År 1893 skrev kollegan Hjalmar Hackzell, Luleå, receptet här ovan. Bortglömd är dess väg till min mottagning. Men även då hundra år gått och doktorn och hans patient är borta, förblir orden. »Verba manent«, som romarna sade.
Jag försöker läsa receptet. Översta raden går fint. Tidlös är uppmaningen att ta med receptet nästa gång. Med understrykning och utropstecken!
Följande rader är mer tidsbundna. Förnamnet och titeln förkortade. Mottagningen öppen alla dagar. Doktorn på plats de angivna timmarna. Men säkert i arbete många fler timmar.
Patientens namn läser jag lätt: Kristina Sundqvist, Björsbyn. Personnummer saknas, det är ju inte uppfunnet än. Förresten, nog kände alla Kristina Sundqvist? Svårare nu att minnas alla Luleåbor. Vi har nog blivit hundra gånger fler. Utvärtes, till ingnidning, 13.12.93, Hackzell och siffrorna kan jag också läsa. Komponenterna lyckas jag sämre med. Campher? Clib–? Hydrat chloral?
Vem kan nuförtiden läsa läkares handstil? Knappast apotekaren längre. Kanske Läkartidningens läsare kan hjälpa mig läsa? Och berätta vad receptet var bra mot.