Det är en dag i juni
en dag när sommarn står i blom.
Cykeln tar jag till mitt jobb,
dyker upp på vårdcentralen.
Där muntert nickande åt
var och en arbetslaget.
Då märker jag att något
alls inte är som vanligt.
Ingrid drar ej alls på mun,
och ser jag på Gunilla sen,
är det nu helt tydligt att
vardagsglädjen är försvunnen.
»Du måste genast ge dig av.
Det har hänt nåt helt förfärligt.
På en gård du känner väl
har någon skjutit sig till döds.«
Jag far dit direkt med hopp
få stanna till och samla mod
nån sekund inför entrén,
men där står redan en polis.
Håller ytterdörren upp,
tar mig genast in i huset,
trappan upp till övre hall,
där ett vapenskåp står öppet.
I kammaren där uppe
en syn jag sent skall glömma bort.
På rygg och kastad bakåt
jag ser en yngling på en säng.
Besynnerligt – han ligger.
som först det tycks förutan sår
med spår av ren förvåning
kring den öppna, bleka munnen.
Men,det är blod i håret,
och en pöl av blod runt nacken,
i taket ännu mera
och tydligt spår av hjärnsubstans.
Ett jaktgevär på golvet
det ger om slutet klart besked.
Att här bekräfta döden
det kräver inget stetoskop.
Svårt det är att detta se
men ännu mycket svårare
att sen gå ner i köket
där familjen nu är samlad.
Att krama om varandra
och sedan tysta sitta ner,
och sluta treva efter
ord som aldrig räcker till.
Så söker vi att mötas,
blir sen länge där tilllsammans.
Till slut – jag måst bryta upp
med löfte om snar återkomst.
Kommen ut på farstubron
stiger fågelsång emot mig.
så märkvärdigt oberörd
av gårdens grymma hemlighet.
Omskakad, sammanbiten
far jag hem till arbetslaget.
På vårdcentralen Ingrid
hon möter forskande min blick.
Ser på stunden vad som krävs:
»Kom sätt dig och berätta,
här finns kaffe nog för två,
ser nog vad du bäst behöver.«
Vad lyckligt för en doktor
att ha sådana kamrater
att någon genast inser,
när doktorn själv behöver hjälp.
