Vid sin död den 27 juni 1957, 47 år gammal, hade Malcolm Lowry redan gått till litteraturhistorien för en roman – »Under the volcano« (1947), (»Under vulkanen«). Visserligen hade han gett ut ytterligare två romaner: »Ultramarine« (1933), i det närmaste bortglömd, och en kortroman »Lunar caustic«, skriven i slutet av 1930-talet, men publicerad 1956. I övrigt publicerade han enstaka noveller, dikter och andra texter. Resten, några oavslutade romanprojekt samt noveller och dikter, har getts ut postumt.

»Under vulkanen« är en av de stora romanerna från 1900-talet. Den handlar om den sista dagen i en svårt alkoholiserad mans liv. Han är före detta konsul för brittiska UD, bosatt i en förfallen kurort på mexikanska höglandet. Året är 1938; spanska inbördeskriget går mot sitt slut med fascismens seger. I en förtätad, bildrik prosa rör sig berättelsen in och ut mellan romanens olika gestalter för att flyta med i deras medvetandeströmmar. Men det är konsuln som står i fokus.  Dagen är De dödas dag i början av november – egentligen en uppsluppen dag för mexikanerna att festa och umgås med sina döda – men för konsuln är det en dag då hans misslyckanden speglas i nuets alkoholdimma. Styrkraften i hans tillvaro är beroende av nästa tequila, whisky eller mescal (ett mexikanskt brännvin) för att upprätthålla en ständigt rubbad balans mellan verklighet och hallucinationer, mellan hjälpligt stadiga rörelser och en darrande svettdrypande kropp. Hustrun, som separerat från honom, återvänder just den dagen för att försöka lappa ihop deras äktenskap, men får stå tillbaka för hans alkoholbegär – ändå älskar han henne. Behovet av sprit är »en svag rest av kärlek till livet som nu förvandlats till gift«. I slutkapitlet dör konsuln; han vräks ner i en ravin, skjuten i ett meningslöst gräl med några obskyra poliser. Liksom i nästan allt Lowry skrev är det självbiografiska inslaget i »Under vulkanen« tydligt. Ständigt gestaltade han sin alkoholism.  

Lowry föddes den 28 juli 1909; han växte upp i byn Caldy i nordvästra England. Fadern var framgångsrik bomullshandlare med firma i det närbelägna Liverpool; han saknade högre utbildning och kulturella ambitioner. Det var inte bättre med Lowrys mor. Hemmiljön präglades av metodistisk fromhet, konventionalism och moraliserande, inte minst när det gällde synen på alkohol. I motsats till sina tre äldre bröder lockades inte Lowry av en fortsatt karriär i firman. Han var under hela livet ekonomiskt beroende av sin familj, men som en främmande fågel i dess gemenskap. Trots avsaknaden av bildningstradition studerade Lowry moderna språk och litteratur i Cambridge. Tidigt stod hans håg till författande. För att skaffa sig erfarenheter som kunde omsättas i litteratur mönstrade han sjutton år gammal som mässpojke på en lastångare för en fyra månaders seglats till Fjärran östern.

Som 16-åring drack han sig för första gången berusad under ett pubbesök. Umgänget med alkohol blev trots dess tragiska följder en inspirationskälla för honom. Redan i debutromanen »Ultramarine« spelar alkohol en central roll. Huvudpersonen, en mässpojke som mönstrat på en lastångare av samma skäl som Lowry, vågar inte följa med den övriga besättningen på dess nästan obligatoriska bordellbesök i hamnarna som fartyget angör; han håller sig gärna ombord både av trohet mot Jane, fästmön som väntar på honom hemma i Liverpool, och fruktan för syfilis. I stället dricker han sig berusad för sig själv. Till och med hans garvade däckskamrater förvånas över hur mycket han dricker. Till slut sviker han dock Jane för Olga, en 16-årig ryska, som fördrivits av ryska revolutionen till en bordell i Hongkong.

Under Cambridgetiden hade Lowry grundlagt sin alkoholism. Men han lyckades ändå fullfölja studierna till examen – »third class honors in English tripos«. Under en alkoholomgång tillsammans med en kamrat, som befann sig i psykisk obalans, följde han med denne från puben till hans studentrum. Dagen därpå påträffades kamraten död; han hade täckt för alla fönster och ventiler och gasat sig till döds. Lowry kom undan med en reprimand i enrum från undersökningsdomaren för passivitet. Senare tillstod han för sin första hustru, Jan Gabrial, som långt senare skrev en bok om sitt liv med honom, »Inside the volcano«, att han aktivt hjälpt kamraten med förberedelserna till självmordet. Händelsen gav ett livslångt skuldtrauma som bland annat kommer till uttryck i ett stort ofullbordat romanprojekt från 1930-talet, »In ballast to the White Sea«. Här lämnar en Cambridgestudent efter en alkoholdebauche sin bror på hans studentrum att gasa ihjäl sig. Som en flykt, ett desperat försök att tvätta bort kainsmärket, mönstrar han sedan på en båt på väg mot Vita havet. 

