Sagan om det entomologiska kvinnorovet

Utanför Karolinska institutets (KI) huvudentré vid Solnavägen står en bronsskulptur av Eric Grate benämnd »Det entomologiska kvinnorovet«. Den är uppsatt på en 4 meter hög granitpelare, varför många säkert går förbi utan att lägga märke till den. På håll kan den te sig som ett antikt kapitäl eller som en blomma på en stjälk. Skulpturen föreställer tre kubiserade personer, en kvinna och en man som springande enleverar en kvinna som saknar armar och ben. Den bortförda damen har en hatt eller krona på huvudet och mannen som bär henne är försedd med insektsliknande antenner i käken. Skulpturen placerades där 1958, som det sista momentet i KI:s flytt från Hantverkargatan på Kungsholmen till Norrbackaområdet i Solna. Den väckte stort uppseende och gav upphov till en omfattande debatt, som inte saknade komiska poänger. Förhistorien var denna.

KI:s arkitekt, Ture Ryberg, hade tänkt sig någon form av skulptural utsmyckning utanför institutets entré och reserverat 80 000 kr i budgeten för detta ändamål. Frågan hänsköts till Statens Konstråd, som uppdrog åt skulptören Eric Grate att inkomma med förslag, vilket denne gjorde våren 1957. Förslaget väckte starka betänkligheter i KI:s lärarkollegium, som efter omröstning med 19 röster mot 6 beslöt att inte förorda förslaget, utan att i stället hemställa till Konstrådet att genom tävling låta inhämta nya förslag. Då Konstrådet inte brydde sig om professorernas uppfattning utan istället tecknade kontrakt med Grate om att slutföra arbetet, beslöt lärarkollegiet att ingå med en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken bland annat uttalades följande: »Såsom ovan anförts vill lärarkollegiet icke ifrågasätta figurgruppens konstnärliga halt. Emellertid synes det lärarkollegiet klart olämpligt, att vid entrén till en medicinsk högskola en skulptur uppsättes, vars motivval mera för tanken till fysiska och psykiska sjukdomars och lytens nedbrytande krafter än till läkekonstens helande förmåga.« Denna praktfulla formulering kom senare att citeras såväl i dagspressen som i Grönköpings Veckoblad.

I detta läge vände sig Konstrådet till Medicinska föreningen (MF) för att få höra studenternas uppfattning. Jag var då ordförande i MF och åkte tillsammans med några styrelsekamrater upp till Eric Grates ateljé vid Valhallavägen, där Grate själv förevisade sitt verk och berättade om dess bakgrund.

Idén till skulpturen hade Grate fått redan på 1920-talet, då han levde och verkade i Paris. På nöjesfältet Luna Parc var vid den här tiden en av huvudattraktionerna en viss »Miss Violetta«, en kvinna utan armar och ben, som förevisades på en bricka. Hon väckte stor förtjusning hos konstnärer och författare, som fann henne attraktiv och lockande genom sin hjälplöshet. Hon omhuldades särskilt av surrealisterna, som då hade sin blomstringsperiod i Paris, och hon var ett omtyckt motiv i deras diktning.

Grate hade arbetat med konstverket från 1930, först som en relief i terracotta och senare som mindre skulpturer i brons och kalksten. I terracottareliefen var den enleverade damen en vackert rundad kvinna med ett enda stort bröst och en volangprydd kjol. Den entomologiska insektsprägeln kom tydligt fram hos rövaren, som grep tag i sitt offer med känselspröt och sugvårtor. När Grate sen omarbetade reliefen till den aktuella friskulpturen för KI, hade han gjort stora förändringar. Detaljerna var färre, volymen hade blivit kubiserad och rörelsen i det springande paret hade accentuerats. Någon som helst »medicinsk« symbolik hade aldrig varit avsedd.

Ärligt talat tyckte väl inte vi heller att skulpturen var världens vackraste eller mest lättbegripliga, men vi kunde inte motstå frestelsen att avge ett positivt yttrande, som tillstyrkte att skulpturen skulle sättas upp.

I sitt yttrande till  Kungl. Maj:t gick Konstrådet i öppen polemik mot lärarkollegiet. »Med all respekt för lärarkollegiet i dess nuvarande sammansättning är detta dock, jämfört med ett skulpturverk i brons eller sten, en ganska efemär företeelse, och om ett eller annat årtionde kommer kollegiet antagligen att till betydande del bestå av ledamöter vilka nu tillhör den elevkår som tillstyrkt förslaget. För den som omfattar en demokratisk åskådning måste f.ö. en opinionsyttring från den talrika elevkåren väga tyngre än en, och därtill ingalunda enhällig, från lärarkollegiet«, skrev rådet.

Det ledde till en intensiv och frän pressdebatt. »Benlös kvinnofigur möter medicinsk protest«, »Grateskulptur opassande på Karolinska«, »Professorerna chanslösa i skulpturstriden«, löd några av tidningsrubrikerna. Bland de få som försvarade skulpturen märktes dåvarande konstkritikern Ulf Linde. En medicinprofessor försökte genom ombud beveka Eric Grate att »sätta dit armar och ben på den där kvinnan – för då vore ju saken klar!«  

För att trösta de upprörda professorerna skänkte nu en av KI:s stora donatorer, Axel Hirsch, Nils Möllerbergs 1,5 meter höga marmorskulptur »Mor och barn« till institutet. Den föreställer en ung, knäböjande naken moder, som trycker ett barn till sitt bröst. I gåvobrevet skrev Hirsch: »Jag hoppas att skulpturens enkla och klara benämning liksom dess för alla fattbara innehåll ej skall lägga hinder i vägen för uppskattningen av dess konstnärliga värde«. KI:s rektor tyckte enligt en veckotidningsintervju att Möllerbergs skulptur var »underbart vacker och förtjusande« samt att den »förenade monumentalitet med ömhet och mänsklig känsla«. Donationen satte ny fart på debatten och man gjorde nu direkta jämförelser mellan Grates modernistiska grupp och Möllerbergs lugnare och mer traditionella verk.

Utsmyckningsärendet avgjordes slutligen i konselj. »Det entomologiska kvinnorovet« kom på plats 1958 och har stått där sedan dess utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet. Möllerbergs »Mor och barn« har stått på KI i administrationsbyggnadens förhall, men flyttades 2010 och står nu utanför Hagströmerbiblioteket i det gamla Haga tingshus.