Hon kämpade för världsfred och bättre livsvillkor för alla

I porträttsamlingen hos Läkaresällskapet i Stockholm finns ett porträtt av Andrea Andreen, min faster. Konstnären är Lennart Gram (1910–1996). Betraktaren ser en stilig, medelålders kvinna i vit rock, sittande vid ett bord. Framför henne på bordet ligger en mapp – en journal? – och bredvid en vit blomma – kanske en körsbärsblomma. Inget mer. Inget stetoskop om halsen, inget mikroskop på bordet. Blicken är allvarlig. Ja, man kan nog säga att hon ser tyngd ut. Porträttet målades 1952 inför Andreas pensionering från tjänsten som chef och överläkare vid Sjukhusdirektionens kliniska centrallaboratorium. Det var en svår tid för Andrea – inte för att hon nu skulle lämna sitt livsverk, det kliniska centrallaboratoriet, hur mycket hon än trivts med det – utan för att hon var djupt bekymrad över tillståndet i världen. Kapprustning pågick, kärnvapen var i omlopp och Andrea var sedan krigsslutet, på internationell nivå, intensivt engagerad i arbetet för fred och för människors – i synnerhet kvinnors och barns – hälsa. Arbetet var inte oproblematiskt. Den vita blomman på bordet tolkar jag som en symbol för det som ständigt var hennes mål: att värna livet.

Andrea Andreen (1888–1972) var första barnet i en snabbt växande syskonskara. Totalt fick Andrea åtta syskon. Familjen var under större delen av Andreas barn- och ungdomstid boende i Fritsla. Fadern var fabrikschef vid Fritsla Mekaniska Wäfveri utanför Borås. 

De första skolåren under-visades Andrea i hemmet av anställd guvernant, och vid 13 års ålder for hon till Göteborg för att fortsätta sin skolgång vid en flickskola. Hon bodde då inackorderad i familj. Vartefter syskonen uppnådde den ålder då undervisning i hemmet skulle utbytas mot skolundervisning kom de också till Göteborg och alla bodde tillsammans i ett skolhushåll, där Andrea var den omhändertagande och ansvarskännande storasystern. 

Andrea avlade studentexamen som privatist vid 17 års ålder och begav sig då omedelbart till Uppsala för att studera till läkare. Det hade varit hennes mål alltsedan tidig barndom. Föräldrarnas inställning var den att barnen självklart skulle studera, och därvidlag gjordes ingen skillnad mellan flickor och pojkar.

Andrea inledde sina läkarstudier vårterminen 1907, avlade ett år senare den mediko–filosofiska examen (»medikofilen«) och efter ytterligare ett år medicine kandidatexamen. Sommaren 1909 ingick den nyblivna medicine kandidaten äktenskap med docenten The Svedberg, som hon träffat under medikofilstudierna då han varit hennes lärare i kemi. Maken stöttade inte Andreas läkarstudier och fick henne att avbryta dem och i stället arbeta som forskningsassistent i hans laboratorium och därtill studera kemi. 

Långt senare yttrade Andrea att tiden i makens laboratorium gav henne »en vördnad för vetenskaplig metod och vetenskaplig exakthet«. Som nybliven mor återupptog hon dock sina läkarstudier 1911. Ett nytt avbrott gjordes då parets and-ra barn föddes. Höstterminen 1914 återupptogs så studierna igen – samtidigt som skilsmässoförhandlingar inleddes. Maken hade mött en annan kvinna. An-d-rea flyttade med barnen till Stockholm och avlade i januari 1919 medicine licentiatexamen vid Karolinska institutet.

Direkt efter examen började Andrea sin anställning på Sabbatsbergs medicinklinik hos Israel Hedenius, och hon kom där att särskilt ägna sig åt behandling av diabetespatienter. Efter någon tid uppmanade Hedenius Andrea att starta ett kliniskt laboratorium – hon var ju förfaren i kemiska analyser. Två år efter starten, 1925, övertogs laboratoriet av hälsovårdsnämnden. Andrea utvecklade inom laboratoriet en unik vårdform kallad diabetesdispensär. I samförstånd med remitterande läkare åtog hon sig att sköta behandlingen av de ambulatoriska diabetespatienter, som kom för provtagning. Laboratoriet förlades till S:t Görans sjukhus och Andrea förblev dess chef fram till sin pensionering 1953.

