Ärkebiskopen som läkare

Att en expert inom ett visst område uttalar sig med anspråk på att vara expert även på helt andra områden är inget nytt för vår tid. Olaus Martini Nycopensis, som var ärkebiskop 1601–1609, är ett tidigt exempel på detta. Han föddes i Uppsala 1557 och disputerade för magistergraden 1583 i Rostock. Eftersom han hade gott anseende anförtroddes han att vara sekreterare vid Uppsala möte 1593, då prästerskapet protesterade mot försöken från Sigismund att återinföra den katolska liturgin. Fyrtio-fyra år gammal valdes han 1601 till ärkebiskop.

Under den katolska tiden satte folket sin lit till olika helgon vid sjukdom, men med reformationen försvann helgonen och tron att de kunde hjälpa. Befolkningen blev hänvisad till kloka gubbar och gummor även om bardskärare kunde anlitas vid sår och frakturer, men de fanns bara i de större städerna. Olaus Martini ansåg att det fanns ett behov av råd även för invärtes sjukdomar och gav därför ut en liten skrift med titeln »Läkiare Book«, som nu endast finns kvar i tre något olika avskrifter från omkring 1630. Den som fanns i Karolinska institutets bibliotek  gavs 1879 ut i tryck av bibliotekarien J V Broberg.

Det kan synas märkligt att en ärkebiskop skrev en läkarbok, men det får sin förklaring i den nästan totala bristen på utbildade läkare i Sverige på den tiden. Inte ens vid konungens hov fanns alltid någon läkare. Vid Johan III:s dödsbädd 1592 fanns ingen till hands, utan hovapotekaren Simon Berchelt fick ansvara för den medicinska vården.

Olaus Martini ville samla de råd som fanns att inhämta från gamla klosterböcker. En svensk bok som han utnyttjade var Benedictus Olai bok »Een nyttigh läkere book«, som utkom 1578 och var den första medicinska handbok som trycktes i Sverige. De förs-ta tio kapitlen är nästan identiska med Henrik Smids »Lægebok«, utgiven i Danmark 1556, men det nämns inte. Det var förmodligen politiskt omöjligt för Olai att så snart efter det nordiska sjuårskriget ange att hans källa var en bok utgiven i fiendens land. Mycket i Martinis bok är också hämtat från folkmedicinen. Han citerar även Avicenna, en persisk auktoritet från 1000-talet och en av de mest kända läkarna under många hundra år. I avsnittet om pesten, som är bokens längsta, anför han »the höglärde doctorers« föreskrifter, vilket tyder på att han var förtrogen med tidens åsikter inom medicinen.

En del av de läkemedel som rekommenderades var inte så lätta att få tag i, speciellt som det inte fanns mer än en handfull apotek i hela landet. Klapprat guld, smaragd, safir och sönderstötta pärlor, som ingick i en del ordinationer, var inte något som vem som helst kunde få tag på. Inte heller »pilluler sine quibus esse nolo«, eftersom det inte angavs vad de innehöll (»piller som jag inte skulle vilja vara utan«; i europeiska farmakopéer från tiden anges att de innehöll aloe, vindeväxt, kolokvint och rabarber). Ärkebiskopen återgav inte allt som stod i de gamla böckerna, utan gallrade ut sådant som han ansåg olämpligt. Efter de flesta föreskrifterna skriver han förtröstansfullt »thet hielper« eller »probatum est«. Många råd levde kvar i över hundra år, till exempel angav professorn i Köningsberg, Johan Woyt, 1722 att »stercus pavonis« var bra mot förlamning och epilepsi (stercus betyder avföring och pavo påfågel).

Bruket av avföring från människor och djur som medicin finns belagt redan under antiken. Galenos föreskrev en blandning av honung och exkrement från människa vid halsfluss. I den första svenska farmakopén, »Pharmacopoeia Holmiensis« från 1686, ingick många recept som innehöll avföring. Totalt användes träck från nio djurarter. Genom Linnés kritiska granskning av läkemedlen försvann både avföring och ädelstenar från den nya »Pharmacopoea Svecica«, men det var inte förrän 1775.

Ett exempel på att Olaus Martini inte okritiskt följde gamla råd är synen på åderlåtning eller koppning. Benedictus Olai förespråkade i sin bok från 1578 åderlåtning vid alla sjukdomar, medan Martini endast tar upp det som bot vid pest. Däremot tillråder han brännvin som ett utmärkt medel, särskilt när patienten inte vet vad som fattas.

Olaus Martini delar upp sin bok i 92 avsnitt, som behandlar de flesta av människans sjukdomar, men han ger också recept på till exempel fläckborttagningsmedel (se rutan ovan).

Pesten var den mest fruktade smittosamma sjukdomen in-nan koleran kom till Sverige på 1800-talet. Det är därför naturligt att Martini ägnar två hela sidor åt medel mot pest. Han anser att det är viktigt att framkalla stark svettning hos den drabbade och rekommenderar en blandning av bävergäll, lagerbär, håldört (?), angelica, gentiana och sötsår [sannolikt Sedonaria eller gurkmeja]. Martini hade förmodligen läst Paracelsus bok »Zwei Bücher von der Pestilenz und ihren Zufällen« från 1530, som rekommenderade liknande kompositioner. En på Martinis tid nyutkommen bok var Laurentius Erici »En nyttigh underwijsning, rådh och läkedom, emoot pestilentia och hennes förgifft, sampt om hennes orsaak«, som utgavs i Stockholm 1602. 

Gemensamt för de flesta medel mot pest var att de skulle smaka starkt och bittert. Rå eller kokt rot av kardborre var därför ett medel, som han anammat efter lärde doktorer.

Att ärkebiskopen är mera förfinad än Henrik Smid var i sin »Lægebok« framgår av råd 47: Contra tertianam [tredagarsfeber], där Martini skriver: »Tagh och stöt Christall, och giff then kranka dricka med wijn eller ööl.« Smid ordinerar för samma åkomma »Stercus hominis hver dag et qvintin blandet med sucker, eller med en drick luncket wijn.«

Det är frestande att travestera uttrycket »skomakare, bliv vid din läst« när man läser ärkebiskopens läkarråd, men de gavs i bästa välmening i en tid när nästan inga läkare fanns i Sverige. Det skulle dröja närmare 300 år innan ens utbildade läkare grundade sina ordinationer på en mera naturvetenskaplig bas än ärkebiskopen gjorde.