1935 togs Lowry in på den psykiatriska enheten av Bellevue Hospital i New York för avgiftning och behandling av delirium tremens. Erfarenheterna därifrån återkommer i »Lunar caustic«. Här följer vi en alkoholiserad jazzmusiker som söker hjälp på sjukhuset. Den yttre verkligheten blandas med hans hallucinationer och färgas av hans ångestfyllda paranoia. Vårdtiden blir kort; han är medellös utlänning och inte berättigad till mer vård. Följaktligen återfaller han omgående; den första klunken intas i en kyrka under en målning där Kristus bjuds på dryck. Handlingen är både blasfemi och ett exempel på oförlöst religiositet hos Lowry. Återkommande är känslan av skuld. Men Gud, som lyser med sin frånvaro, kan inte ge förlåtelse.  Alkoholruset blir en kompensation för försoning i limbo mellan tro och vantro. En annan reaktion på Guds otillgänglighet var intresset för magi och ockultism, som Lowry i likhet med konsuln i »Under the volcano« var besatt av.

1936 bosatte sig Lowry med Jan i Mexiko. Här började han skriva »Under vulkanen«. Men vistelsen i landet blev en katastrof för honom. Alkoholismen med flera sekundära psykotiska episoder fortskred; han gjorde också ett självmordförsök. Av ren självbevarelsedrift lämnade Jan honom 1938. Hon insåg att endast en separation kunde rädda henne från att själv dras med i alkoholmissbruk. Men först 1940, efter sju års äktenskap, var skilsmässan klar. Lowry hade då redan inlett en förbindelse med Margerie Bonner, som blev hans andra hustru. De slog sig ner i Dollarton, en liten fiskarby på norra stranden till den smala vik av Stilla havet, som går in i British Columbia norr om Vancouver. Här levde de som »squatters« på statlig mark utan egentligt tillstånd.   

En stuga på pålar vid gränsen mellan skog och hav blev deras hem. Runt stugan och in till stranden löpte en brygga. Vid flod stod stugan strax ovan vattenytan och vid ebb någon meter över marken. Här kom Lowry att uppnå en viss frid; alkoholkonsumtionen upphörde inte, men den hölls för det mesta inom vissa gränser. Med osjälviskt stöd från Margerie kunde han skriva färdigt »Under vulkanen«. Det tog 10 år med ideliga omarbetningar och flera refuserade manuskript. Trots att deras stuga brann ner och måste återuppbyggas, var Dollarton Lowrys Eden i 14 år – mot slutet under hot om fördrivning, eftersom myndigheterna planerade att exploatera området.

De gånger han lämnade Dollarton, vilket skedde vid resor till Haiti, Europa, östra Kanada och USA, återföll han genomgående i ohämmat alkoholmissbruk. Han kunde till och med dricka rakvatten. Efter att han och Margerie lämnat Dollarton för gott 1954 gick det utför. Lowrys alkoholmissbruk blandades med missbruk av barbiturater. Paret förde en kringflackande tillvaro med tillfälliga vistelser i Frankrike och Italien, och Lowry vårdades flera gånger för delirium tremens. Slutligen ändade odysséen i England.

I november 1955 togs Lowry in på Atkinson Morley Hospital i London. Den ansvarige psykiatern dr Michael Raymond ordinerade metamfetamin (methedrine) i tablettform för att få Lowry att tala fritt, vilket han också gjorde, till slut oavbrutet i fem timmar; då avbröt man honom. Medicinen sattes ut. I stället blev Lowry deprimerad och osammanhängande, varför han ordinerades ECT med till synes gott resultat. För att bota hans alkoholism inleddes i januari 1956 aversionsterapi, varvid Lowry isolerades i ett fönsterlöst rum, endast upplyst av en röd lampa. Där fick han konjak, samtidigt som han gavs apomorfin för att framkalla illamående. Behandlingen pågick i sammanlagt 16 dagar. Raymond var optimistisk om resultatet. Lowry skrevs ut den 7 februari 1956, men återintogs i juni samma år efter att han återfallit, och aversionsterapin upprepades under en vecka.

I februari 1956 bosatte sig paret Lowry i byn Ripe i Sussex; de hyrde ena halvan av ett 1700-talshus. Lowry återupptog sitt skrivande. Hans sista romanprojekt »October ferry to Gabriola« handlar om en alkoholiserad före detta advokat, som lämnat sitt yrke på grund av civilisationsleda. Han är på väg till Gabriola, en ö intill Vancouver Island, med sin unga hustru efter att deras hem i östra Kanada brunnit ned. Ett paradis liknande Dollarton hägrar. Över honom vilar emellertid en skuld, liknande Lowrys egen: hans medskyldighet till en annan människas självmord. Till denna läggs ytterligare en orsak till samvetsnöd när tidningarna berättar att en pojke i tonåren dömts till döden för mord och våldtäkt. Den före detta advokaten tror att han skulle kunna rädda pojken undan dödsdomen om han vore kvar i sitt gamla yrke.

Återkomna från en vandringstur i Lake District i juni 1957 besökte Margerie och Lowry den lokala puben i Ripe. Till en början var hans alkoholintag måttligt, men när paret skulle lämna puben köpte Lowry en flaska gin. Hemkommen började han dricka ur den, vilket ledde till ett gräl med Margerie, som slog flaskan ur hans hand så att den gick sönder. Lowry blev våldsam – och det var inte första gången. Med den sönderslagna flaskan som tillhygge gick han mot henne; hon flydde till värdinnan i den andra halvan av huset. Först morgonen därpå vågade hon återvända och fann då Lowry död. Enligt dödsattesten hade han omkommit på grund av aspiration av maginnehåll, som föregåtts av intag av ett antal barbiturattabletter under alkoholpåverkan. Händelsen rubricerades som »misadventure«.