Svenska humanitära insatser i det krigsskadade Europa

När krigsslutet kom i maj 1945 låg stora delar av Europa i ruiner. Miljoner människor hade dött och ännu fler skadats och invalidiserats. Många familjer var splittrade, och överallt fanns människor utan pass eller en fast punkt i tillvaron (»displaced persons«), varav många föräldralösa barn. Gränser kom att ändras och stora befolkningsgrupper drevs på flykt, framför allt från tyska provinser i öst, men även på många andra håll i östra och södra Europa. Denna akuta humanitära katastrofsituation ställde stora krav på bistånd från de länder som förskonats från krigets fasor, inte minst Sverige. Vårt land hade indirekt berörts av kriget, och under dess sista skede kom många flyktingar, både civila och militär personal, till oss i båtar över Östersjön framför allt från Baltikum och de tyska Östersjöprovinserna.

De omfattande hjälpinsatser som Svenska Röda Korset (SRK) under ledning av Folke Bernadotte kunde organisera för att via de vita bussarna hjälpa ett stort antal f d fångar från koncentrationsläger samt svenska civilpersoner gifta med tyskar under våren och sommaren 1945 har blivit mycket omskrivna, men även kritiskt diskuterade [1]. Dessa händelser har skildrats såväl i böcker som på film. Vad som dock är mindre känt är hur SRK och även Rädda Barnen (RB), med start 1945 och flera år framåt, kom att organisera en omfattande humanitär insats, inklusive medicinsk hjälp, i det av kriget sönderslagna Centraleuropa, framför allt i Tyskland och Österrike. Det fanns mindre goda möjligheter att göra sådana hjälpinsatser i de av Sovjetunionen ockuperade territorierna och länderna, till exempel Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien och östra Tyskland, även om försök gjordes ända fram till Berlin-blockaden 1948–1949 och det begynnande kalla kriget, till exempel i Polen genom den svenska Warszawa-hjälpen.

Svensk humanitär hjälpverksamhet till människor i nöd i västra Tyskland fanns redan 1923–1924 i Ruhr-området i samband med inflation, matbrist och efterkrigsproblem. Arbetet där organiserades bland annat av sjuksköterskan Anna Linder. Hon gjorde även tillsammans med sin kollega Elsa Brändström insatser för krigsfångar i Sibirien 1915–1921, och båda utnämndes till medicine hedersdoktorer vid Uppsala universitet 1927. På ett motsvarande sätt förekom svensk humanitär hjälp i Wien efter första världskriget genom utdelning av mat. En svensk trupp på uppdrag av Nationernas Förbund (NF) övervakade folkomröstningen i Saar-området i januari 1935, under ledning av överste Nordenswahn, resulterande i anslutning av Saar till Tredje riket.

Vid krigsslutet 1945 fanns det ett omfattande ruinlandskap i de stora tyska städerna, en sönderslagen infrastruktur, stor mänsklig nöd bland kvinnor, barn och åldringar samt en uppdelning av västra Tyskland i stormakternas tre ockupationszoner (senare benämnt »Tri-zonien«). En stor andel av de vuxna arbetsföra männen var borta, döda eller i fångenskap. Denna mänskliga nöd har skildrats skönlitterärt av Stig Dagerman i hans bok »Tysk höst« [2] samt av en rad tyska författare i Gruppe 47, bland annat Siegfrid Lenz, Henrich Böll och Günter Grass. Brist på mat, kläder och bränsle i kombination med bristande hygien och trångboddhet lade grunden till omfattande sjuklighet och epidemier som krävde många barns liv, till exempel under den så kallade Hungervintern 1946/1947. SRK sände snart delegationer för att utröna hjälpbehovet och började organisera en omfattande humanitär hjälp, främst i Ruhr-området (Duisburg, Essen) samt i Hamburg och Berlin. Det handlade om mat, kläder och medicinsk försörjning, inklusive insulin som utgjorde en stor bristvara. Ett flertal svenska läkare var engagerade under kortare eller längre perioder, bland andra barnläkaren Bengt Hesselman och röntgenläkaren Arne Nelson, men även sjuksköterskor som Lucia Ingers.

Det rådde en omfattande brist på medicinsk utrustning och läkemedel, men egentligen ingen brist på tyska läkare och sjukvårdspersonal eftersom många av dessa kommit med flyktingströmmar från öster.

