I LJUST MINNE. I Tzintzuntzan, Lago de Patzcuaro i Mexiko, brinner ljusen på kyrkogården under allhelgonahelgen. Ett av många sätt att minnas de döda.

Foto: Christian Kober/IB

Alla skola vi en gång dö – eller åtminstone de flesta av oss« som Ludvig XIV:s hovkaplan sa, när han noterade majestätets missnöjda anlete. Döden är en realitet, och för oss veteraner är det kanske ändå lika bra att man vänjer sig vid att prata om den.

För oss seniorer är det inte särskilt intressant att läsa födelseannonser, förlovningsannonser och bröllopsannonser, men däremot läser vi noggrant igenom dödsannonserna. Det är ett sätt att ha koll på vad som händer i vår omgivning, och för oss som arbetat många år inom sjukvården ger dödsannonserna trots allt någon form av produktkontroll.

»Om de döda intet annat än gott«, heter det. Och detta gäller naturligtvis i allra högsta grad dödsannonserna och dödsrunorna, där de avlidna beskrivs som Guds gåvor till mänskligheten oavsett sina personlighetsdrag.  »Bakom den till synes kärva fasaden dolde sig trots allt en varmhjärtad person« betyder i klartext: »Aggressiv, ständigt missnöjd chef«. »I glada vänners lag svingade han mången bägare« inger misstanke om alkoholmissbruk. »Familjen kom alltid i första hand och vännerna beundrade hennes bakkonst och välskötta hem« antyder en inskränkt hemmafru med städmani.

Men personligheten återfinns även i valet av en liten symbol överst i dödsannonsen. De riktiga ateisterna eller nihilisterna sätter inte ut någon symbol över huvud taget eller också en rund ring som möjligtvis kan symbolisera att den avlidne varit en nolla eller också inte trott på någonting över huvud taget här i livet. Evighetstecknet som den liggande åttan vore ju i och för sig inte fel, men där har Coop hunnit före.

Traditionen att sätta in ett kors (det finns många olika sorter) är faktiskt relativt ny. Tidigare satte man i Sverige, liksom fortfarande utomlands, en svart sorgkant runt beskedet om dödsfallet.

Författaren Bengt Nermans hustru avled hösten 1977. Hon var inte religiös, och hennes man ville i stället för ett kors få en blomma i dödsannonsen. Det ansågs otänkbart på DN:s annonskontor – vad man kunde välja på var ett antal varianter av kors, stjärnor och ordenstecken. Bengt Nerman skrev en dikt som slutade: »… Om någon vill ha en blomma strax ovanför sitt namn, låt henne få det. Blommor är inte farliga.« Två dagar efter det att dikten publicerats bestämde sig Dagens Nyheter att acceptera andra symboler, och därmed exploderade kreativiteten när det gällde att illustrera den avlidnas personlighet. Folklivsforskaren Bengt af Klintberg analyserade senare utvecklingen av dödsannonserna över tid. Förvånande är att korset kom till i annonserna först under 1940-talet. Bengt af Klintberg konstaterade att andelen blomster i DN på bara några månader ökade upp till 18 procent av dödsannonserna, så behovet fanns uppenbarligen.

Vad står då blomman för? En poäng, menar Bengt av Klintberg, är mångsidigheten. Blommor förhöjer stämningen vid en högtid, symboliserar naturen och dess eviga kretslopp, vissnande och död, årstidernas rytm och drömmen av att vara delaktig i ett stort kretslopp. Just blomstersymbolens mångtydighet har säkert varit en orsak till att så många har funnit den vara lämplig.

Det är kanske inte konstigt att man sätter in en blomma, en fågel, en växt, en upp- eller nedgående sol, symbolerna för tro, hopp och kärlek (korset, ankaret och hjärtat sammanflätade), men härtill kommer nu en mängd nya symboler som vill säga någonting om den avlidnes gärning. Nyligen hojade en kär idrottsfysiolog in i evigheten och i dödsannonsen stod under den återgivna cykeln »Hej då!«.

