Fritz Haber föddes 1868 i en strikt gammaljudisk familj. Av skäl som inte enbart hade med religiös övertygelse att göra konverterade han vid 25 års ålder till kristendomen, uppenbart inspirerad av offentliga maningar till alla tyskar att överge lojaliteter och trossatser som »skadade den nationella enigheten«.
Det var vid Tekniska högskolan i Karlsruhe som Haber 1909 utvecklade en metod för att katalytiskt bilda ammoniak av väte och atmosfäriskt kväve. Det låter inte särskilt spännande, men är en av kemins största landvinningar genom tiderna.
Allt liv är beroende av kväve. Detta grundämne är en oumbärlig komponent i aminosyror, nukleinsyror och proteiner. Visserligen består atmosfären till 80 procent av kväve, men dessa molekyler är icke-reaktiva, dvs förenar sig inte med andra ämnen. För att kunna nyttiggöras av djur och växter måste de sönderdelas, och kväveatomerna därefter slås samman med väteatomer. Innan Haber kom på hur detta kunde ske, var det mesta av jordens förråd av kväve bundet i Chiles och Perus ökenområden i form av kvävehaltigt salt. Storleken på detta förråd av naturligt gödselmedel var avgörande för skördarnas volym och därmed antalet människor som jorden kunde föda.
Efter det att Carl Bosch vid tyska BASF (Badische Anilin- & Soda-Fabrik) utvecklat en fullskalig industriell process med utgångspunkt i Habers metod, ökade produktionen av syntetisk kvävegödsel dramatiskt och uppgår i dag till ca 100 miljoner årston. Enligt Vaclav Smils bok »Enriching the Earth« (2001) skulle två femtedelar av människorna på jorden i dag inte vara vid liv, om det inte vore för Haber-Boschprocessen. Näringsbasen för ungefär halva jordbefolkningen har, direkt eller indirekt, sin grund i Fritz Habers upptäckt.
Mordet på den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo 1914 utlöste en serie prestigeladdade dårskaper som med obönhörlig logik förde Europa in i ett förödande krig. Det var inte bara arméer som mobiliserades av de krigförande parterna, utan också forskare, vilkas uppgift blev att fundera ut nya och mer effektiva vapen.
Haber påtog sig denna uppgift med entusiasm. Han insåg att metoden att framställa konstgödsel lika väl kunde användas för att tillverka sprängmedel och andra kemiska föreningar för vapenändamål. Uppbackad av den kemiska industrin, som anade stora affärsmöjligheter, började han tillsammans med sina medarbetare att utveckla stridsgaser och gasmasker. Haber hade inga större svårigheter att övertala den tyska krigsledningen att låta honom genomföra test på slagfälten, trots förbudet i 1907 års Haagkonvention, vilken också Tyskland tillträtt.
Den 22 april 1915 utlöstes 167 ton klorgas från 5 700 gasbehållare placerade på ett sex km långt frontavsnitt vid Ypres i Belgien. Vinden förde på några minuter gasen över de engelska och franska skyttegravarna. Försöket efterlämnade 1 000 döda och 4 000 skadade, däribland ett antal tyskar som drabbats när vinden för ett ögonblick vände.
Ett nytt försök ett par dagar senare ledde till 10 000 döda och sårade. Enligt ögonvittnen var effekten av det nya vapnet hemsk. De skadade hostade svårt och kräktes blod. Flertalet dog efter några plågsamma dygn. De dödas ansikten påstods snabbt svartna.
Haber nöjde sig inte med detta. I hans laboratorium producerades också fosgen, en stridsgas som påverkar proteinerna i lungornas alveoler. Denna gas är lömsk och svårupptäckt. Den är i stort sett luktlös, men i högre koncentrationer kan en svag doft av nyslaget hö (!) förnimmas. Ett annat resultat av Habers arbete var kontaktgasen LoSt, mera känd som senapsgas. Han uppfann också en gasstridsmetod med namnet växelbeskjutning, enligt vilken fienden först utsattes för »Maskenbrecher«, dvs en irriterande gas som penetrerade gasmaskfiltren och fick soldaterna att slita av sig maskerna, och därefter bombarderades med fosgen eller senapsgas.
Resultaten imponerade på den tyska generalstaben. Beslut fattades om att utnyttja stridsgaser i stor skala. Haber gavs kaptens rang av kejsaren och dekorerades för sina insatser.
Bland dem som inte hyllade Habers insatser fanns hans hustru Clara, som själv doktorerat, men som enligt tidens konventioner inte förutsattes ha ett eget yrkesliv som gift. Hon ansåg Habers arbete med stridsgaser vara »en vetenskaplig styggelse och ett tecken på barbari«. Samma natt som den stolte Haber, iklädd sin egenhändigt designade uniform, firade användningen av det första massförstörelsevapnet, begick Clara självmord i trädgården till makarnas residens. Hon sköt sig med makens tjänstevapen och hittades döende av parets då trettonårige son Hermann.