Doktor Hesselmans uppgift var att genom kontakt med tyska myndigheter, främst läkare, få uppgifter om medicinska behov samt att planera hjälpinsatser i samråd med de brittiska ockupationsmyndigheterna i Ruhr-området. Det förekom ett flertal epidemiska sjukdomar i den av undernäring försvagade befolkningen, främst bland barnen. Exempel på detta var tyfus och paratyfus, difteri samt diarrésjukdomar. Vaccinationer genomfördes mot difteri och scharlakansfeber. Till detta kom ett betydande inslag av undernäring och vitaminbristrubbningar som medförde att spädbarnsdödligheten ökade från 6 procent före och under krigsåren till 20 procent år 1945. Många vanliga barnsjukdomar grasserade, och även hudsjukdomar, främst skabb och impetigo. En allmän ökning av lungtuberkulos noterades, från 9 procent (1938) till 16 procent (1945), drabbande framför andra barn och gamla. Sexuellt överförda sjukdomar och ett ökat antal aborter följde också i krigets spår.

I Ruhr-området var den dagliga näringstillförseln för barn under 3 år 1 130 kalorier/dag, för barn 3–6 år 1 250 kalorier/dag och för övriga barn och vuxna omkring 1 500 kalorier/dag. Endast ett fåtal familjer hade ekonomiska medel att via svarta börsen eller släktingar på landet få mera mat. Med stöd av undersökningar på skolbarn och barn på barnavårdscentraler uppgavs 35 procent av barnen vara påtagligt undernärda medan endast 15 procent hade ett fullgott näringstillstånd. Tilldelningen skulle dock försämras ytterligare, och från mars 1946 blev grundtilldelningen för vuxna personer 1 090 kal/dag. Det rådde även en omfattande brist på kläder, skor och bostäder. En undersökning i Duisburg av 2 000 skolbarn visade att 11 procent av barnen helt saknade skor eller hade bristfälliga sommarskor samt att 12 procent saknade vinterkläder.

Många människor tvingades att leva i mörka och fuktiga källare och f d skyddsrum och bunkrar utan fönster i ruinstädernas landskap. Därför blev det en viktig uppgift att jämte utspisning med »Schweden-suppe« [3] och gåvor med kläder och skor även uppföra enklare träbaracker och resa tält för att säkra tak över huvudet åt de behövande. Detta har skildrats ingående i reportageboken »Ur gruset« av major Carl Lagercrantz och radioreporter Sven Jerring på uppdrag av SRK i Ruhr-området 1946 [4].

Det blev en stor hjälpinsats där den kanske mest omfattande uppgiften var att förse barn mellan 3 och 6 år med ett dagligt mål mat. Detta skulle föregås av läkarundersökning och särskild ordination eftersom soppan tyvärr inte räckte till alla barn, framför allt inte till skolbarnen eller tonåringarna. Det svenska utspisningsprogrammet utgjorde under åren 1946–1949 ett dagligt näringstillskott för ca 120 000 barn i Hamburg, Berlin och Ruhr-områdets storstäder. Aktionen var omfångsmässigt den ojämförligt största inom både Tysklandshjälpen och hjälpen till andra länder. Redan 1947 beskrevs den i SRK:s medlemstidskrift som den »mest omfattande internationella verksamheten«; ändå har den senare märkligt nog inte blivit särskilt uppmärksammad eller omskriven.

Denna stora hjälpinsats från SRK, och i viss mån via RB i Österrike, med 70 000 sopportioner dagligen till barnen i Wien, har skildrats i en avhandling 1988 vid Umeå universitet av Jörg Lindner [5] – men annars kommit i skymundan. Det kan ha berott på det i breda kretsar politiskt kontroversiella i att humanitärt bistå en slagen befolkning vars ledare hade satt igång andra världskriget och gjort sig skyldig till order om övergrepp och folkmord. I Danmark har modern historieforskning kunnat påvisa att många danska läkare nekade att ge medicinsk vård till sjuka barn bland tyska flyktingar i danska uppsamlingsläger efter kriget. Påföljden blev att många av dessa dog, enligt den danska läkaren och medicinhistorikern Kirsten Lylloff som tagit upp ämnet i en avhandling 2005 vid Köpenhamns universitet [6].

