Att handikappanpassa miljön har blivit en självklarhet numera. Även om många rullstolsburna klagar är det väl ingen tvekan om att mycket gjorts och görs för att förenkla deras tillvaro. Handikapptoaletter finns på många ställen och anpassade ramper har blivit en realitet, även om mycket återstår att göra. För många är begreppet handikapp förknippat med rent mekaniska begränsningar i rörelseapparaten. Men handikappet kan också ta sig många andra former.

Som chef för hjärtinfarktavdelningen på Karolinska sjukhuset under 1970-talet kontaktades jag av en sjuksköterska som ville göra ett examensarbete. I infarktavdelningarnas ungdomstid var vårdtidernafortfarande långa, och patienter över 60 års ålder blev i allmänhet inte ens inlagda på avdelningen. Många av dessa yngre, vanligen manliga patienter beskrevs med »hearts too good to die«. När de äntligen skrevs ut kom de gamla vanliga råden om kost, motion och rökning.

Som vanligt var doktorerna ofta förlägna och gick inte in på mera personliga och intima förhållanden, och de var uppenbart dåliga på att ge råd om sex efter genomgången infarkt. Det fanns ju avskräckande exempel, och man talade om »death in the saddle«, det vill säga män som avlidit under pågående samlag. En analys av dessa dödsfall visade i allmänhet att de var kopplade till snedsprång, prostitution och alkohol, som inneburit en betydande belastning på hjärta och kärl vida över den gängse belastningen av standardsex i hemmets och förhoppningsvis partnerns sköte.

Vi frågade därför vid återbesöken ut våra manliga patienter om sexlivet efter infarkt, och det visade sig glädjande nog att problemen var obetydliga. Kunde man gå uppför två trappor utan att behöva ta nitroglycerin kunde man också hänge sig åt sex i ordnade former [1], och dessutom visade det sig att män inte är några större sexualakrobater. Nyligen beskrevs ett antal myter om fetma [2] varvid man kunde konstatera att energiutgifterna för sex är deprimerande små, och att intensivt umgänge i sänghalmen dessvärre inte är till hjälp för att gå ner i vikt.

Men examensarbetet, som också publicerades i några andra sammanhang, ledde till att jag till ohöljd förvåning plötsligt inbjöds att delta på kongresser som handlade om handikapp – eftersom ingen tidigare ens hade brytt sig om att ställa frågorna. Vi kunde med gott samvete lugna våra manliga patienter – och det ska naturligtvis sägas att nästan all forskning på detta område, hur dystert det än må låta, har gällt manlig sexualitet.

Men numera kan man faktiskt förvänta sig att vårdpersonalen kan ge vettiga råd om sex vid olika sjukdomstillstånd. För något år sedan fick jag en ny höft och erhöll i anslutning därmed diverse goda råd av sjukgymnasten, dels för den akuta träningen, dels för det fortsatta förloppet. Bland råden ingick också att man borde undvika att ha benen i kors, eftersom detta belastade den nyinsatta höftleden på ett olämpligt sätt. Detta gällde även sexuallivet, framhölls det. Utan att vara utrustad med alltför mycket fantasi var det svårt att föreställa sig mera aktivt sexualliv med benen i kors, men det är möjligt att sjukgymnasterna förfogar över kunskaper som är oss vårdkonsumenter förborgade.

När jag påtalade inadvertensen för fysioterapeuterna, som de numera heter, hämtade de omgående en amerikansk bildserie från Mayokliniken om »sexual activity after total hip replacement«, där man med tydliga bilder för både män och kvinnor beskrev vilka samlagsställningar som var att rekommendera efter höftoperation. Dessbättre blev det en hel del spännande alternativ att välja på, trots begränsningen i bäckenet. Och Mayoklinikens manual var så grundlig man kan tänka sig och slutar med en bild som visar hur två individer av motsatt kön, som båda fått sina höftleder utbytta kan ha sex utan större smärta och bekymmer. Nu blev urvalet av samlagsställning dock påtagligt begränsat (se figur).

Men att ämnet har sin relevans framgår av en artikel i Spine från 2014 [3], där man undersökt vilka samlagsställningar som är lämpligast för män med ryggbesvär. Tio friska par i 30-årsåldern genomförde samlag med fem olika ställningar i slumpvis ordning, och förhoppningsvis så mycket intervall dess-emellan att krafterna räckte för ett trevligt utbyte av det intima umgänget. Fem ställningar jämfördes: »skedläge« bakifrån, två varianter på missionärsställningen och två varianter på penetration bakifrån. Med optoelektronisk mätteknik kunde vinkelförändringarna i ländryggen följas under samlag och korrigeras till motsvarande vinkel i stående ställning. Man konstaterade att den mest ogynnsamma vinkeln var sidläge bakifrån och den minst belastande penetration bakifrån med kvinnan stående på alla fyra på armbågarna.

Intet är som bekant nytt under solen. Den sedermera engelske monarken Edvard VII beställde 1890 en stol, kallad »siège d’amour«, som han nyttjade vid sina besök på den ryktbara bordellen Le Chabanais i Paris. Halvliggande i stolen kunde han idka samlag med kvinnor »on top«, vilka annars torde ha blivit tillplattade av kunglighetens majestätiska övervikt [4].

Det är uppenbarligen ingen ände på vad forskningen kan ägna sig åt – men kritiken i medierna uteblev naturligtvis inte: Varför gjordes inte motsvarande Spine-undersökningar på kvinnor med ryggskottsproblematik? Och vem gör motsvarande undersökningar på samkönade par – eller ska vi lämna något åt fantasin?