Som diabetesläkare var hon bland de första i Sverige att införa insulin i behandlingen. Under ett längre studiebesök, 1926, hos professor Otto Folin vid dennes laboratorium på Harvard Medical School, där hon dels lärde sig och utvecklade Folins metodik för blodsockerbestämning, dels påbörjade ett eget forskningsarbete, besökte hon även Joslin Diabetes Center. Hon blev under hela sin verksamma tid som diabetesläkare en förespråkare för professor Elliott P Joslins framgångsrika principer för diabetesbehandling med en kombination av insulin och väl avvägd kost. 

Andrea återvände ett par gånger till Harvard för att avsluta sina forskningsstudier och disputerade på en avhandling om blodsockrets fördelning mellan plasma och blodkroppar vid Karolinska institutet 1 maj 1933 med laborator Erik Jorpes som förste opponent, och professorerna Israel Holmgren och Einar Hammarsten i betygsnämnden. Elin Wägner var tredje opponent. 

Andrea kom inte att fortsätta med forskningen. Hennes håg stod till andra, angelägnare frågor. Dessa gällde bland annat kvinnans ställning i samhället och rätt till förvärvsarbete på samma villkor som mannen. 1916 var hon med i bildandet av Kvinnliga läkares permanenta kommitté (i dag Kvinnliga läkares förening) tillsammans med Karolina Widerström, Ada Nilsson och Nanna Svartz. Kommitténs första, viktiga uppgift var att verka för kvinnliga läkares rätt att inneha tjänst inom offentlig sjukvårdsverksamhet. Först 1925, i och med behörighetslagen, hörsammades deras krav. En annan fråga gällde kvinnornas ställning i det politiska livet. Andrea kom redan 1917 i kontakt med den så kallade konstellationen runt Elisabeth Tamm på Fogelstad. Från 1920 var hon medlem av Frisinnade kvinnors riksförbund (FKR) samt deltog i skapandet av tidskriften Tidevarvet, där hon kom att bli en flitig skribent. Hennes artiklar handlade oftast om kvinnors hälsa, kamp mot kemiska stridsmedel, nedrustning, kvinnors likalön, sedlighetsproblemet och demokratins grundsatser. Elin Wägner var tidningens första redaktionella ledare. 

Alla de kvinnor Andrea samverkade med under de här åren förblev hennes nära vänner livet ut. De hjälpte och stöttade varandra i livets skiften. Andrea inte minst genom att vara deras läkare.

En aktuell fråga i samtiden gällde sexualpolitiken. Karolina Widerström hade inlett en pionjärgärning inom området som Ada Nilsson och Andrea kom att föra vidare genom undervisning i skolor och på lärarseminarier inklusive sammanställandet av läroböcker i ämnet.

Under åren 1935–1938 medverkade And-rea som en av nio ledamöter (två kvinnor) i den så kallade Befolkningskommissionen som på regeringens uppdrag hade att ta fram riktlinjer för en befolkningspolitik som skulle främja en positiv befolkningsutveckling. Andreas uppdrag gällde framför allt utredningarna om barnafödande, förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning och mödrahjälp.

Tillsammans med kollegerna Karolina Widerström och Ada Nilsson drev Andrea också frågan om kvinnors rätt till och behov av idrottsutövning. 1924 grundade de Svenska kvinnors centralförbund för fysisk kultur. Andrea argumenterade i press och i talarstolar mot alla ovetenskapliga skrönor om idrottens skadliga inverkan på kvinnokroppen och uppmanade kvinnorna att söka sig idrottsplatser och simbassänger. Själv var hon bland annat en icke oäven fäktare.

En annan angelägen samhällsfråga var arbetet för freden, som Andrea kom att förbli djupt engagerad i livet ut. Tidigt blev hon övertygad radikalpacifist, därtill inspirerad av Elin Wägner och hennes uttalande att »Människan måste utrota kriget innan kriget utrotar människan« som Andrea hörde första gången 1918, och som 1924 skrevs in i FKR:s ideologiska plattform. 1931 bytte förbundet namn till Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV). »Vänster« har här den ursprungliga betydelsen »frisinnad«, »liberal« (jämför med våra grannländers partibeteckning Venstre). Förbundets syfte var att utgöra en paraplyorganisation för kvinnor som oberoende av politisk hemvist hade den gemensamma ambitionen att verka för fred och nedrustning. SKV menade att vägen till fred går genom samarbete – inte genom misstro. Som fredsaktivist deltog Andrea i 1 septemberrörelsens uppvaktning i Nationernas Förbund 1935 då den fruktlösa resolutionen om »Kvinnornas vapenlösa uppror« överlämnades.

