Förenade Arabemiraten är en federation av sju emirat, varav Abu Dhabi är det största. Där ligger också huvudstaden med samma namn. Staten bildades 1971, och är alltså bara 43 år gammal. Tillväxten är hisnande, med en ökning av befolkningen från cirka tre miljoner invånare år 2000 till nästan tio miljoner i dag. Av dessa är mindre än 15 procent emiratiska medborgare. Resten utgörs av utländska gästarbetare med familjer. I december 2013 sällade jag mig till den skaran när jag började min anställning som överläkare på intensivvårdskliniken vid Mafraq Hospital i Abu Dhabi. 

Mafraq Hospital. Sjukhuset ligger en liten bit utanför Abu Dhabi längs en av de stora tillfartsvägarna. Det öppnades 1983 och var då landets största sjukhus med högspecialiserad vård. Enligt officiella uppgifter har sjukhuset i dag 450 sängplatser och omfattar de flesta specialiteter inklusive neurokirurgi. Mafraq är också regionalt traumacentrum och har landets största brännskadeavdelning.

Då sjukhuset börjar bli lite ålderstiget pågår sedan flera år byggandet av »Nya Mafraq«, ett hypermodernt byggnadskomplex som ska inhysa all dagens verksamhet och även ge plats för expansion. Det nya sjukhuset var ursprungligen planerat att invigas under 2014, men på grund av oförutsedda händelser har öppnandet skjutits upp. I skrivande stund (april 2015) vet ingen när sjukhuset egentligen kommer att vara färdigt, men det dröjer sannolikt ytterligare något år. 

Intensivvårdskliniken. I Förenade Arab­emiraten, liksom i många andra länder utanför Skandinavien, är intensivvården som specialitet helt skild från anestesin. Som svensk narkosläkare är det därför svårt att fortsätta arbeta som dubbelspecialist. Man får visserligen myndighetens godkännande att arbeta i båda specialiteterna, men sjukhusens organisation gör att man tvingas välja. Intensivvårdsläkare från andra länder har ofta annan bakgrund, till exempel lungmedicin eller kardiologi med påbyggnad inom intensivvård.

Intensivvårdskliniken vid Mafraq Hospital har för närvarande sex överläkare och tolv specialister anställda. Av överläkarna är tre (!) från Sverige, en från Palestina, en från Sudan och en från Bahrain. Ytterligare en överläkare – en av få med specialistkompetens i både akutmedicin och intensivvård – delar sin tjänst mellan akutmottagningen och IVA. Alla har genomfört åtminstone delar av sin utbildning i Europa eller Nordamerika, ett myndighetskrav för att få godkännande som över-
­läkare. Specialisterna kommer från Egypten och Indien. Några av dem är både äldre och mer erfarna än en del av överläkarna, men på grund av de nyss nämnda bestämmelserna finns inga karriärmöjligheter i Förenade Arab­emiraten.

Någon specialistutbildning i intensivvård bedrivs för närvarande inte, så de ST-läkare som ibland passerar är under utbildning antingen inom internmedicin eller kirurgi.

Det finns två huvudsakliga intensivvårdsavdelningar, en kirurgisk och en medicinsk, vardera med sexton vårdplatser. Därutöver finns en hjärt-IVA och en brännskadeavdelning. Båda dessa kan dels fungera som överflödesplatser när de två huvudavdelningarna är fulla, dels finns där ofta intuberade patienter som sköts av IVA-läkare i samarbete med kardiologer respektive plastikkirurger. Ibland kan det ligga så många som femtio IVA-patienter på sjukhuset. Detta medför en väldigt hög arbetsbörda, särskilt jourtid då endast två specialister är i tjänst. 

Patienter. På den kirurgiska intensivvårdsavdelningen upptas en stor del av platserna av traumapatienter, ofta multitrauma med samtidiga skall- och spinalskador. Landet har ett väl utbyggt nät av raka och breda vägar, ofta av betydligt högre standard än i Sverige. Tyvärr leder detta inte till färre dödade och skadade i trafiken. Hastigheterna är väldigt höga, och många färdas utan bilbälte. En vanlig skademekanism bland våra patienter är avåkning och rullning i hög fart, där förare/passagerare kastats ut ur fordonet. Detta leder ofta till skallfrakturer med associerad hjärnskada, halsrygg- eller annan spinalskada samt skador på bröst-, buk- och bäckenorgan.

En annan vanlig skademekanism bland traumapatienter är fall från hög höjd, ofta i samband med byggnadsarbete. Även i den gruppen är skallskador och spinalskador vanliga.

Penetrerande trauma är mycket ovanligt. Under min tid här har bara någon enstaka knivskadad patient passerat IVA. 

