»Det var en kall vinternatt. Jag satt i släden på väg till någon sjuk, som väntade på läkarhjälp borta i en avlägsen skogsby. Ödsliga skogsvägar, mil efter mil. Natten var stilla, men hela himlavalvet var upplyst av ständigt rörliga norrskensflammor. Ett underbart vackert skådespel, en naturens lek. Det liksom sprakade i den tysta natten, men ändå hördes intet ljud, annat än hästpinglans klämtande och slädmedarnes knarr mot snön. Gästgivarhästen lunkade vägen framåt, och tiden skred långsamt. Skulle jag komma fram i tid, eller skulle sjukdomen redan hava uträttat sitt värv?

Vi vandrade på stigar i den milsvida skogen, gästgivardrängen och jag. Det regnade, och trädrötterna på stigen voro slippriga, förrädiska nog. Drängen halkade omkull, dock utan att nämnvärt skada sig. Vi hade åkt hästskjuts tre fjärdingsväg och rott uppför älven ytterligare en. Nu hade vi nära en mil att gå till en skogsby, till vilken inga bättre färdvägar funnos. Den var bebodd mest av fattiga bolagsarrendatorer. De gamla självägande bönderna, som först sålde skogen och senare gårdarne till bolaget, voro längesedan avflyttade. Här hade en epidemi av barnförlamning utbrutit. Flera gånger fick jag för den skull färdas dit, och vid hemvandringen, fördröjd tills höstnatten spridit sitt mörker i skogen, måste ibland stigen letas med lykta i hand. Intet störde nattens ödslighet, ej ens en nyfiken rödtjuxa [lavskrika]kom fram för att beskåda nattvandrarne. Men hon får nog sitta i lugn och ro under nätterna.

Jag satt och skakade i kärran på landsvägen. Fyra mil bort i en annan skogsby hade en ung kvinna insjuknat. Hon var ute på en fotvandring, då sjukdomen kom. De sista två milen hade jag att färdas på en mycket dålig skogsväg med djupa hjulspår och gans-ka stora stenar i vägbanan. Det blev sent på afton innan jag hann fram till den sjuka. Lunginflammationen hade redan tagit en elak vändning, och intet kunde hindra det snart inträdande slutet. Efter ledsam och bekymmersam natt med föga sömn anträdde jag hemfärden tidigt följande morgon.

Jag körde själv, och, då jag befann mig i början av en lång utförsbacke, där vägen var som sämst, brast hästens bukgjord. Hästen, som var ömtålig för beröring av skaklarne, fick nu vagnen på bakbenen, tog i sken och slog bakut, så att framskärmen tillbucklades och skon på ena bakfoten slets bort. Jag kunde ej släppa tyglarne, sökte hejda farten så gott, som sig göra lät. Snart nog hade hästen sparkat, så att båda bakbenen voro utanför skaklarna. Åkdonet välte, och där låg jag bredvid vägen tillsammans med vagnsitsarne m m. Hästen ryckte upp vagnen igen och fick märkeligt nog åter bakbenen mellan skaklarne, samt skenade vidare. Min första tanke var: ’Detta gick ju bra’. Satt en stund begrundande situationen, men myggorna blevo trots flere cigarretter besvärliga. Gick ett par km. Efter en långsam och besvärlig hemfärd var jag emellertid vid hemkomsten ganska måttligt pigg och fick sedan ligga närmare två veckor. Ingen möjlighet fanns att få vikarie, utan jag mottog patienterna i sängkammaren och, om sådant var oundvikligt t ex vid en tandutdragning, fick jag försöka stå bredvid sängen.

Hösten 1918. Den svåra influensapandemi, som fick benämningen ’Spanska sjukan’, hade tidigt nått Hoverbergs provinsialläkardistrikt. Redan i september var den i full gång och härjade våldsamt under ett par månader. En person från en by for till Östersund för att skaffa någon homeopatisk medicin, som skulle skydda mot sjukdomen. Följden blev att han förde smittan till byn, och inom kort voro där, liksom i så många andra byar, så gott som samtliga i byn boende sjuka. Ibland fanns knappast någon kvar, som kunde mjölka korna. Säkerligen överdriver jag ej, om jag beräknar att över 70 procent av distriktets omkring 10 000 innevånare insjuknade. Det blev mycket att göra, och jag räckte ej alls till, fastän jag genom kommunernas försorg fick en bil till mitt förfogande, ett under rådande kristidsförhållande synnerligen dyrt företag. Väl funnos inom distriktet några sjuksköterskor, men dessa räckte ej långt. Andra kommo till hjälp. De två först ankomna infekterades och avledo. Sedan kommo flere, ett 50-tal med mer eller mindre fullständig sjuksköterskeutbildning. Sju extra läkare kommo till distriktet, dock sjuknade alla utom en, och flere fingo efter kort tid lämna fältet för att sköta sin egen hälsa.  För sjuka sjuksköterskor måste upprättas en särskild provisorisk sjukstuga i en småskola. Provisoriska sjukstugor anordnades för övrigt i nästan samtliga distriktets kommuner, och omkring 500 personer vårdades å dessa.

