Det är en dag i juni

en dag när sommarn står i blom.

Cykeln tar jag till mitt jobb,

dyker upp på vårdcentralen.

 

Där muntert nickande åt

var och en arbetslaget.

Då märker jag att något

alls inte är som vanligt.

 

Ingrid drar ej alls på mun,

och ser jag på Gunilla sen,

är det nu helt tydligt att

vardagsglädjen är försvunnen.

 

»Du måste genast ge dig av.

Det har hänt nåt helt förfärligt.

På en gård du känner väl

har någon skjutit sig till döds.«

 

Jag far dit direkt med hopp

få stanna till och samla mod

nån sekund inför entrén,

men där står redan en polis.

 

Håller ytterdörren upp,

tar mig genast in i huset,

trappan upp till övre hall,

där ett vapenskåp står öppet.

 

I kammaren där uppe

en syn jag sent skall glömma bort.

På rygg och kastad bakåt

jag ser en yngling på en säng.

 

Besynnerligt – han ligger.

som först det tycks förutan sår

med spår av ren förvåning

kring den öppna, bleka munnen.

 

Men,det är blod i håret,

och en pöl av blod runt nacken,

i taket ännu mera

och tydligt spår av hjärnsubstans.

 

Ett jaktgevär på golvet

det ger om slutet klart besked.

Att här bekräfta döden

det kräver inget stetoskop.

 

Svårt det är att detta se

men ännu mycket svårare

att sen gå ner i köket

där familjen nu är samlad.

 

Att krama om varandra

och sedan tysta sitta ner,

och sluta treva efter

ord som aldrig räcker till.

 

Så söker vi att mötas,

blir sen länge där tilllsammans.

Till slut – jag måst bryta upp

med löfte om snar återkomst.

 

Kommen ut på farstubron

stiger fågelsång emot mig.

så märkvärdigt oberörd

av gårdens grymma hemlighet.

 

Omskakad, sammanbiten

far jag hem till arbetslaget.

På vårdcentralen Ingrid

hon möter forskande min blick.

 

Ser på stunden vad som krävs:

»Kom sätt dig och berätta,

här finns kaffe nog för två,

ser nog vad du bäst behöver.«

 

Vad lyckligt för en doktor

att ha sådana kamrater

att någon genast inser,

när doktorn själv behöver hjälp.