Patientunderlaget på den medicinska intensivvårdsavdelningen är det som skiljer sig mest från svenska förhållanden. Eftersom det här inte finns något lagligt stöd för att avbryta eller undanhålla medicinsk behandling, hamnar många patienter med svåra, irreversibla sjukdomstillstånd på IVA. Det kan till exempel vara patienter som efter en stroke befinner sig i ett kroniskt vegetativt tillstånd eller terminala cancerpatienter. Detta leder till mycket långa vårdtider och liten patientomsättning. Dagen då detta skrivs har till exempel tre av de sexton patienterna på medicin-IVA varit där i mer än 400 dagar, och den aktuella medelvårdtiden är 183 dagar. Endast två av patienterna har kommit till avdelningen den senaste veckan. Majoriteten av patienterna är trakeo­stomerade och respiratorberoende. 

En dag på jobbet. Det dagliga arbetet skiljer sig egentligen inte speciellt mycket från de andra sjukhus jag arbetat på. Efter morgonrapport från avgående jour vidtar en traditionell rond. Därefter sker eventuella medicinska åtgärder, överföring av patienter, konsultationer av andra specialiteter och slutligen dokumentation. Journalföringen är elektronisk och görs i Cerner Millenium, ett datajournalsystem som används i delar av Nordamerika. Systemet är heltäckande, med integrerade funktioner för labb, röntgen, läkemedel med mera. Det fungerar i allmänhet bra, men själva dokumentationen är fortfarande mest lik en gammaldags pappersjournal, med separata anteckningar för varje dag och svårigheter att få en bra överblick över såväl nuvarande som tidigare vårdtillfällen.

Normal arbetstid är 40 timmar per vecka. Som överläkare arbetar man i stort sett kontorstid vardagar, som här är söndag till torsdag. Ut­över detta tillkommer bakjour, som sker hemifrån med två specialister på sjukhuset. Under helgen rondar bakjouren tillsammans med specialisterna. 

Skriftligt samtycke. Medan vi i Sverige arbetar med muntligt, eller kanske oftast förmodat, samtycke till medicins­ka ingrepp och behandlingar är det här mycket strikta regler med absolut krav på skriftligt samtycke utom vid akut livräddande ingrepp. Ett särskilt samtyckesdokument måste undertecknas av läkare och patient för varje åtgärd, till exempel inför anläggande av CVK, gastroskopi, trakeostomi etc. Detta medför ofta svårigheter när det gäller IVA-patienter, där man måste hitta en familjemedlem som har mandat att skriva på i patientens ställe. Ibland krävs ett par dagars diskussion inom familjen innan beslut kan tas.

Över huvud taget är patienternas familjer mycket mer närvarande och involverade i vården här än vi är vana vid hem­ifrån. Ibland ställs orimliga krav, som exempelvis att en helt stabil patient ska få vara kvar på IVA »bara ett par dagar till«. Då behövs ibland regelrätta rundabordssamtal med diplomatisk hjälp från sjukhusets administration innan en acceptabel kompromiss kan nås. 

Att avbryta eller undanhålla behandling. Den kanske största skillnaden mellan att arbeta som intensivist i Förenade Arabemiraten och i Sverige är, som nämnts ovan, att man här inte har möjlighet att avbryta eller undanhålla behandling. Alla patienter, oavsett sjukdomstillstånd och prognos, erhåller fulla åtgärder – inklusive respiratorbehandling, dialys och avancerad kirurgi. Begreppet »0 HLR« existerar över huvud taget inte, vilket innebär att ingen patient dödförklaras utan att först ha blivit föremål för avancerad hjärt–lungräddning. Det finns flera historier om läkare som blivit föremål för rättsliga processer och till och med fängelsestraff efter att ha avstått från, eller gjort otillräcklig, HLR.

Under förra året godkändes en lag som erkänner hjärndödsbegreppet, i syfte att möjliggöra organdonation. Ingen har dock testat vad som händer om man avbryter respiratorbehandlingen för en patient som förklarats »död enligt neurologiska kriterier«, så den nya lagen har ännu inte haft någon större inverkan på den dagliga vården.

För en intensivvårdsläkare utbildad i Sverige känns det ibland etiskt tvivelaktigt att fortsätta vårda patienter som inte längre kan ha någon nytta av det, eller som i vissa fall till och med förklarats döda. När hjärndödsbegreppet fått större spridning blir det förmodligen lättare att, med familjens samtycke, avsluta behandlingen av dessa patienter, men det kommer sannolikt att ta tid innan detta är accepterat bland allmänheten.

Det samlade intrycket av tiden här i Abu Dhabi är ändå att likheterna med att jobba i Sverige är betydligt fler än skillnaderna. De skillnader som finns är förhoppningsvis lärorika och kan leda till personlig och professionell utveckling. Helt klart är att det är väldigt stimulerande att arbeta i en så multinationell och mångkulturell miljö med arbetskamrater och patienter från alla världens hörn.