Frithiof Holmgren (1831–1897) tillträdde 1864 den första fysiologi-professuren i Sverige. Den var förlagd till Uppsala. Han bedrev forskning i ögats elektrofysiologi och var också intresserad av färgblindhet. Det blev han 1875 efter att en svår tågolycka inträffat vid Lagerlunda nära Linköping och det visade sig att stinsen var färgblind och inte kunde skilja på gröna skyltar och röda varningsskyltar. Holmgren utvecklade ett färgblindhetstest bestående av röda och gröna garndockor. Han gav också ut i dag glömda dikter.
Det som ska behandlas i denna artikel är hans intresse för halshuggningens fysiologi, ett ämne som han introducerar i skriften »Om halshuggning betraktad från fysiologisk synpunkt«, utgiven 1876. Intresset startade med att han under våren det året läst en artikel i Dagens Nyheter. I artikeln stod att det avhuggna huvudet kunde ha ett medvetande och känna smärta i kanske flera timmar. Holmgren tyckte detta var orimligt, och i sin lilla bok resonerar han sig utifrån bland annat synkope vid blodtrycksfall fram till att så fort huvudets genomblödning stoppats, det vill säga i huggögonblicket, försvinner medvetandet. Det teoretiska resonemanget var kompletterat med resultat från djurförsök, halshuggningar av kaniner.
I sin bok presenterade Holmgren också data från en fallstudie. Det är iakttagelser gjorda vid mördaren Hjerts avrättning i Malmköping den 18 maj 1876:
»På afrättsplatsen hade vi, min amanuens Ivar Lundberg och jag genom aftal med skarprättaren erhållit plats bakom denne och omedelbart intill schavotten. […] Jag vill då nämna, att luften på morgonen den 18 Maj då afrättningen egde rum, var kylig och att vi temligen tunnklädda väntat på platsen i mer än en timme, så att vi voro frusna. Vidare, ifall det behöfver nämnas, voro de ceremonier, som föregingo hugget, i hög grad upprörande och i många afseenden störande för vårt sinneslugn. Lägges därtill att jag, på alla håll omgifven av en upprörd folkmassa, för tillfället hade blott ett vanligt sekundur till tidmätare, så torde man icke fordra att de gjorda iakttagelserna skola ega den exakta form, som om de i stillhet utförts i ett fysiologiskt laboratorium med tillgång till alla vetenskapens nödiga hjälpmedel.«
Sedan leddes den dömde upp på schavotten, lade huvudet på stupstocken och »… i nästa ögonblick föll hugget och skiljde i ett tag hufvudet från kroppen. […] Min uppmärksamhet var nu riktad på hufvudet. […] Hufvudet rullade […] efter hugget åt den sida där jag stod, och stannade på en knapp meters afstånd från mitt öga med ansiktet vänt åt mig och ögonen öppna. […] Jag kunde således obehindradt observera ansigtet och ögonen.«
Holmgren noterade att pupillerna var sammandragna, men de började vidga sig efter 15 sekunder. »Hela ansigtet var för öfrigt alldeles orörligt ända till omkring en minut efter hugget. Då först begynte några rytmiska rörelser visa sig i ansigtsmusklerna, så att munnen vreds något snett åt venster. Den mellan tandgårdarne framskymtande tungan rörde sig äfven åt samma håll. Käkarne öppnade och slöto sig äfven omvexlande.«
Slutsatsen av fallstudien är att medvetandet försvinner omedelbart efter hugget. Hjerts halshuggning var den sista offentliga i Sverige och en makaber tillställning. I en annan publikation skriver Holmgren att blodstrålen från bålen efter hugget sprutade »ett godt stycke utöfver schavottens rand och ej alltför hastigt förkortades, hvilket är så mycket säkrare, som en bland de af vidskepelse intagna personer, hvilka vid tillfället samlade blod, mycket väl medhann, att, stående utanför schavotten, fylla ett dricksglas från strålen ur artererna.« I folkmedicinen var blod från halshuggna ett effektivt läkemedel.
