Efter ett tag får man känslan av
att världen är delad i två lag.
De som kan bli sjuka
och vi som inte kan det.
Citatet är hämtat ur AT-läkaren Pia Dellson debutbok från 1997, »Klinisk blick – reflexioner kring läkekonsten«. Nu 18 år senare är hon åter bokaktuell, den här gången med »Väggen – en utbränd psykiaters noteringar« (Natur & Kultur) [1]. Utgångspunkten är på flera sätt en annan än i den tidigare boken. AT-läkaren har blivit överläkare med specialistkompetens inom psykiatri och onkologi. Hon har blivit doktorand, föredragshållare, flerbarnsmamma och villaägare. Och dessutom: hon har blivit patient.
En nyårsafton tar det plötsligt stopp. Hjärnan förvandlas till sirap och benen vägrar lyda. Tillvaron vänds upp och ned när Pia Dellson går in i väggen. Hon sjukskrivs och det ska dröja mer än ett halvår innan hon åter sätter foten på sitt kontor. Situationen är både bekant och fullständigt ny.
Sjukskriven.
Jag har skrivit
över tusen sjukintyg.
Men på det här
står mitt namn
i fel ruta.
»Väggen« är en tunn bok med reflektioner – aforismer – som man läser från pärm till pärm på ett par timmar. Ett nödvändigt format för den som vill skildra sitt utmattningssyndrom inifrån, där orken sällan räcker för mer än några rader om dagen. Men också ett passande format för den som vill förstå hur det är att leva i ett utmattningssyndrom. Just så begränsad är orken, så fragmenterad tillvaron, så kringskuren förmågan att upprätthålla koncentrationen. Samtidigt är Pia Dellsons bok också något så egendomligt som en läkares öppna bekännelse av sin egen sårbarhet. En bok där hon som doktor gestaltar sig själv i rollen som patient. Det visar sig vara svårmanövrerad terräng.
Lika svårt som för
en kirurg att
ta sin egen blindtarm
är det för en psykiater att
titta in i sin egen hjärna
Det blir fel vinkel
hur man än vrider
på halsen.
Samtidigt som »Väggen« är ett personligt dokument är det också en bok med bäring långt bortom Pia Dellson. Så sent som förra året kunde en rapport från Försäkringskassan slå fast att ingen annan kår på den svenska arbetsmarknaden riskerar sjukskrivning på grund av ångestsyndrom i lika hög utsträckning som kvinnliga specialister inom hälso- och sjukvård [2]. Psykisk ohälsa inom läkarkåren är med andra ord vanligt. Robert Karaseks klassiska krav–kontrollaxel ger en viktig del av förklaringen. Men förutom en vardag präglad av höga krav och låg kontroll behöver också de unika svårigheter i att som läkare ta klivet över till patientrollen uppmärksammas. Just detta gör Pia Dellson på ett förtjänstfullt sätt i »Väggen«.
Den dubbla identiteten är inledningsvis svårmanövrerad. Men efterhand tillåter sig Pia Dellson ändå att först och främst bli patient. Hon släpper taget och finner tryggheten i att förlita sig på någon annans expertis. Att få vila i kompetensen hos den yrkeskollega som nu också blivit hennes doktor. Det långsamma återhämtandet tar vid, men med det följer samtidigt insikten om en bestående skörhet. Att den som en gång varit utbränd måste genomgå en livsstilsförändring; för att inte mötas av väggen igen när vardagen rullar igång på nytt. Eller som det uttrycks på Pia Dellsons koncisa prosapoesi:
Nu är jag så frisk
att jag återigen
orkar köra mig i botten.
Alla som läste Pia Dellsons debutbok »Klinisk blick« från 1997 kommer att känna igen sig i »Väggen«. Samma stilistiska träffsäkerhet, samma utlämnande uppriktighet, samma stråk av något ljust mot det mörka och tunga. Kanske, slår det mig vid andra genomläsningen – när sidorna försetts med hundöron och fyllts med blyertsanteckningar i marginalen – kanske kan man inte skildra ett utmattningssyndrom tydligare än så här. Som kontrast mot svällande patientbloggar och pratiga psykiatriska läroböcker känns ordkargheten i »Väggen« befriande. Befriande är också bokens slutackord där Pia Dellson, trots det svåra hon tvingats genomgå, samtidigt lyckas bejaka det som sjukdomen trots allt har fört med sig.
Att bli sjuk
ger erfarenhet av
en annan sorts liv
som man delvis vill behålla.
Inte det sjuka
men det nya kloka.
Pia Dellsons bok »Väggen« är angelägen läsning för alla som har två timmar över. Och ännu mer angelägen för alla som inte har det.