»Mitt under derbyt tog jag ut målvakten«

Jag fick 1973 en förfrågan om jag ville bli läkare för Djurgården i fotboll, mitt gamla hjärtelag. Senare blev jag även lagläkare i Djurgårdens ishockeylag, fotbollslandslaget på olika nivåer, Tre Kronor och friidrottslandslaget.

I en av de första matcherna, ett derby mot AIK på Råsunda inför 30 000 åskådare, fick vår målvakt ett slag mot huvudet och damp i gräset. Jag sprang in på planen och konstaterade att han var klart »dimmig« och att han inte hade en aning om vad som hänt eller vilket lag vi spelade mot. Beslutet att ta honom av planen, med en förmodad hjärnskakning, var rätt självklart, men helt uppenbart inte särskilt uppskattat av den stora publikmassan. På den tiden hade man ingen reserv­målvakt, så en utespelare fick hoppa in i målet i hans ställe.

Återkommen till bänken förstod jag att man allmänt undrade vad det var för en märklig läkare man fått tag på som tog ut målvakten. Det hade man inte gjort förut i liknande situationer, fick jag veta. Med en gammal back i målet blev det förstås förlust.

I sporter som fotboll och ishockey är hjärnskakningar inte helt ovanliga, och tyvärr svåra att undvika. Tacklingar bestraffas i alla fall om de är regelvidriga eller överdrivet våldsamma. Det är emellertid mycket beklagligt att se att det råa våldet och slagsmålen inom särskilt ishockeyn tilltar, utan att detta ofog stoppas. I en match nyligen utdelades sex matchstraff på grund av slagsmål och under hösten 2014 har till exempel en 27-årig spelare tvingats sluta med ishockeyn efter att ha drabbats av sex hjärnskakningar.

Annat är det i boxning och vissa råa kampsporter. Där är det fortfarande tillåtet för idrottsmän och -kvinnor att slå sina motståndare medvetslösa, i mixed martial arts (MMA) märkligt nog även genom sparkar mot huvudet. Dessutom hyllas och premieras deltagarna för att göra det – och detta i sporter som sanktionerats av Riksidrottsförbundet. Bad show!

Genom att få in en duktig sjukgymnast, Dan Wallin, i det medicinska teamet i Djurgårdens fotbollslag, lyckades vi förbättra den preventiva och rehabiliterande behandlingen avsevärt.

Det finns vissa självklara regler inom den medicinska etiken som man också som idrottsläkare måste följa och se till att de upprätthålls.

Det är naturligt och viktigt att man inom klubben ventilerar de intressemotsättningar som kan uppstå mellan spelare, lagledning och det medicinska teamet i samband med skador. Spelarna vill inte missa viktiga matcher och tränarna ser inte alltid till behovet av att skadan får läka ut adekvat, rehabiliteras och att det ges utrymme för en successiv återgång till spel. Läkaren, å andra sidan, ser gärna att skadan läker ut före återgång till spel. Eller som det står i de etiska reglerna för idrottsmedicinsk verksamhet, antagna av Läkarförbundets centralstyrelse: »Läkarens mål skall vara patientens hälsa« – och, borde man tillägga, det även långsiktigt.  Det finns ett liv även efter idrotten. Tyvärr har många idrottsutövare fått långvariga men efter sina inte alltid adekvat behandlade skador, vilket ofta begränsat deras yrkesval efter idrottskarriären.

Enligt de etiska reglerna, enligt ovan, framgår att »en absolut förutsättning för läkares medverkan i idrottsmedicin är att hans auktoritet som medicinsk expert oinskränkt erkänns och upprätthålls«. Som en konsekvens av det, efter många år i klubben, tog engagemanget en dag slut då en egensinnig och föga lyhörd tränare satte upp en spelare i startelvan, trots att sjukgymnasten och jag otvetydigt ordinerat »spelförbud« på grund av ryggbesvär med tydliga ischiassmärtor. Vårt medicins­ka ansvar nonchalerades och det resulterade i att vi tog ett tråkigt men obevekligt beslut att avsluta vårt engagemang för laget.

Som läkare för ishockeylandslaget Tre Kronor i många år fick jag en lärorik inblick även i utländsk sjukvård. Många dråpliga och bisarra händelser passerade revy, inte minst i dåvarande »öststatsländerna«, men även i USA och Kanada.

Under ett ishockey-VM är det viktigt för ishockeyspelare att fylla på glykogendepåerna mellan de ofta alltför tätt kommande matcherna. I Moskva, till exempel, där födan inte alltid föll spelarna på läppen, serverades ibland vad spelarna kallade för »rysk råtta«, ett köttstycke med svans, som både smakade och luktade som den nämnde. Den vägrade man äta. Lasse Björn, den gamle storbacken och åkeriägaren, brukade inför ett VM i Moskva köra dit en av sina lastbilar med ett stort lass diverse materiel och förnö­denheter. Bland annat massvis med Findus köttsoppa. Dessa kom väl till pass då »råttorna« returnerades. Soppa på burk var väl inte den bästa födan för en ishockeyspelare, men efter 10–12 mackor som tilltugg blev de rätt nöjda. Köttsoppsdieten byttes av förklarliga skäl senare ut mot spagetti och annan lämpligare föda.

