När Aldous Huxley den 22 november 1963 låg döende i terminalstadiet av en metastaserad tungcancer, bad han – för matt att tala mera – sin hustru Laura om en papperslapp. På den skrev han: »LSD – try it intermuscular. 100 mm.«  

Laura berättar om detta i sin självbiografiska bok, »This timeless moment«. Inget kunde hindra henne att uppfylla makens önskan och hon gav själv injektionen. Några timmar senare avled han. Han vårdades i hemmet i Los Angeles, hans stad sedan flera år. Läkare och sköterska fanns på plats. Även om läkaren, dr Cutler, var tveksam till att ge LSD, föll han till föga; enligt hans bedömning skulle injektionen i detta skede knappast ha någon verkan alls. Men han konstaterade att Huxley slutade sitt liv mycket fridfullt.   

Huxleys sista önskan var slutpunkten på tio års experimenterande med hallucinogener. Men egentligen följde han ett spår i sin personliga utveckling som gick ännu längre tillbaka.

Huxley föddes 1894 in i en engelsk intellektuell och liberal aristokrati. Hans farfar var den berömde Thomas Henry Huxley, stor biolog och företrädare för utvecklingsläran. »Darwins bulldog« har han kallats. Huxleys far var lärare i klassiska språk och blev själv berömd för en biografi över sin far. Huxleys äldre bror, sedermera adlad till sir Julian Huxley, var biolog med vidsträckta intressen och med tiden generalsekreterare för Unesco. En yngre halvbror, Andrew Huxley, blev läkare och framstående fysiolog; han mottog Nobelpriset i medicin några veckor efter Huxleys död.

Huxleys planer på att själv bli läkare hämmades av en svår ögoninfektion när han var 17 år, som gjorde honom i det närmaste blind under ett drygt år. Den läkte ut, men lämnade kvar bestående grumlingar i hornhinnorna, som satte ned hans syn för resten av livet. Så blev han författare i stället. Seende, blindhet och kroppens begränsningar av vår inre och yttre perception är teman som återkommer i hans författarskap. Han debuterade 1916 med en diktsamling, »The burning wheel«, men det är främst som romanförfattare och essäist han är känd. Sammanlagt publicerade han 56 böcker. Han var en filosofisk författare i en tradition som går tillbaka till Platon. I Huxleys berättarteknik ingår dialoger och långa monologer, där livshållningar förmedlas och bryts mot varandra. Särskilt hans tidigare författarskap har en satirisk udd som riktar sig mot det moderna livets ytlighet. Hans mest berömda bok, »Brave new world« (1932), är en framtidsdystopi, som skildrar ett samhälle där social ingenjörskonst i kombination med kollektivism och massproduktion nästan helt utplånat all individualitet. Människorna är framodlade i stora befruktningskantiner till genetiskt determinerade typer med bestämda roller i den sociala hierarkin. Sexualiteten är frigjord från all barnalstring och kanaliseras i en själlös promiskuitet. Skulle en person olyckligtvis drabbas av en mer individuellt inriktad åtrå, finns ett sexualregleringstuggummi till hands.

Historielösheten är satt i system; litterära klassiker är förbjudna, och den enda religion som är tillåten är en åkallan till Ford. En drog, soma, spelar en central roll som ett lättillgängligt lyckomedel och redskap för social kontroll.

Även om Huxley var en samtidskritiker, fanns det hos honom också ett inåtvänt kontemplativt drag. Redan som ung student i Oxford hade han fascinerats av religiös mystik, något som accidentellt skymtar fram i hans tidiga författarskap för att framträda tydligare mot slutet av hans liv. En återkommande tanke var att tillvaron består av parallella världar; vid sidan om våra medvetna upplevelser finns en annan verklighet. 

Huxley läste 1953 en artikel av en engelsk psykiater, Humphry Osmond, verksam på ett mentalsjukhus i den kanadensiska provinsen Saskatchewan. I artikeln argumenterades för meskalin som medel att förstå schizofreni. Huxley skrev till Osmond och förklarade varför meskalin lockade honom. Vårt normala jag, hävdade han med hänvisning till den franske filosofen Bergson, begränsar och selekterar erfarenheter ur vårt vidsträckta medvetande enligt en nyttoprincip, så att bara det som är biologiskt fördelaktigt finns tillgängligt för oss. Men sjukdom, emotionell chock, meskalin, kontemplativ mystik och estetiska upplevelser kan blockera det normala jaget i dess diskriminerande funktion, så att i stället erfarenheter av den »andra världen« når upp till medvetandet.  Huxley ville söka en harmonisering mellan det normala jaget och denna andra värld. Därför bad han om ett sammanträffande med Osmond under en psykiatrisk kongress som skulle hållas i maj 1953 i Los Angeles. Huxley ville pröva meskalin under Osmonds överinseende. Så blev det också. Hemma hos Huxley löste Osmond upp 400 mg kristalliskt meskalin i ett halvt glas vatten, som värden sedan svalde.

