»Vi är här för att ge vad vi kan till livet, inte för att ta vad vi kan«

Sir William Osler har beskrivits, något poetiskt, som en »pediatriskt sinnad arbetare i den stora internmedicinska vingården«. Han är ihågkommen som en klok och eftertänksam kliniker, en inspirerande lärare och förebild för studenterna. Han var även vetenskapsman, bibliofil och humanist med humor och människointresse – tillika en av grundarna av American Pediatric Society, vars fjärde president han blev år 1892.

Inträdestalet hade titeln »Remarks on specialism«.  Osler påtalade riskerna med specialisering, underströk värdet av en medicinsk helhetssyn och betraktade barnläkaren som en rudimentär rest av den tidigare allkunnige allmänläkaren (»the pediatrician, the vestigial remnant of what was formerly the general practitioner«). Några år senare, som chef och professor i invärtesmedicin vid Johns Hopkins University of Medicine and Hospital, inrättade Osler en klinisk professur i pediatrik, dock med huvudsaklig öppenvårdsverksamhet.

Han var en barnens vän med inkännande charm och stor glädje i mötet med barn och ungdomar. Den varma medkänslan kombinerades med fysiskt närmande till barnen med öppna armar och krypande på alla fyra, även vid mera formella vuxentillställningar.

Vid genomgång av William Oslers författarskap, som totalt omfattar ungefär 1 200 titlar,  hittar man omkring 100 artiklar med pediatriskt innehåll. Under senare delen av sin levnad minskade den pediatriska skriftproduktionen, men såsom Regius Professor i Oxford, en tjänst till vilken han kallades 1904, fick han även medicinskt ansvar att sköta barn och ungdomar från engelska kungahuset och överklassen.

Då var William Osler 55 år gammal, och långt ifrån Ontariotrakten i Kanada, där han föddes 1848 som åttonde barnet i en prästfamilj. Han fick till en början en religiös och klassisk utbildning men fångades av biologin när han fick tillgång till ett mikroskop. Osler påbörjade sin medicinska utbildning 1868 och fullföljde sina medicinska studier vid McGill College i Montreal. Där hade han föredömliga, personliga förebilder som bedrev patientcentrerad vård. En god slutexamen och en välgjord och prisbelönad avhandling (1872) inom ämnesområdet patologi/histologi samt ett ekonomiskt bidrag från en äldre broder möjliggjorde en längre utlandsresa i Europa för att inhämta modern medicinsk kunskap. Osler studerade fysiologi i London, där han gjorde vetenskapligt intressanta hematologiska iakttagelser av bl a blodplättar. Han fick tillfälle att studera patologi i Wien och Berlin med berömda förebilder såsom professor Rudolf Virchow.

Kort efter återkomsten till Kanada, 1874, startade Osler sin akademiska karriär vid McGill University och utnämndes redan ett år senare till professor. Under en knapp tioårsperiod arbetade han som kliniker, lärare och patolog vid Montreal General Hospital. Han utförde ca 800 obduktioner och samlade i det patologiska museet ett stort antal preparat av bl a medfödda hjärtfel. Han deltog även aktivt i olika föreningar och publicerade en del pediatriska artiklar, ofta med klinisk inriktning, t ex om blåsljud på hjärta och skalle, och olika infektioner som tyfoid-feber. Som ansvarig för en infektionsavdelning dokumenterade han flera kliniska iakttagelser om smittkoppor, bl a det tidiga hudutslaget. Som lärare och kursansvarig köpte han för egna medel in mikroskop till läkarstudenterna.

1884 utnämndes Osler till professor i klinisk medi-cin vid University of Pennsylvania i Philadelphia. Han stannade där i knappt fem år. Under denna period kom han som läkare vid barnsjukhuset Infirmary for Nervous Diseases att studera hjärnskador, neurologiska och muskulära sjukdomar hos barn och ungdomar. År 1889 publicerade han, baserat på en föreläsningsserie, en studie av 150 barnpatienter med cerebral pares, väl klassificerade med hänsyn till symtom och etiologi. Även flera artiklar angående olika former av korea publicerades och inklusive en som beskrev ett samband med endokardit.

När det nya Johns Hopkins Hospital i Baltimore invigdes 1889 blev William Osler dess förste chef i medicin. Några av hans mest betydelsefulla arbeten skrevs under åren som följde närmast. Hans storartade lärobok »The principles and practice of medicine« utkom första gången 1892 och sedan under nästan 100 år i nya upplagor.  Samma år gifte han sig med Grace Revere Gross, änka till en kollega, och familjen utökades 1895 med en son, Edward Revere Osler.

Den nämnda läroboken fick ett entusiastiskt mottagande och lästes några år senare av en erfaren doktor och rådgivare till J D Rockefeller, filantropisk industriman. Läroboken beskrev bristen på grundläggande kunskap inom flera ämnesområden. Detta väckte ett intresse hos J D Rockefeller att ge ekonomiskt forskningsstöd och ledde till etablering av Rockefeller Institute for Medical Research.

Vid Johns Hopkins School of Medicine introducerade Osler organiserad utbildning och träning för både yngre och äldre doktorer. Här bedrev han praktisk bedside-undervisning för läkarstudenterna och var en flitigt efterfrågad föreläsare och talare med medicinsk och humanistisk framtoning.

