Filantropen gav gratis vård åt skrofulösa barn

I början av 1900-talet var tuberkulos orsak till ungefär vart tionde dödsfall i vårt land. Den snabba spridningen strax före sekelskiftet, från en tidigare ganska blygsam nivå, hade åtminstone delvis sin förklaring i industrialismens genombrott. Då skedde stora omflyttningar av fattiga och ofta barnrika familjer till trånga bostäder i mer tätbebyggda områden med åtföljande högre risk för smittspridning. Särskilt utsatta för smitta och insjuknande var familjer från de nordligaste länen, som ditintills sällan exponerats för smittämnet. Det var följaktligen under denna period som många sanatorier för personer med lungtuberkulos inrättades. Även kungafamiljen engagerade sig i detta och initierade uppförandet av tre så kallade jubileumssanatorier.

En mindre vanlig form av tuberkulos, men en som särskilt drabbade barn, var den skrofulösa formen, vilket innebär att i första hand halsens lymfkörtlar och ansiktets slemhinnor och hud angrips. Ordet skrofulös härstammar från det latinska scrofa, vilket ordagrant betyder ­avelssugga. Benämningen på denna typ av symtomatologi – hur främmande det än kan förefalla oss i dag – har sitt ursprung i den sjukes utseende. Svullna adeniter på halsen med åtföljande inflammatoriska processer i slemhinnorna med förtjockning av läpparna, omformning av näsan och ögonlocken med svullnad och smalare ögonspringa ansågs ge den sjukes ansikte ett grislikande uttryck.

Den skrofulösa tuberkulosen drabbade inte bara fattiga barn. Nittiotalisten, tillika adelsmannen, Verner von Heidenstam (1859–1940) var en av många som, vid sidan av andra senare sjukdomar och symtom, drabbades av denna form. Han nämner även detta i sina memoarer »När kastanjerna blommade« (Albert Bonniers förlag, 1941). Bilder av honom i profil visar resultatet av de operativa ingrepp som han genomgick för att avlägsna de angripna lymfkörtlarna på halsen.

Även om många sanatorier under denna tid etablerades via stat, landsting eller speciella fonder fanns även initiativ av enskilda personer. En sådan filantrop var stadsläkaren i Varberg Johan Severin Almer (född Anderson 1861–1927) som med egna medel gav vård åt sex skrofulösa barn sommaren 1902 i Apelviken strax utanför Varberg. Han var övertygad om att havsluften, salta bad, vila, sol och näringsrik mat skulle ha en läkande effekt på sjukdomen.

Johan Severin Andersson tog sig efternamnet Almer när han började läsa medi­cin i Uppsala. Han kom från bondgården Liagård i Grimeton en dryg mil öster om Varberg. Orten finns i dag på Unescos världsarvlista eftersom där finns en fun­gerande elektromagnetisk långvågssändare för telegrafi med ett 127 meter högt antennsystem från början av 1920-talet.

Efter grundstudier i Varberg och studentexamen i Halmstad utbildade Almer sig till läkare i Uppsala och senare vid Karolinska institutet. Efter sin legitimation 1893 öppnade han en privat praktik i Varberg och verkade också som stadsläkare under åren 1903 till 1927. Han var dessutom riksdagsledamot av första kammaren för Hallands läns valkrets mellan åren 1912 och 1919 (Almer i Varberg). Som riksdagsman för Liberala samlingspartiet var han främst engagerad i medicinska frågor. Han var även verkställande direktör för Varberg-Ätrans Järnväg 1914–1926 och en av de nio inflytelserika stadsbor som 1912 bildade Sällskapet Warbergs strandpromenader.

Almers särskilda intresse för tuberkulos kan ha att göra med att denna sjukdom skördade flera offer i hans egen familj. Under sina hembesök i staden noterade han att tuberkulosen framför allt drabbade de fattiga familjerna av bönder och fiskare i gårdarna i stadens utkant. 1902 hyrde han ett par rum på bondgården i Apelviken där sex skrofulösa barn fick bo under några sommarveckor. Maten lagades hemma i doktor Almers bostad och kördes med häst och vagn ner till Apelviken. Året därpå utvidgades verksamheten till tio barn, varefter han köpte en bit mark vid den lilla badviken och lät uppföra en sjukpaviljong, en träbarack med en stor sal som hade plats för 24 sängar. Där fanns också ett rum för en sköterska och ett för ett sjukvårdsbiträde. Patienternas och kollegornas omdöme om doktor Almer var att han var en snäll, godmodig och hängiven läkare, men även något butter och med begränsade intressen utanför sina många olika formella uppdrag. Han gick, som det anstår varje framsynt läkare som sköter barn, aldrig i vit läkarrock.

Verksamheten överläts 1905 åt en stiftelse som fick namnet Föreningen för kustvård åt skrofulösa barn. Föreningens styrelse kom att bestå av ett antal inflytelserika män med doktor Almer som sek­reterare. Detta blev början på Kustsanatoriet Apelviken. Under nio tillbyggnadsperioder, med tillkomst av stenbyggnader från och med 1915, växte sanatoriet till Skandinaviens största. Successivt utvidgades även verksamheten till att inte bara ta emot barn utan även vuxna med såväl skrofulös tuberkulos som ledtuberkulos. Några patienter med lungtuberkulos vårdades dock inte i Apelviken. Vid doktor Almers död 1927 gav ungefär 200 personer vård åt 574 patienter, varav de flesta var barn och ungdomar från Norrland. Då var sanatoriet ett eget litet samhälle med egen postadress, telefonväxel, postkontor, egna odlingar, handelsbod, bageri, snickeri, vävstuga och skola.