Redan morgonen efter sin hustrus död reste Haber till östfronten för att tillträda en ledande befattning i det särskilda regemente som svarade för gaskrigföringen.
En av Habers illusioner, som han delade med många andra forskare och läkare, var att stridsgas var ett mer »humant« vapen än de konventionella stridsmedlen, eftersom det på grund av sin dödsbringande effekt antogs komma att förkorta kriget. Det visade sig vara tvärtom. Inom ett par månader svarade Tysklands fiender med sina egna kemiska vapen och bidrog därmed till att förlänga kriget och öka lidandet hos soldaterna i skyttegravarna. När Haber insåg att han haft fel, ändrade han snabbt sin uppfattning och hävdade cyniskt att »död är död, oavsett med vilka medel den tillfogas«.
I första världskrigets slutskede beräknas en fjärdedel av alla granater som östes över fiendens ställningar ha innehållit gas. Av de 9 miljoner människoliv som kriget tog, svarade enbart detta vapen för 1,4 miljoner.
Efter vapenstilleståndet upprättade segrarmakterna en lista med namn på 900 tyska krigsförbrytare. Bland dem fanns Haber. Han skyndade sig att gömma uniformen, anlade skägg och flydde till Schweiz, där han ansökte om medborgarskap. Segerländerna lade dock, möjligen på grund av dåligt samvete över sina egna forskares verksamhet under kriget, ner åtalen mot de tyska vetenskapsmännen, med påföljd att Haber kunde återvända till sitt institut i Berlin.
Under mellankrigstidens tyska hyperinflation ägnade sig Haber åt försök att framställa guld ur havsvatten, men tvangs efter flera års arbete konstatera att halten guld var för låg för lönsam utvinning. Han hade större framgång med den cyanidgas, som kallades Zyklon B, och som först användes för att utrota skadedjur i sädeslager. Den skulle senare komma att utnyttjas av nazistregimen för att likvidera judar och andra »socialt underlägsna grupper« i koncentrationslägrens gaskammare. Ironiskt nog mördades flera av Habers släktingar med hjälp av hans gas.
1920 lät den svenska Nobelpriskommittén meddela att man utsett pristagarna för åren 1914–1919. Fem av dem som tilldelades pris var tyskar. Fritz Haber fick 1918 års kemipris för att ha »syntetiserat ammoniak av dess grundämnen«. I talet till pristagaren Haber nämndes inte hans verksamhet under kriget med ett ord. Naturligt nog berörde inte heller Haber själv betydelsen av sin upptäckt för kemisk krigföring. Det berodde inte på att han förlorat intresset för vapenutveckling. När han mottog sitt Nobelpris, var han djupt involverad i ett tyskt program för utveckling och produktion av ännu effektivare kemiska vapen. För att undgå de inspektioner som föreskrevs i fredsfördraget efter första världskriget, hade utvecklingsarbetet flyttats från Tyskland till andra länder.
När Haber fick veta att det fanns förslag om att frånta honom Nobelpriset på moraliska grunder, konstaterade han uppbragt och inte utan rätt att Alfred Nobels förmögenhet till stor del hade sitt ursprung i vapentillverkning.
1933 fick nazisterna nog av Haber. När han, i egenskap av chef för ett viktigt forskningsinstitut, anmodades tillämpa Hitlers lag om »återupprättande av ämbetsmannakåren« och i detta syfte avskeda tolv medarbetare av judisk börd, lämnade han in sin avskedsansökan, i vilken han framhöll att överväganden av raskaraktär vad gällde akademiska poster var oförenliga med hans hållning.
Max Planck gjorde ett heroiskt försök att genom ett personligt samtal med Hitler försöka rädda Haber. Führern tog inget som helst intryck av Plancks plädering och utsatte i stället denne för en litania av rasande anklagelser mot judar och »annat avskum«.
Besviken på sitt hemlands brist på uppskattning, och framför allt på nazistregimens nedsvärtande av judiska forskare, accepterade Haber en inbjudan från universitetet i Cambridge, där han återförenades med några tidigare medarbetare, men också ignorerades av kollegor som kraftigt ogillade hans verksamhet under kriget.
Efter några månader, under vilka det fuktkalla engelska klimatet gav Haber hälsoproblem, tröttnade han och accepterade ett erbjudande att bli chef för det som nu är Weismanninstitutet i Israel. Han hann aldrig dit. På vägen till Israel vilade han ut på ett hotell i Basel efter en hjärtattack. Där dog han, 65 år gammal. Redan i Cambridge hade han gjort sitt testamente, i vilket han uttryckt en önskan att bli begravd tillsammans med sin första hustru Clara och att få inskriften »Han tjänade sitt land i krig och fred så länge det medgavs honom« ingraverad på gravstenen. Hans första önskan uppfylldes. Men gravstenen saknar inskriften.