I Ryssland sparade man inte på vodkan. Man dukade ofta upp för bröllopsgäster i matsalen på hotellet där vi bodde. Vid varje kuvert stod det en halvflaska vodka i stället för det vattenglas som vi i Sverige brukar ställa fram. Vid träningspassen på förmiddagen i ishallen var det inte ovanligt att vaktmästaren portionerade ut vodka i dricksglas till oss frusna ledare. De såg mycket oförstående och förvånade ut då vi nobbade erbjudandet.

Umgänget med alkohol i idrottskretsar kunde för övrigt vara problematiskt. Det var inte ovanligt att det på 70-talet serverades snaps till middagen efter vunnen match. Tyvärr har mången alltför ung idrottsman säkert alkoholdebuterat i samband med idrotten. Man får hoppas att ledarstilen är lite snyggare i dag.

Flera sjukhusbesök i Moskva och Prag med möjlighet till inblick i behandlingsrutinerna föranledde en viss återhållsamhet vid erbjudanden om vård av skadade spelare och tillresta fans. En axellux till exempel ville man på den tiden gärna behandla med en torakobrakialgips. Man gipsade således in hela armen i adducerad, inåtroterad position, och större delen av torax. Och på det sättet skulle patienten gå i flera veckor. Det var nog inte så lätt att få igång den axeln därefter…

En hel del ansikts- och andra skador kunde tas om hand på plats i ishallen, men de ögonskador som tyvärr inträffade av och till behövde bedömas av specialister. Jag hade god hjälp, via telefon, av min företrädare i Tre Kronor, ögonläkaren Nils Rehn. Åtminstone en ögonskadad spelare fick skickas hem för enukleation.

Inte sällan råkade tillresta fans ut för – ofta alkoholrelaterade – skador och sjukdomar. Språkförbistring och våndor inför föreslagna akutoperationer gjorde att de sökte stöd och råd inför eventuella ingrepp.

Efter att ha hjälpt till som lagläkare för New York Rangers under en vecka i Stockholm fick jag i samband med en vistelse i New York ett erbjudande att följa med och tjänstgöra som läkare för det laget. I Rangers spelade då både Anders Hedberg och Ulf »Lill-Pröjsarn« Nilsson. Det blev en veckolång tripp runt om i Kanada, mot olika NHL-lag. En i mångt och mycket annorlunda upplevelse. En av storbackarna rökte till exempel alltid på en stor cigarr i omklädningsrummet, såväl före som efter matcherna. Vid hemkomsten till flygplatsen i New York, sent på kvällen, hämtades två av de yngre spelarna ute vid landningsbanan av var sin privatchaufför i stora, blänkande, limousiner. Lite skillnad mot förhållandena vid matcherna på »Hovet« i Stockholm.

 Att det kan vara annorlunda att arbeta utomlands, därom vittnar bl a en händelse som jag upplevde under en kortare sejour i Saudiarabien. Vid mitt första besök i Jeddah möttes jag på flygplatsen av två svenska kollegor som föreföll dystra och tyngda av något. Det visade sig att de strax innan hade skickat hem en dansk urologkollega i en zinkkista. Han hade kort tid dessförinnan opererat en uppsatt saudier, som vid hemkomsten noterat att han blivit impotent. Patienten åkte då raskt hem till operatören och sköt ihjäl stackaren! Och det utan att därefter bli åtalad för sin våldshandling …

Ett annat intressant »vid-sidan-om-jobb« under ett antal år var uppdraget som ortopedkonsult på Kungliga Dramaten i Stockholm. Även där kunde det hända saker. Som den där gången då i en våldsam fäktningsscen den ene fäktarens stålklinga lossnade från värjhandtaget och flög i en vid båge ut mot parkettpubliken – och träffade en späd liten bibliotekarie i ansiktet. Dramatensköterskan och jag råkade bevista föreställningen och kunde ta hand om kvinnan. Det var ingen allvarlig skada, men tillräckligt omfattande ändå för att kräva sjukhusvård. Patienten fick senare, som plåster på såren, fribiljetter till Dramaten – frågan är om hon vågade återvända …

Som sekreterare i Idrottsmedicinska föreningen var jag med om att starta tidningen Idrottsmedicin 1981 och var dess redaktör i tio utvecklande och lärorika år.

Med stor tillfredsställelse fortsatte jag att arbeta kliniskt fram till och med 72 års ålder, men det stimulerande forskningsarbetet fortgår tack och lov.