuten och inte svag, både före och efter operationen, vilket Reuterman fann något förvånande efter en sådan förfärlig operation. Han lade snöomslag och anbefallde barnmorskan att stanna hos kvinnan. Två dagar efter operationen var pulsen 144 »men ej utöver sig liten och klen«. Drygt tre dygn efter operationen avled kvinnan.
Reuterman skriver inget om huruvida han sydde ihop livmodern och antagligen gjorde han det inte. Det gjorde inte heller professor Mesterton i Uppsala när han året därpå, assisterad av sju läkare, genomförde ett kejsarsnitt i en välförsedd barnbördsinrättning. När den 34-åriga kvinnan inkom tidigt på morgonen hade de lindriga värkarna pågått i fem timmar. Hon var späd och liten, endast 4 fot och 11 tum lång. En bäckenförträngning på grund av felaktig form och riktning av korsbenet konstaterades och när tillståndet förblev oförändrat beslutades på eftermiddagen att kejsarsnitt skulle föreslås patienten.
»Förlossningsarbetets vidare utveckling skulle emellertid avvaktas, för att, om möjligt, först efter modermunnens utplåning skrida till operation. […] Klockan precis 10 e.m. börjades chloroformeringen och efter 10 minuter tycktes full verkan hava inträtt. Professor Glas och Chir. Adjuncten D:r Brelin hade åtagit sig att fixera uterus och hindra inelvornas framfall. Uterus fördes nu ur sitt felaktiga, sneda och framåt lutade läge mot medellinien varefter […] de båda nyss nämnda assistenterna med sina pålagda händer, på vid denna operation brukligt sätt, allsidigt omgåvo operationsfältet.«
Mesterton (bilden) ger en tydlig beskrivning av hur den blottade livmodern skars med flera små snitt, lager för lager. Blödningen blev mycket häftig och ur vardera sårkanterna sprutade blodstrålar »av en korp- till en gåspennas tjocklek«. Svampar doppade i isvatten användes för att stilla blödningen, men med varje snitt blev det värre och operationen försvårades ytterligare av att kvinnan fick en »mycket stark, länge ihållande värk, varunder hon våldsamt kastade sig hit och dit«. När värken upphörde genomskars livmodern och det levande barnet kunde tas ut. Sedan gällde det att stilla blödningen:
»Patienten väcktes ur narkosen, och nu börjades ett mödosamt arbete med den atoniska uterus, som ej ville definitivt sammandraga sig. Invärtes gavs secale cornutum [mjöldryga] 3 gånger i full dosis […]och vin i varm buljong. Lokalt användes friktion av uterus, kompression av dess väggar mot varandra, isbitar i livmoderhålan och jernkloridlösning på placentarstället samt kalla svampar, hårt tryckta mot de blödande ställena. […] Äntligen fylldes hela livmoderhålan med ett stort isstycke och nu tycktes livmodern vilja stadigt sammandraga sig. Blödningen visade sig ej mera och en fjärdedels timme derefter skred man till anläggande av förbandet.«
Buken syddes med fyra suturer och omgavs med en lätt åtdragen magbinda; därovanpå placerades två isblåsor. Nästa dag hade ingen ny blödning visat sig, men en tilltagande gasbildning i tarmarna orsakade problem och kvinnan avled 30 timmar efter operationen: »Symptomer av inre blödning eller av egentlig peritonealretning hade ej förefunnits, och döden uppfattades såsom asphyxi genom lungornas compression av den enorma gasuppdrivningen i bukhålan.«
Mestertons kejsarsnitt var det första i Sverige där barnet överlevde. När han år 1877 diskuterar fallet i Uppsala universitets årsskrift menar han att »anläggandet av suturer vid envis blödning från uteri sårränder efter kejsarsnitt nära nog kunna anses såsom en plikt«. Suturer i livmodern hade prövats i flera länder men dess växlande volym- och formförändring var ett problem, ett problem som löstes genom att man anammade italienaren Eduardo Porros metod från 1876 vilket innebar amputation av livmodern. Det första kejsarsnittet i Sverige där både mor och barn överlevde utfördes av Mauritz Salin (bilden) år 1885 med denna metod. Vid den tiden hade tysken Max Sänger förordat att suturering av livmodern alltid bör utföras vid kejsarsnitt.
Provinsialläkaren utövade sitt kall ensam ute i obygderna, långt från ära och berömmelse. Han hade ingen att konsultera vid svårare fall och ingen sakkunnig person som medhjälpare, utan hade bara sig själv att lita till. Få bevittnade hans livsgärning. Sjukdomsfallen nedtecknades inte alltid i detalj och sällan gavs en beskrivning av den personliga upplevelsen. Reutermans berättelse om kejsarsnittet i torparkojan är därför värdefull i dubbel bemärkelse.
