Doktor Waldenström – och Carl Larssons sista veckor

Det var den 7 januari 1919 och målaren Carl Larsson befann sig i Falun. Familjen hade bostad i staden, det så kallade Skolhushållet, och han vistades där särskilt vintertid. Han var 65 år gammal. Sedan november månad besvärades han av »svårt lidande« i vänster  öga. Redan 22 år tidigare hade han fått vård för »ett sår mitt på iris«, och åkomman hade besvärat honom från och till sedan dess. Den sista tiden hade det dock varit så illa att hans läkare, dr Johan Waldenström, beslutat att ögat måste täckas av en lapp. Svår huvudvärk hade också plågat målaren i många år. Nu plötsligt drabbades han av en förlamning i tungan.  

Han skrev ett par dagar senare till sin vän lektor Billengren, stadsfullmäktiges ordförande, om händelsen:

»Strax sedan jag råkade dig i Falun träffades jag av en plötslig förlamning i tungan – ett mildt slaganfall kanske, som föranledde de mina att genast skicka efter Dr Waldenström, som kom hitut och noga undersökte mig, men ansåg ingen större fara föreligga, utan anbefallde mig stor försiktighet och ett par veckors lättja. Vilket inte är roligt, helst som läsning är mig svår och dessutom till en del förbjuden.«

Medicine licentiat Johan Anton Waldenström, son till den avlidne professorn i Uppsala med samma namn, var kirurg på Falu lasarett men anlitades privat av Carl Larsson; han var också nära vän med paret Zorn i Mora.

Carl Larsson hade vid årsskiftet fått en förfrågan från Erik Waller, lasarettsläkare i Lidköping, att måla dennes hustrus porträtt, ett arbete som han nu måste skjuta upp. »Mår ej väl, ber få uppskjuta målningen ungefär en månad«, var lydelsen i det telegram han genast skickade. Två dagar senare skrev han också ett brev till Waller:

»Herr Doktor.

Något måste jag väl skriva ehuru det är svårt nog beroende på att mitt ena öga hela julhelgen varit sjukt. Nu är detta på bättringsvägen, men istället kom annat sjukt till för hvilket en gammal vän till Er, Dr Waldenström i Falun, skött mig och anbefallt ett par veckors lojhet och lättja. Dock hoppas både han och jag att om ett par veckor eller så åter vara stridsduglig …«

Carl Larsson tillbringade sin konvalescenstid hemma i Sundborn. När han efter knappt två veckor tyckte att han vilat klart rullade han ensam upp den nästan 50 kvadratmeter stora målningen »Midvinterblot« på golvet i ateljén för att göra anteckningar i hörnet om dess eventuella framtida placering. Målningen hade blivit refuserad av Nationalmuseum vilket Carl Larsson tog mycket hårt. Han hade nyligen skrivit i sina memoarer att »Midvinterblotets öde knäckte mig. Med dov vrede erkänner jag detta«. När han var klar med duken rullade han ihop den igen.

Hustrun Karin skrev senare: »Sista aftonen innan vi lämnade Sundborn för att återvända till Falun, blev jag förskräckt av, att han ensam utan hjälp rul-lat upp och igen den stora tunga duken till ’Midvinterblot’ samt skrivit och klist-rat vid dess nedre kant några önskningar om placering och belysning om den någon gång skulle få en plats. Två dagar efteråt var Carl död och jag kan ej hjälpa [att] jag tror denna ansträngning och den böjda ställningen över duken som låg på ateliergolvet påskyndade hans bortgång. ’Midvinterblot’ [var] orsaken till hans död!«