Själv undgick jag infektioner, ehuru jag på intet sätt iakttog några försiktighetsmått. Sådana hade för övrigt varit fullständigt lönlösa, men min fru lyckades skaffa tillräcklig och kraftig föda – ej så lätt under rådande förhållanden – för att krafterna någotsånär skulle stå bi. På morgonen ringde telefonen i ett, samtal om nya insjuknade, samtal med myndigheterna m m. Sedan åkning från det ena svåra fallet till det andra, ibland från döende till döende, och ändå räckte ej tiden till, utan många blevo utan läkarbesök.  De svåraste septiska komplikationer uppträdde, och jag fick se mycket, som ej förut kommit för mina ögon. Slutligen fullständigt uttröttad telegraferade jag till Medicinalstyrelsen och anhöll om semester. Beviljades och extra läkarne förordnades i mitt ställe. Den som närmast kunde ifrågakomma var en kvinnlig läkare, nyligen kommen ur sängen och ännu med infektionen i kroppen, och som kunde ej tillåtas träda i arbete. Hade hon fått försöka, något som hon själv energiskt ville, hade kanske ännu en fått stupa på sin post. Den semesterledige doktorn fick allt hålla på, och slutligen mojnade epidemien av. Trött var jag alltjämt, och det var ej i någon bättre stämning, som jag firade min 50-årsdag i november.

Verklig semester. Vandrade i Oviksfjällen, samlade mossor. Härliga fjällvidder och mossrika fjällbäckar. Vi gjorde en tur till V. Arådalen och besteg Hundshögen, Oviksfjällens högsta topp. Uppkomna dit överraskades vi av åskväder. Molnen svepte kring oss och blixtarne syntes än på den ena sidan än på den andra. Ibland klövs molnväggen, och solbelysta fjäll med vita snöfläckar visade sig i den mest underbara belysning. Under vandringen ned från fjälltoppen kom häftigt åskregn, och vi blevo fullständigt genomblöta. Men en sådan blöta är ju intet märkeligt, lika litet som mycket av det, jag ovan berättat. Alla läkare i Norrlands obygder få uppleva mycket, som är besvärligt och ibland nog så äventyrligt. Det hör till tjänsten. Dock har i senare tider genom biltrafikens utveckling och vägarnas förbättring avsevärd lättnad inträtt till stor förmån för de sjuka och lidande.«

Överlevde spanska sjukan och bjöds in till Selmas kalas

Provinsialläkaren Gerhard Åberg utövade sin doktorsgärning under 1900-talets första decennier. Han växte upp på Blommeröd, Öveds Kloster, i Skåne och tog studenten i Lund. Han studerade medicin i Stockholm och blev sedan stationerad i Stugun, Hoverberg och Sunne. På den sistnämnda orten hade han författaren och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf i sitt provinsialläkardistrikt. De var bekanta redan, doktorn hade som barn träffat Selma helt flyktigt. På det Lagerlöfska 75-årskalaset var han inbjuden och blev även omnämnd i tidningsreferaten från tillställningen som »den gamle doktor Åberg«, fast han var 10 år yngre än födelsedagsbarnet.

Gerhard Åberg var provinsialläkare i jämtländska Hoverberg när spanska sjukan kom. Han beskrev sina insatser under epidemin i ett tal han höll 1938 »för 1868 års män«, betitlat »Ödesglimtar från min läkarverksamhet i Jämtlands skogsbygder (1905–1921)«. Artikeln här intill är en återgivning av talet, inskickat i utskrift till Läkartidningen av Gerhard Åbergs sonson, Björn Åberg, själv läkare.