Människorna som bor här har normalt inte tillgång till lokal sjukvård, utan förlitar sig ofta på den lokale medicinmannen, schamanen. När kvinnorna föder barn finns någon av byns kvinnor till stöd. Mödrahälsovård anlitar man sällan, eftersom det innebär en dagsutflykt på Amazonfloden till det närmaste djungelsjukhuset i Puerto Narino. Om det skulle uppstå en förlossningskomplikation blir situationen mycket bekymmersam. Vid lokalsjukhuset utförs ingen kirurgi, varför ytterligare transport till Leticia per båt blir aktuell. Minst två timmars resa i en snabbgående ambulansbåt väntar.

Vid mottagningen i byn bildades redan på morgonen en lång kö, mest mödrar med barn. De som kom fram till undersökning först på kvällen hade väntat hela dagen, utan att beklaga sig. Det var också ganska vanligt att mormor eller farmor besökte mottagningen tillsammans med ett eller flera barn. Orsaken i dessa fall kan ha varit att mamman avlidit i någon typ av förlossningskomplikation.

Undersökningarna skedde i de flesta fall helt öppet, det fanns knappast någon avskildhet. I genomsnitt undersöktes 100 patienter per dag, 2–4 minuter per patient. Patienten eller patientens mor svarade endast kortfattat på frågor, ställde inga motfrågor och ifrågasatte inte vare sig diagnos eller terapiförslag. 

De enda diagnostiska hjälpmedel som fanns att tillgå var stetoskop, blod­trycks­manschett och spatel för halsinspektion. Det fanns inga provtagningsmöjligheter. Det gällde att förlita sig enbart på en kortfattad anamnes och en summarisk kroppsundersökning. Eventuell anemi kunde anas genom inspektion av slemhinnefärg, till exempel under ögonlocket. Den diagnostiska träffsäkerheten kunde inte vara optimal, men vi upplevde att man hade ett mycket starkt, med kroppsspråket uttalat, förtroende för doktorn. Ingen journalföring förekom.

Sjukdomspanoramat i byn var tämligen ensidigt när vi var där. Problem med hudinfektioner av olika slag var mycket vanligt, framför allt svampinfektioner på ben och fötter. Nederbörden i Amazonas är i medeltal 2000–3000 mm per år, jämfört med 500–1 000 mm i Sverige. Under februari–mars sker även en stor del av snösmältningen i de närbelägna Anderna, och vattennivån i floden stiger i genomsnitt med 11 meter. Det innebär att bostädernas golv under lång tid kan ligga under ett par decimeter vatten, trots att husen är byggda på pålar. Människorna blir tvungna att tillbringa hela sin tid i de hängmattor i vilka de normalt enbart sover. Allt vatten gör att byborna under långa perioder går i stövlar. Förutsättningar för hudinfektioner är således gynnsamma. 

Hos fyra av fem patienter, både vuxna och barn, dominerades symtombilden av mag–tarmproblem som diarré och magsmärtor. Uppsvällda magar kunde man framför allt se hos barnen. Med hjälp av anamnesen framgick det att det mestadels handlade om intestinala parasiter, maskar och amöbor. Vi beräknade att 8 av 10 patienter som sökte oss under dessa dagar led av parasitangrepp i mag–tarmkanalen. Ingen av de 5 byar vi besökte hade ännu tillgång till effektiv vattenrening.

Några vetenskapliga studier kring prevalensen av olika typer av parasitoser bland ursprungsbefolkningen i det område där vi var verksamma har vi inte hittat. Vissa författare hävdar att forskning kring parasitoser i Sydamerika har varit mycket sparsam, och att mer forskning behövs. Bland de studier som går att hitta finns en som undersökt parasitangrepp hos ursprungsbefolkningen i den närliggande brasilianska delen av Amazonas. Enligt Palhano-Silva och medarbetare [1] drabbades innevånarna i den by de undersökte huvudsakligen av hakmask (Necator americanus), piskmask (Trichuris trichiura) och spolmask (Ascaris lumbricoides). Bland protozoerna dominerade Giardia och Entamœba histolytica. I den studien var 36 procent av innevånarna i den studerade byn bärare av någon typ av mask eller maskägg, och hela 70,7 procent bar på minst en protozo.

De läkemedel som används här är inte alltid identiska med de svenska – men likvärdiga, som till exempel albendazol vid maskangrepp. I Sverige används det medlet enbart inom veterinärmedicinen.  

Den främsta orsaken till den höga förekomsten av tarmparasiter är det orena vattnet. I byarna dricker man regnvattnet, som genom uppsamlingsrännor anslutna till bostädernas plåttak, samlats upp i stora behållare. Byborna lever tätt inpå sina hus- och nyttodjur. Höns, ankor, grisar och andra djur lever i utrymmet under bostaden. De sanitära förhållandena är inte de bästa. Kontaminering av dricksvattnet med mikroorganismer av olika slag är regel.

Vi upplevde att vattenrening är en av de viktigaste åtgärderna för att förbättra hälsoläget för människorna som bor vid Amazonfloden i Colombia.

Fotnot: Den svenska hjälporganisationen Ankarstiftelsen (www.ankarstiftelsen.com) bedriver olika typer av stödprojekt till förmån för ursprungsbefolkningen ­bosatt längs Amazonfloden i Colombia. Särskilt vatten­reningsprojekten är av betydelse.