Huxleys förväntningar på vad meskalinruset skulle kunna ge infriades. Med ett maximum under 5–6 timmar skedde en mystisk transcendens. Genomgående framträdde starka färgsensationer som hela tiden växlade, och tingen framträdde som ting i sig, i sin »Istigkeit«, för att använda ett begrepp hos den tyske medeltidsmystikern Mäster Eckhart, som Huxley citerar i den skildring som han 1954 gav i »The doors of perception«. De hade avklätts den barlast av spatiala relationer och begreppsmässiga innebörder som annars hör till vårt normala seende. Det var som när Adam såg världen för första gången.  Tingen framträdde som rena former och färger. Huxley jämför med kubistiska målningar av Juan Gris och Georges Braque. Det egna jaget tycktes upplöst. Även om meskalinruset i huvudsak var angenämt, fanns det också ett inslag av fruktan. Huxley stod inför ett »mysterium tremendum« när transcendensen överväldigade honom .

I januari 1955 hade Huxley sitt andra och sista meskalinrus, också nu under Osmonds överinseende. Men denna gång intog han drogen i en gruppseans. Det ruset fick en helt annan social karaktär än det tidigare. Nu levandegjordes för honom det kristna budskapet (Matteus 7:1) »… döm inte, så blir ni inte dömda …«, och ett buddhistiskt ordspråk, »… att sätta det du gillar mot det du inte gillar, det är en själens sjukdom«. Den överväldigande känslan, som hans meskalinrus lämnade efter sig, var tacksamhet.

»The doors of perception« blev en kultbok för 1960-talets hippierörelse. Popgruppen The Doors fick sitt namn från den. Huxley lärde känna Albert Hoffman, LSD:s upptäckare, och han hade kontakter med Timothy Leary, den urspårade Harvardprofessorn som blev den psykedeliska rörelsens apostel. Det var Leary som försett Laura med LSD att använda som lindring för sin döende make.

1956 gav Huxley ut »Heaven and hell«, där han med stor lärdom ger en fenomenlogisk redogörelse för mystik samt estetiska och drogrelaterade upplevelser, som han menar är besläktade med mystiken.

Hur många hallucinogena rus Huxley hade under sina sista tio år går inte att med säkerhet ange, men sannolikt rörde det sig förutom om de två nämnda med meskalin också om två med psilocybin, ett 1961 under ett gruppexperiment, vilket leddes av Timothy Leary, samt ett 1962, som Laura redogör för i »This timeless moment«; hon förde protokoll under seansen. Därtill kommer sex LSD-rus, vari ingår hans terminala rus. För en journalist berättade han att rusupplevelserna kan variera för människor, så att de för 70 procent är goda och positiva; för en mindre andel skrämmande eller helt likgiltiga. Men för hans del hade upplevelserna alltid varit goda.

I »The doors of perception« för Huxley ett resonemang som går ut på att människan har ett behov av att öppna en »dörr i väggen« för att undslippa tillvarons påfrestningar. I vår kultur har alkohol och tobak blivit legala medel för att öppna denna dörr, men dessa droger för med sig sjukdomar och annat elände, varför man borde utveckla drogteknologin till att framställa en drog med goda egenskaper liknande meskalins, men helt utan toxiska biverkningar.  Den fick inte vara vanebildande. Vi lär känna den drogen i Huxleys sista roman »Island« (1962), som är en god utopi till skillnad från dystopin »Brave new world«. Den utspelar sig på ön Pala i Indiska oceanen, som i sekler styrts av en buddhistisk dynasti. I början av 1800-talet landade en skotsk läkare på ön, och han kom att bli rådgivare åt kungen. Som ett resultat av detta samarbete som fortsatt genom släktleden har Pala blivit en lycklig förening av buddhistisk levnadskonst och västerländsk rationalitet. Med sina klippiga kuster har ön inte lockat utomstående. Folket är pacifistiskt; man har ingen armé. Till ön kommer i romanens nutid en främling som invigs i Palas kultur och sociala liv, bland annat i bruket av moksha-medicin. Moksha är sanskrit och betyder frigörelse. Det är en drog med hallucinogena egenskaper, utvunnen ur en svamp. Den bereds i stora laboratorier.  I Pala finns specialiserade kunskaper om transcendentala upplevelser och mok-sha-medicin genom forskning i bland annat neuroteologi, mykomysticism och tanatologi. Förutom att ge transcendentala upplevelser kan moksha-medicin också användas vid rehabiliteringen av kriminella.

I romanen får vi en detaljerad skildring av ett rus framkallat av moksha-medicin. Enligt »This time-less moment« går skildringen tillbaka på paret Huxleys gemensamma erfarenheter av LSD. Likheterna med tidigare meskalinrus är slående. Men förutom de visuella komponenterna framhålls också hur tids-känslan påverkas. Man lyssnar på Bachs fjärde Brandenburgkonsert. Musiken flödar i ett tempo, som metronomen kan ange, men det är ett tempo utan egentlig tid. Musiken vilar i en euforisk evighet. Huvudpersonen förklarar skrattande att denna evighet är »lika verklig som skit«.

Huxley idealiserade de hallucinogena rusen och underskattade hur oförutsägbara de kan vara. Man kan också ifrågasätta hur autentiska hans russkildringar är. Han var främst författare och hans russkildringar förefaller anpassade till hans förväntningar och antaganden om rusets plats i en sekulariserad religion som han hoppades på.

Vad drog Huxley till dessa droger? Han var rastlös, extremt intelligent, öppet sökande och samtidigt harmonisk. Till sin livsföring var han närmast en renlevnadsman.  Hans gränslösa nyfikenhet kanaliserades i encyklopedisk beläsenhet, kreativ fantasi och ständiga resor.  Den ledde honom också till att med kemins hjälp rikta blicken mot en annan värld.