Nästa dag, på måndagen, reste Carl Larsson och fru Karin till staden och bostaden där, eller närmare bestämt den lilla timmerstugan som kallades Mutter på tuppen och som låg intill deras stadshus vilket nu var uthyrt, och där de yngsta barnen inackorderades under skoltiden.  På tisdagen gjorde Carl Larsson ett besök hos vännen Billengren. Denne skrev: »Dagen före sin död kom han i sällskap med Karin på nyårsbesök till mig. Karin Larsson trodde ej att illamåendet av d. 7 Januari var av svårare karaktär, enär hennes man emellanåt brukade ’sluddra på målet’. För sista gången tryckte vi varandras händer.« Från samma dag finns en text skriven av Carl Larsson; han skriver bland annat: »Och aldrig har jag varit friskare än nu. Få nu se hur länge detta räcker. Men gladare och fräckare än jag finns f. n. ingen människa.«

Men på onsdag kväll, två veckor efter det första slaganfallet, drabbades Carl Larsson av ytterligare ett slaganfall. Karin beskriver dödsögonblicket i ett brev: »Vi hade på kvällen skilts från våra barn och gått till sängs, då han plötsligt fick en svår huvudvärk, sade med lugn, undrande röst ’Det är så underligt – jag tror jag dör – giv mig vatten kring mun och tinningar’. Så slöt han sina ögon fast och lugnt och av det pinsamma dödsarbetet tror jag ej han hade någon känsla.«

Johan Waldenström var vid händelsen i Stockholm. Han skrev därifrån till Emma Zorn i Mora:

»Kära fru Zorn.

Det är med bestörtning och sorg jag erfarit Carl Larssons död. Jag har ju sista tiden träffat honom då och då som läkare, och det har varje gång varit mig en ny glädje; aldrig har jag träffat honom, om än så expeditionsmässigt, utan att få en liten gåva av hans väsens originalitet och värme och skämtsamma vänlighet. Sist, när han fått sin första varning, var jag därute i Sundborn och fick ett så vackert minne av hemlivet där ute.

Jag har sedan dess många gånger, såväl före som efter katastrofen, frågat mig om jag bort försöka att göra honom till invalid och hälsoskötare för livet i syfte att förhindra eller uppskjuta ett nytt anfall. Men jag har varje gång, och även nu, kommit till den slutsatsen, att det var rättare som jag gjorde, att ålägga honom vila och försiktighet inom ett människovärdigt livsrum, och så hoppas på det bästa. Resultatet av en sträng regim är ju också fullständigt problematiskt. Jag hoppas att hans hustru och hans familj måtte kunna se saken på samma sätt; det skulle göra mig ont för deras egen skull, om de plågade sig med tanken att något mer bort göras.«

Han hade inte behövt oroa sig. Karin Larsson skrev till en vän: »Jag är så innerligt tacksam, att han slapp plågas, och att han med sin oerhörda energi slapp känna sig som en bruten man. Det skulle för honom ha varit en tung börda.«

När Johan Waldenström kom hem till läkarebostaden i Falun fann han ett konstverk liggandes på skrivbordet. Det var en etsning som Carl Larsson lämnat som tack efter det första lilla slaganfallet. Han skrev nu ett brev till Karin Larsson med den i vissa kretsar populära ljud-enliga stavningen:

»Fru Karin Larsson.

Hemkommen från en vistelse i Stockholm finner jag på mitt bord en hälsning från Carl Larsson, anbragd på en etsning med hans mors porträtt. Jag är glad och stolt att få den, både för konstverkets egen skull och för att det alltid ska påminna mig om givarens varma järtelag. Jag kan ej heller låta bli att säga att jag är så glad, att jag i hans levnads afton fick lära känna Carl Larsson en smula. Jag skall från vart och ett av våra korta sammanträffanden bevara ett just och soligt minne. Särskilt står Carl Larssons bild från mitt sista besök i Sundborn nu efteråt för mig i ett förklarat jus. Säkrare än jag tycktes han själv känna på sig förebudets betydelse, men hans allvar och resignation voro så underligt blandade med lekande skämt och järtlig vänlighet, att det hela upplöstes i en jus harmoni. Det skall för mig bli ett minne för livet.

Med tacksamhet och tillgivenhet

Johan Waldenström«

Enligt kyrkboken var dödsorsaken hjärnblödning (hemorrhagia cerebri).