Jag har precis tagit examen och avlagt läkareden, och jag åker till Sri Lanka för att koppla av och fira att 19 års skolgång äntligen är över.

Jag repeterar HLR-algoritmen och ATLS innan vi går på planet. Jag tackar nej till det lilla plastglaset med vin – det är så många i kabinen som ser gamla och sjuka ut och jag vill inte vara sömnig om något av de 300 hjärtana omkring mig skulle få för sig att sluta slå.

På tågstationen i Negombo ser jag en man med ett tjugotal runda, olikstora knölar i ansiktet och på halsen, och den diagnostiska motorn drar igång med ett vrål. Cancer? Infektion? Böldpest?

Jag ser skolioser formade som frågetecken och knän som pekar åt alla möjliga håll. Jag ser gula ögonvitor och ben som läkt ihop fel. Jag ser stora sköldkörtlar och gravida kvinnor med lite väl svullna fötter. Jag ser diabetes och övervikt.

Kvinnan som säljer saronger på stranden berättar att tsunamivågen var 7 meter hög. Jag ligger vaken på natten och inser vad lite jag skulle kunna göra för att hjälpa till, om det skulle hända medan jag är där. Nästa dag pratar vi mer och hon berättar att hon har ont i armbågen – en solklar tennisarmbåge. Hon säger att hon smörjer in den med en olja från ayurvedaläkaren, men att det inte hjälper. Jag försöker förklara att hon behöver en ortos och önskar att det fanns en arbetsterapeut jag kunde remittera henne till.

På stranden möter jag en svensk distriktsläkare med ett år kvar till pensionen och frågar honom hur han hanterar det här.

»Man måste lära sig att koppla bort jobbet annars funkar det inte«, säger han, och tillägger att han nästan aldrig berättar att han är läkare.  

Jag tillverkar en ortos av en elastisk binda och en uppklippt solkrämsflaska.

Det tog fem och ett halvt år att lära mig bli läkare. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag lär mig att inte vara det.