Under kriget låg SKV lågt men fick ny fart efter krigsslutet. 1945 deltog SKV – representerat av Andrea Andreen – i Paris i bildandet av Kvinnornas demokratiska världsförbund (KDV) för fred i världen, för kvinnors rättigheter, för barnens hälsa och mot fascism. Andrea var SKV:s ordförande 1946–1964, och fortsatte som ansvarig utgivare av förbundets tidskrift Vi kvinnor, sedermera benämnd Vi mänskor, fram till 1971.

Hon var ledamot av KDV:s styrelse från 1948 och blev snart förbundets vice ordförande och under sina sista levnadsår dess hedersordförande. Andrea var en internationell frontfigur inom kvinno- och fredsrörelse och företog, även i hög ålder, långa resor runt om i världen för att stödja arbetet inom denna rörelse. Hon behärskade engelska, tyska och franska klanderfritt. Hon var en inspirerad talare och en skicklig skribent.

I egenskap av erfaren kemist och därtill medicinare insåg Andrea farorna med atomvapen. År 1947 skriver hon i Läkartidningen (44:1181-3) om medicinska aspekter på atomkriget och konkluderar: »En utbredd insikt om den ändlösa förstörelse, som följer i atomkrigets spår, torde verksamt bidraga att skapa en handlingskraftig folkopinion för fred.«

Hon deltog aktivt i Svenska fredskommitténs och Världsfredsrådets (WPC) kampanj mot atomvapen 1950, kallad Stockholmsappellen, som krävde bannlysning av atomvapen och likställde användning av atomvapen med brott mot mänskligheten.

Efter andra världskriget blev hon snart beskylld för att vara kommunist. Det politiska klimatet var kallt – kalla krigets dagar! Var man inte absolut för och med USA så var man kommunist. Som medlem av SKV stämplades man som kommunist. KDV, WPC och Svenska fredskommittén ansågs vara kommunistiska täckorganisationer. I själva verket stod Andrea – likt Mahatma Gandhi, vars budskap hon var starkt inspirerad av – utanför alla politiska grupperingar. Hon valde att vara politiskt obunden. Frågan om fred och människans liv på jorden var en fråga som stod över politiska grupperingar, menade Andrea.

Inte blev det bättre efter sommaren 1952, då hon som en av sex internationella vetenskapsmän, på uppdrag av WPC, deltog i en kommission med uppdrag att studera förekomsten av bakteriekrig i Korea. Efter hemkomsten gav hon snabbt ut en svensk kortversion av den vetenskapliga rapport som kommissionen avgivit och som utmynnade i slutsatsen att Koreas och Kinas folk hade varit föremål för angrepp med bakterievapen utfört av USA:s väpnade styrkor. Hon inledde en intensiv föredragsturné, som pågick nästan ett år och utsattes för grov och nedgörande kritik i press och i möteslokaler. Hennes budskap ansågs vara kommunistisk desinformation utan någon evidens. Andrea bemötte all kritik med respekt och saklighet – hur plågsam eller tendentiös den än var. Inte undra på att hon ser tyngd ut på Grams porträtt målat vid den här tiden.

1953 tilldelades hon Lenins fredspris för sina insatser för fred i världen.

Senare delen av sitt liv lades också kampen mot apartheid i Sydafrika och kriget i Vietnam till hennes hjärtefrågor. Oförvägen lät hon sin stämma ljuda från talarstolar och i tidningsartiklar även i dessa angelägna samtidsfrågor. I april 1965 deltog hon i fackeltåget i Stockholm och höll ett inspirerat anförande i Kungsträdgården till stöd för Vietnams folk och för slut på kriget i Vietnam. Hon var då 78 år. 

Andrea Andreen var en modig människa och hon var en renhjärtad människa.

Olof Lagercrantz skrev i sin nekrolog över Andrea: »Hennes generation håller på att försvinna. Må ej hennes sort göra det.«