Sommaren är här – men också huggormen

Färgen är viktig: unga huggormar och honor har ett mörkbrunt sicksack-band och en brunröd grundfärg. Sådana ormar, ungar och honor, kallas äspingar och anses ofta vara giftigare, vilket inte är sant. Färgen är brunröd tills ormen är könsmogen, något som för hanarnas del inträffar när de är tre år och för honornas när de är fyra år. Hanarnas rödbruna partier ljusnar då och blir vita eller grå, sicksack-bandet blir svart. Någon sällsynt gång kan grundfärgen bli blå. Honorna behåller mycket av sin grundfärg och kan ha kvar sin rödbruna färgton men den kan också ändras till brunt eller till och med gult. Det finns även rent svarta huggormar och även, i mycket sällsynta fall, vita på grund av albinism.

Ormen framför mig på trädgårdsgången är således en hane som bör vara cirka 3 år eller äldre. Och storleken?  Hanarna blir i medeltal 60 cm och honorna 65 cm, men den största huggorm som man funnit i Sverige var hela 90 cm.

Vi har i Sverige tre olika slags ormar: huggormen, som är den enda giftormen, samt snok och hasselsnok. Snoken har oftast två gula, vita eller brandgula fläckar i nacken. Grundfärgen är svart, grå eller brun. Svarta snokar utan nackfläckar förekommer speciellt på Gotland. Dessa kan vara svårare att skilja från svarta huggormar. Snoken är oftast större än huggormen och kan bli upp till 1,30 meter. Den trivs bäst nära vatten där den fångar grodor och fisk.

Hasselsnoken är vår mest sällsynta orm. Den kan vara svår att skilja från huggormen, men har liksom snoken rund pupill, till skillnad från huggormen vars pupill är spaltformad. I övrigt är hasselsnoken beige eller grå i färgen. Den är mindre än snoken och blir 80–85 cm lång. Denna art förekommer ofta i torra, solbelysta biotoper där den jagar ödlor och andra ormar men också sorkar och möss.  Den »orm« som man oftast ser i markerna är kopparormen, som är en ödla fast utan ben. Den är helt ofarlig.

Våra tre ormarter har olika rörelsemönster. Snoken är slank och rör sig mycket snabbt vilket gör att den ofta flyr när man träffar på den. Finns det vatten i närheten kastar den sig gärna i och simmar sin väg eller dyker. Huggormen är en bred och satt orm som inte är särskilt snabb. Blir den upptäckt så ligger den som regel still, och om man då stör den t ex genom att peta på den med en pinne så kan den rulla ihop sig och är då beredd att hugga. Hasselsnoken är en mycket muskulös orm men trots det så har den mer huggormens än snokens strategi. Den kan t o m spela död. Hasselsnoken kan ibland klättra i träd.

Huggormar, liksom alla ormar, är växelvarma, d v s de har samma temperatur som omgivningen. När det är lite småkallt ute tycker de om att ligga på varma ställen som solbelysta klippor eller stigar, d v s ställen där vi människor också tycker om att gå. Mötet kan i sådana fall bli både abrupt och obehagligt. Men om man tar det lugnt och tar något steg tillbaka så brukar inget farligt inträffa. Ormen blir troligen mer rädd än människan, och den brukar rulla ihop sig med främre delen av kroppen som en stålfjäder beredd att hugga. Om den hugger når den bara max 25 cm.

Den spelande, kluvna tungan är inte till för att imponera eller för att skrämmas. Framtill inne i munhålan finns två gropar, det s k Jacobsonska organet. I dessa gropar finns mycket känsliga lukt- och smakceller. Ormen söker således av sin omgivning med tungan och smakar sedan av den för att få information om någon fara hotar. När det har gått ett tag brukar ormen slappna av och ringlar därefter försiktigt iväg.

Det Jacobsonska organet är inte ormens enda sinnesorgan. Hörseln är mycket dålig men i stället är vibrationssinnet utvecklat och ormen känner därför som regel om t.ex. en människa närmar sig långt innan människan får syn på ormen.

Huggormen har som sagt en spaltformad pupill, vilket som regel brukar indikera att djuret är aktivt på natten. Detta är inte riktigt sant vad beträffar huggormen. I Sverige jagar den dagtid under vår och höst men i gryning eller i skymningen under sommaren. Huggormen är alltså ett rovdjur men födan består enbart av levande byten. De vuxna äter framför allt sorkar och möss, men ibland kan de ta någon ödla och t o m någon fågelunge. Yngre ormar tar mindre byten, framför allt mus och sorkungar men även en del insekter. Huggormen gör således en hel del nytta genom att reducera mus-, sork- och råttbestånden.