År 1904 kallades Osler som Regius Professor i medicin till universitetet i Oxford. Det engelska hemmet var öppet och gästfritt, omnämnt som »The Open Arms«, med regelbundna men även många oplanerade möten för vänner, kolleger, sjuksköters-kor och läkarstudenter. Han underströk betydelsen av klinisk undervisning och patientkontakt kombinerat med humanistisk och litterär bildning. Som boksamlare byggde Osler upp ett eget bibliotek, senare skänkt som Bibliotheca Osleriana till McGill University. Han utökade samlingarna i Bodleian Library, Oxford med äldre, sällsynta, medicinska och vetenskapliga böcker.

William Osler adlades som baronet 1911.  Ett dråpslag drabbade familjen Osler då sonen Edward Revere dödades under första världskriget, 1917.  

Oslers intresse för patologi och obduktion bestod livet ut. Ett år före sin död utförde han vid Radcliffe Infirmatory, Oxford, en obduktion av en patient med influensapneumoni och fynden rapporterades i Lancet. Osler drabbades själv av luftvägsbesvär under hösten 1919 och dog i pneumoni med empyem i december samma år.

Hans vetenskapliga gärning är bred och omfattande, framför allt när det gäller kardiologi hos barn, ungdomar och vuxna. Under arbetsperioden vid Montreal General Hospital utförde Osler ett stort antal obduktioner och kom att bevara ett antal anatomiska och kardiologiska preparat, även medfödda hjärtfel. I det patologiska museet i Mont-real fanns sedan tidigare ett flertal hjärtpreparat, bl a ett komplicerat medfött hjärtfel, det s k Holmeshjärtat, som beskrivits av  Dr A  Holmes redan 1823 och som Osler också hade undersökt. Med fortsatta studier av Holmeshjärtat och med Oslers starka professionella stöd kom Maude E Abbott, en av barnkardiologins »grand old ladies«, att hängivet ägna sig åt medfödda hjärtfel.

Hon arbetade med att systematiskt korrelera klinik och patologiska fynd. Arbetet fortgick flera år med stort stöd från Osler, och samlingen kom att utvecklas till en av de främsta i världen med inriktning på medfödda hjärtfel. Maude E Abbott anmodades även av Osler att skriva ett kapitel om medfödda hjärtfel i hans utgåva »Modern medicine; its theory and practice«, ett mastodontverk omfattande sju volymer. Boken publicerades 1907. Osler uttryckte sin stora beundran och bedömde den hundrasidiga artikeln som ett extraordinärt arbete inom ämnesområdet.

William Osler inbjöds 1885 att föreläsa vid Royal College of Physicians i London, där han presenterade ett föredrag med titeln »On malignant endocarditis« baserat på ett stort och välundersökt obduktionsmaterial, ett viktigt kliniskt bidrag inom ämnesområdet. Ett år senare bidrog han vid ett möte i Washington med Association of American Physi-cians med en betydelseful översikt med titeln »The bicuspid condition of the aortic valves«. Osler medverkade även som författare i flera pediatriska läroböcker, exempelvis 1889 till ett verk med titeln »Congenital affections of the heart«.

Osler förenade i sin gärning vetenskap och humaniora. Hans liv präglades av ett innehållsrikt, mångsidigt arbete med förmåga att fokusera på väsentligheter. Han utökade ständigt sin kunskap inom det medicinska och humanistiska området för att berika sina medmänniskor och för att (som han själv uttryckt saken) »We are here to add what we can to life, not to get what we can from life«.

Som lärare var han en god förebild och vän beskriven som »the young man’s friend«. Han   entusiasmerade och spred aktuell kunskap och klassisk bildning till läkarstudenterna både »bedside« och katedralt. De blivande doktorerna tränades att utveckla alla sinnen och att tänka  reflekterande och självkritiskt.

Osler kunde ge uttryck för en viss terapeutisk skepticism, och även om han var återhållsam med »icke evidensbaserad« terapi kunde han på ett övertygande och ofta optimistiskt sätt ingjuta tro och hopp hos sina patienter.  Med hänsyn till bristande kunskap och beslutsunderlag i det kliniska arbetet speciellt med barn kan det vara värdefullt att dra sig till minnes en av hans aforismer: »Remember how much you do not know. Do not pour strange medi-cine into your patients.«

Oslers vetenskapliga produktion täcker breda kliniska fält. Hans namn har även gett upphov till ett antal eponymer som Oslers knutor (ömmande knutor på fingrar och tår vid endokardit), och Osler–Libman–Sacks syndrom (SLE-endokardit). Andra sjukdomar förknippade med hans namn är Rendu–Osler–Webers sjukdom (hereditär hemorragisk telangiektasi) och Osler–Vaquez sjukdom (polycytemia vera).

När William Osler lämnade Baltimore och USA år 1905 hölls en stor avskedsmiddag vid vilken Osler uttryckte stor tacksamhet mot professionen och underströk sina tre personliga ideal. Det första idealet hade varit att utföra dagens arbete bra och inte bekymra sig för morgondagen. Det andra idealet hade varit att efter bästa förmåga handla i enlighet med den gyllne regeln mot kolleger och patienter. Det tredje idealet hade varit att utveckla en sådan grad av jämnmod och sinnesro (equanimitas) att man skulle kunna bära framgång med ödmjukhet och vänners tillgivenhet utan stolthet samt vara redo att med mod bära sorger som kommer.