I Sverige anklagades »Hjälpkommittén för Tysklands barn«, HTB (1944–1954) [7], för att stödjas av nazister och blev kritiserad i pressen för sina hjälpinsatser, på misstanken att dessa också hade politiska grunder samt var riktade till vissa mottagare. I denna kommitté, under ledning av grevinnan Lili Hamilton, fanns även en handfull läkare. Man organiserade en från SRK och RB helt fristående hjälpverksamhet fram till en bit in på 1950-talet i form av kläder, mat och andra förnödenheter, varav en del vidareförmedlades från givare i andra länder. Dessa hjälpinsatser kanaliserades via en religiös organisation, »Evangelisches Hilfswerk«, och förekom även i östzonen dit SRK:s insatser inte sträckte sig. De olika organisationerna inledde (separat) även en hjälpverksamhet för att bjuda tyska barn och ungdomar till Sverige för kortare eller längre tid med syfte att få ett bättre näringstillstånd samt sociala kontakter. Långt in på 1950-talet kom de s k Berlinbarnen till familjer i södra Sverige för att äta upp sig under loven.

Det har visat sig att den omfattande närings- och kaloribristen i Tyskland och Österrike [8] även gav upphov till negativa långtidseffekter i befolkningen. Enligt en rapport har man via befolkningsstudier 1970 kunnat beräkna att de individer som föddes mellan november 1945 och maj 1946 hade signifikant lägre utbildningsgrad samt yrkesframgång jämfört med individer födda tidigare eller senare [9]. Detta kan tala för skadligt inflytande av svält in utero med negativ påverkan på anläggning och utmognad av centrala nervsystemet. På ett motsvarande sätt har man funnit att långtidsrisken för diabetes verkar ha ökat för de tyska födelsekohorter som gick från tidig svält i livet under och efter krigsåren till mer mat- och kaloririka tider från 1949 och framåt [10]. Dessa negativa långtidseffekter på glukosmetabolismen påminner om vad som tidigare studerats efter den holländska hungervintern 1944–1945 [11].

I en vetenskaplig artikel från 1946 [8] som skildrar matsituationen i Österrike finns en intressant passage där författaren skriver att syftet med hjälpinsatserna från USA inte enbart har humanitära skäl utan också demokratiska ambitioner. Detta är en intressant diskussion med tanke på segermakternas olika förhållningssätt gentemot det besegrade Tyskland. Exempel på detta är USA, som inte ville göra om felen från Versaillesfreden och tillsammans med England stod för egna matleveranser, medan Frankrike och Sovjetunionen ansåg att Tysklands befolkning fick klara sig på egen hand. Detta tema ska bli föremål för vidare historisk forskning, inklusive en studie av Sveriges roll i sammanhanget.

De svenska hjälpinsatserna i centrala Europa efter det andra världskriget visar hur man effektivt kunde lösa omfattande logistiska och diplomatiska problem för att kunna uppnå en hållbar humanitär insats under flera år. Även medicinsk personal spelade en viktig roll för att befrämja folkhälsa samt minska infektionsepidemier i den utsatta civilbefolkningen.

På ett djupare plan väcker denna insats frågor kring etik och läkarroll under svåra förhållanden under en tid då även den så kallade läkarrättegången i Nürnberg utspelade sig (1946–1947), med sju dödsdomar till följd för tyska läkare som dömts för sina gärningar under kriget. Exemplet från efterkrigstidens Danmark visar att hat och hämnd kan påverka läkare i deras yrkesutövning, även i förhållande till sjuka barn från en besegrad fiende [6]. I Sverige väckte baltutlämningen 1945–1946 en omfattande politisk och humanitär debatt, vilken även kom att beröra läkare i uppsamlingslägren, bland annat doktor Erik Brattström, verksam i Ränneslättslägret. Dessa exempel utgör en historisk spegling av liknande medicinska och etiska utmaningar i vår egen tid, präglad av krig och övergrepp på många håll samt drabbad av omfattande epidemier som den förorsakad av ebolavirus i Västafrika. Hur ska hjälp erbjudas på ett hållbart sätt och utan diskriminering? Vad säger den medicinska etiken när resurser är begränsade? Vilka funderingar väcktes hos den svenske läkaren i nödens tyska städer 1946 när han efter den medicinska undersökningen tvingades bestämma att det ena barnet, men inte det andra, skulle få den närande svenska soppan?