Huggormen har två stora gifttänder (ca 4 mm långa) i främre delen av överkäken. Dessa innehåller en giftkanal som är förbunden med en giftkörtel/giftblåsa strax bakom ormens öga. När ormen inte jagar är tänderna fällda bakåt och skyddas av särskilda fickor i gommen. Under jakt ligger ormen antingen och väntar på sitt byte eller följer luktspår i t.ex. sorkgångarna. När avståndet till bytet är tillräckligt kort hugger ormen blixtsnabbt tänderna i sorken varvid giftet sprutas in i djuret. En huggorm anfaller aldrig en människa om den inte känner sig hotad. Om man har otur och av en slump råkar trampa på en orm eller kommer åt en orm när man plockar bär och blir biten så märker man detta genom att det som regel gör ont. Man kan också se två små insticksställen med 6–9 mm avstånd där ormen bitit. Vad som sedan sker är att området kring bettet svullnar upp.

Det gift som huggormen sprutar in har en komplex sammansättning och består av flera olika ämnen. Enligt Giftinformationscentralen rör det sig framför allt om en blandning av enzymer (t.ex. proteaser, peptidhydrolaser, hyaluronidas, fosfolipider, fosfodiesteraser samt L-aminosyraoxidas), polypeptider, aminosyror, kolhydrater och metallproteiner. Studier av giftets sammansättning baseras mestadels på undersökningar av närbesläktade arter, främst Vipera ammodytes och Vipera aspis, men det finns även laboratorieundersökningar gjorda på huggormsgift (Vipera berus), och dessa har påvisat proteolytiska, fibrinolytiska, antikoagulerande samt myotoxiska ämnen samt fosfolipas A2. Den kanske viktigaste giftverkan är den hemolytiska effekten. De inflammatoriska ämnena syftar till att få vävnaden att svullna så att giftet ska sprida sig snabbt.

Som kuriosa kan nämnas att Abraham Bäck, den svenske 1700-talsläkaren, och hans samtida fransmannen Bernard de Jussieu samt några medicine studerande, gjorde försök med ormar. De kunde efter diverse anatomiska undersökningar och fysiologiska experiment konstatera att snok och kopparödla var ogiftiga. När det gäller huggorm visade sig att den högg och dödade en råtta. Man lät sedan huggormar bita hundar. Om hunden behandlades med »stinksprit« blev den sjuk men dog inte. Om hunden inte behandlades dog den av huggormsbettet. En av de hundar som dog obducerades, varvid man fann att nosen var svart som vid kallbrand och blodet hade stelnat i kärlen i bukhålan. Bäck konkluderar: »Vi kommo på den tanken at giftet tjocknar blodet, och til at resolvera det åter, är stinkspriten god, såsom det bästa lösande medel.«

Majoriteten av jordens ormar är inte giftiga. Trots det dör många människor i världen av ormbett; exakt hur många är mycket svårt att beräkna eftersom de flesta dödsfall inträffar i utvecklingsländerna och aldrig anmäls eller behandlas av sjukvården. På en webbplats på nätet uppges att 5,5 miljoner människor blir ormbitna varje år och att mellan 20 000 och 125 000  personer dör av ormbett. De som överlever ormbetten tvingas ofta till amputation av olika kroppsdelar. Antalet amputationer p g a ormbett har uppskattats till 400 000 per år.

Flest människor blir ormbitna i Indien där man beräknar att 15 000–20 000 dör årligen. Orsaken till detta är att de många små byarna ofta har avskrädeshögar i utkanten av byn. Hit samlas råttor och möss m m, och här jagar ormarna i skymningen. När kvinnor och andra kommer för att kasta skräp trampar de ofta på ormen. De ormar som dödar flest människor är Russells huggorm, och vanlig krait (en giftsnok). Andra indiska ormar med särskilt många människoliv på sitt samvete är sandrasselhuggorm och indisk kungskobra.

I Europa dör enbart 2–3 personer per år till följd av ormbett, men då ofta av bett från giftigare ormar än vår huggorm. Det senaste dödsfallet i Sverige inträffade år 2000. Det anses att en bidragande orsak till Den låga dödssiffran anses bl a bero på att man i vårt land byggt ut logistiken så att man överallt i Sverige kan få fram huggormsserum på mindre än 3 timmar.

Huggormsbett är dock inte ofarliga, och varje år hamnar i ca 200 människor på sjukhus p g a ormbett. Symtomen kan dock variera avsevärt beroende på patientens storlek (barn är känsligare än vuxna), kondition, hur mycket gift som sprutats in och var bettet har tagit. De flesta bett ger måttliga symtom.