Vissa vill gå hädan med en logga från idrottsföreningen, vare sig det är AIK, Hammarby eller Djurgården, med idrotten ända in på upploppet. Musikinstrument förekommer ideligen. Flyglar, klarinetter, saxofoner, fioler och dragspel hör till de symboler som de avlidna vill ta farväl med. Och husdjur finns i alla former. Katter förefaller vara vanligast, men de dyker upp i många skilda versioner, från stiliserade små silhuetter till mera detaljtecknade kissekatter som gulligt snusar högst upp i annonsen. Hundar och hästar är också vanliga. Mer udda är att någon valt att ta farväl av den avlidne under en symbol bestående av en pelikan. Vad var tanken? Upptäcktsresande? Australienfantast? Tropikexpert? Till de mindre vanliga varianterna hör ett rödfärgat vinglas, rimligtvis innehållande en ädel dryck med en klase druvor vid foten. Man får bara anta att den bortgångne hade ett stort intresse för vin snarare än att han gått hädan som följd av ett gravt alkoholmissbruk.

Hobbyverksamhet får också sin beskärda del: roddbåtar, ekor, segelbåtar, motorbåtar, sportbilar, veteranbilar, motorcyklar, golfklubbor eller fotbollar är alla symboler som är tillåtna. Storleken på annonsen vill sannolikt utsäga någonting om betydelsen hos den avlidne, liksom poesin som återfinnes i nedre delen av annonsen under listan på alla anhöriga, nära och kära och inte sällan även husdjuren. Ibland är poesin helt acceptabel. Alf Henriksons fyra rader om att världen aldrig blir densamma längre är välformulerade men dessvärre utslitna. Lite torftiga är varianterna på »Mor har räckt ut handen, far har fattat den. På den andra stranden mötas de igen.« Till detta kommer texter av alla de slag, som är rörande försök av anhöriga att klä sin sorg i hemsnickrad vers. Texterna är en uppsjö av poesi – från klassiska bibelcitat till välkända avskedsrim, som står att finna i begravningsbyråernas kataloger.

Under senare år har med invandringen till Sverige allt flera dödsannonser prytts av ett foto av den avlidne. Så ser ju också många gravstenar ut ute i Europa. Precis som med fotografierna som används till bemärkelsedagar och dödsrunor i tidningen är det i allmänhet inte bilden av en nedgången åldring som återges, utan en bild av en individ i sin krafts dagar. Är det då i sin ordning att man återger sin avlidna farmor med bilden av en fräsch 60-åring, som när hon dör vid 96 års ålder är en gammal rynkig gumma som minst av allt liknar fotot i annonsen? Vilken bild speglar mest rättvist individen?

Intressant är att norska tidningar är betydligt mera strikta än de svenska. Bläddrar man i norska dödsannonser finns egentligen bara sex symboler tillåtna: korset, hjärtat, solen, fågeln, blomman eller ett blankt utrymme. Man kan fundera på om detta är uttryck för en respektfullhet och ett försök att hålla tramset borta, eller om det är en onödig inskränkning i människors önskemål om att få sörja på sitt alldeles eget sätt.

Många avlidna får sina smeknamn med i dödsannonsen. Det kan vara ett sätt att hjälpa läsarna att förstå vem det egentligen handlar om, men det kan å andra sidan vara lite udda och makabert. Att skriva om Putte och Berra i dödsannonsen behöver kanske inte vara något stötande men att kalla honom för Tjommen eller Pajsaren kanske inte känns lika värdigt.

Ibland ger dödsannonserna en vink om vad som egentligen hände på väg till den eviga vilan. Forskningsbidrag till Cancerfonden eller Alzheimerstiftelser innebär rimligtvis en indikation om vad den avlidne drabbats av. Tack till hemtjänst, vårdavdelningar och institutioner är en hänvisning till vad som hände mot slutet. Men det finns också mera neutrala indikationer på vad som låg den avlidne varmt om hjärtat: Läkare utan gränser, Frälsningsarmén, Sjöräddningssällskapet eller Djurens vänner i olika skepnader ger en antydan om vad man önskade att de anhöriga skulle bidra med i stället för förgängliga blommor. Utrotningshotade djurarter får ofta ett bidrag genom den avlidnes sista önskan.

Vad som sedan ska ristas på läkarens gravsten är ett helt annat kapitel. Någon föreslog att det på ögonläkarens gravsten borde stå: »Är det bättre eller sämre så här?« – och anestesiologen kan tänkas vilja skriva in något om »Den eviga sömnen« eller »Nu känns det ingenting«. Texten på hypokondrikerns gravsten är given: »Vad var det jag sa?«