En vacker villa i anslutning till sanatoriebyggnaden planerades ursprungligen som bostad till Almer, men stod inte färdig förrän 1929, två år efter hans död. Almer efterträddes kortvarigt av sin svärson doktor Adolf Rappe, men överläkare Robert Hanson blev den förste att bo i huset.  Doktor Hanson efterträddes av Albert Ahlberg (1940–1966). Den siste läkaren vid sanatoriet var Henrik C:sson Holmdahl (1967–1976) som, då verksamheten flyttades till Varbergs sjukhus, fortsatte tjänstgöringen där fram till sin pension 1981. 1992 köpte Barncancerfonden villan och öppnade den 30 januari 1993 villan som en rekreationsanläggning för cancersjuka barn och deras familjer.

Den terapeutiska effekten av de åtgärder som doktor Almer hyllade gav inte alltid bot, även om många patienter kunde återvända hem efter vistelsen. Resorna betalades i så fall av staten. Om barnet däremot avled under vistelsen ålåg det föräldrarna att bekosta järnvägstransport till hemorten av kistan med det döda barnet. Detta kostade på den tiden ungefär mellan 350 och 400 kronor, vilket var en svindlande summa för en fattig familj i Norrland. Många barn kom därför att begravas på S:t Jörgens kyrkogård i Varberg. Begravningarna bekostades i dessa fall av sanatoriet. Merparten av dessa gravar blev av förklarliga skäl vare sig besökta eller välskötta. 1924 tog Almer därför initiativ att anlägga en kyrkogård på själva Kust­sanatoriets område. Kyrkogården stod färdig 1927. Som ett ödets ironi blev doktor Almer själv den förste att gravsättas, efter att på sin 66-årsdag avlidit i sviterna av en lunginflammation. Fem dagar senare gravsattes den förste patienten. Det var den 13-årige Gunnar Albin Olsson från Vitsand i norra Värmland. Patientgravarna är identiskt lika. På varje grav är planterad en sedumväxt, och vid huvudgärden finns en låg gravsten (25×40 cm) med den dödes namn, årtal och hemort. Stenarna tillkom på sanatoriets bekostnad 1943–1946. Tidigare fanns på varje grav ett vitt träkors. På kyrkogården vilar 21 barn mellan 0 och 9 år samt 46 barn mellan 10 och 19 år. Av alla de döda var 29 födda i Norrbotten och 18 i Västerbotten, följt av Jämtland (14) och Västernorrland (11). Runt kyrkogården löper en stenmur omgärdad av vackra lövträd. På kyrkogården finns i dag 136 patientgravar, vara 76 är barn under nitton år. Två gravsatta patienter är hemförda till sin egen församling och under två av gravarna vilar doktor Almer respektive körkarlen Sven Andersson. På kyrkogården ligger även Apelvikens kapel som byggdes 1927.

Det kan vara av intresse att få en uppfattning om kostnaderna för verksamheten. Från och med 1911 hade Almer fått staten och de landsting varifrån patienterna kom att åta sig en del av driftskostnaderna. Men en viss del skulle patienten eller dennes familj bekosta, något som dock i huvudsak övertogs av respektive kommun.

Från räkenskaperna år 1934 framgår dock att vårdavgiften per patient och dag var 4 kronor och 30 öre, varav staten betalade 1 krona och 35 öre, landstinget 1 krona och 75 öre och patienten (kommunen) 1 krona och 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en vårdplats på sjukhus i dag kostar flera tusen kronor per dygn. Begravningskostnaden var 62 kronor, varav kistan utgjorde 35 kronor och svepningen 15 kronor. Kostnaden för en begravning ligger i dag på mellan 25 000 och 30 000 kronor, varav kistan kostar mellan 4 000 och 9 000 kronor.

Tiderna förändras. Folkhälsan har förbättrats. Efter BCG-vaccinationens införande och utvecklingen av tuberkulostatika under 1940-talet, men framför allt genom tidigare och samtida sociala och fördelningspolitiska åtgärder, utgör tuberkulos inte samma medicinska och sociala hot som tidigare. Sverige kan i dag betraktas som ett lågincidensland med 684 rapporterade fall av aktiv tuberkulos år 2014, varav 19 barn mellan 0 och 9 år. De flesta fall i Sverige utgörs av invandrare från högincidensländer, och år 2014 var 92 procent av rapporterade personer med aktiv tuberkulos födda utomlands.

Sanatoriets verksamhet minskade följaktligen i takt med tuberkulosens avtagande. När Varbergs nya sjukhus öppnades i början av 1970-talet rymde lokalerna i Apelviken en långvårdsverksamhet och en vårdskola. Hela anläggningen såldes 1985 för 9 miljoner kronor. Sanatoriet är sedan 2006 omvandlat till en spa-anläggning där man erbjuder eleganta rum och sviter samt ett lyxigt bokningsbart spa och ett gym. Mot en extra avgift kan man njuta av skönhets- och massagebehandlingar. Bland faciliteterna finns dessutom pooler, olika former av bastu samt ångbad.

Johan Severin Almer skulle tvivelsutan ha välkomnat den minskade förekomsten av tuberkulos som vi ser i dag. Men man kan stillsamt undra om han skulle ha häpnat eller beklagat den förändring hans ursprungliga träpaviljong för fattiga barn från Norrland har genomgått. Kanske han hade önskat att den fått stå orörd som ett medicinhistoriskt minnesmärke över en svunnen tid.