Nästa fallstudie var Anders Larssons halshuggning i Västerås 6 februari 1878. Den finns publicerad i Upsala Läkareförenings Förhandlingar vol. XIV, 1878-9, p. 296-307. Holmgren skriver: »Omedelbart efter sedan delinqventen lagt sig tillrätta på stupstocken föll hans hufvud, skiljdt från kroppen i ett enda hugg af skarprättare Hjorts med van och säker hand förda bila«. Ett störande moment var att det halshuggna huvudet hade ögonbindel som först måste tas av, men studien konfirmerade fynden från den förra. Dessutom kunde Holmgren visa med elstimulering att bålens nerver hade förlorat excitationsförmågan redan efter 35 minuter, medan direkt stimulering av skelettmuskulaturen ledde till kontraktion så sent som 3 timmar efter hugget.
I den första studien menade Holmgren att luft sögs in i de avhuggna kärlen och spinalkanalen och fyllde subaraknoidalrummet och hjärnans kärl. Detta skulle bero på att skallkavitetens volym inte kunde ändras. Eftersom skallen i den studien inte öppnades invändningsfritt vid obduktionen var observationen inte säker, enligt Holmgren. Denna gång öppnades dock kalotten med huvudet nedsänkt i en balja vatten och då iakttog Holmgren att det helt klart fanns luft subaraknoidalt och i hjärnkärlen. För honom var detta en manifestation av blodets snabba utträde ur det avhuggna huvudet.
Nästa gång Holmgren gjorde halshuggningsobservationer var den 26 juli 1882. Då halshöggs mördarna Österman och Andersson-Sköld på Långholmen. Observationerna finns publicerade i Upsala Läkareförenings Förhandlingar vol. XVIII, 1882-3, p. 68-79. Något större nyhetsvärde har väl inte artikeln. Holmgren gör samma fysiologiska observationer som i de tidigare studierna. Det som är intressant är snarare hans personliga reflektioner. Han skriver om sina egna känslor: »Det upprörande för känslan låg nu, liksom vid de föregående tillfällena, i förberedelserna. Sedan hugget fallit, var allt det ohyggliga förbi och allt uppgick i den vetenskapliga iakttagelsen.«
Han skriver också: »Dessa personer äro hufvudpersonerna i skådespelet: delinqventen, presten och skarprättaren. […] Delinqventen är utan tvifvel den som mest bör fängsla uppmärksamheten. Han är naturligtvis för hvarje tillfälle en ny person, som endast en gång uppträder. Man är gripen av medlidande och bäfvan för hans öde. […] Prestens roll vid dylika tillfällen synes vara den svåraste. I de fall jag förut sett har han också synts vara mest gripen af ögonblickets fasa och minst i stånd att lugnt uthärda den.[…] Delinqventen plägar stundom vara den, som söker trösta presten.«
»Hvad till sist beträffar skarprättaren, så var denne den enda av de tre, hvars roll uppbars af samme person, som vid de föregående tillfällen jag bevittnat. Skarprättaren är den enda av de tre, som eljest hos åskådaren väcker en känsla af fruktan. Man fruktar att öga och hand kunna svika honom i det afgörande ögonblicket. Men äfven denna fruktan var så gott som tystad hos den, som förut någon gång sett skarprättaren HJORT afhugga ett hufvud.«
Holmgrens halshuggningsstudier avslutas med avrättningen den 29 mars 1887 av »… den bekante såkallade Glimminge-mördaren, förre artilleristen Hagström, hvilken på det mest råa och barbariska sätt mördat tre nästan värnlösa personer på en gång och redan dessförinnan genom sitt vilda obändiga lynne varit en skräck för hela orten.« Halshuggningen skedde på fängelsegården i Kristianstad. På gården låg ett litet envåningshus med ett enda rum. Holmgren skriver: »Detta rum var upplåtet till obduktions- och anatomisal för de vetenskapsmän som fått tillstånd att för Lunds och Upsala universitet göra sig till godo de delar af liket, som kunde vara till gagn för undervisningen och samlingarne.« Denna fallstudie finns publicerad i Upsala Läkareförenings Förhandlingar vol. XXIII, 1887-8, p. 133-140, men redan i den föregående artikeln presenterade Holmgren sina sammanfattande slutsatser: »Oberoende af alla teoretiska resonemang och stödjande mig ensamt på den genom direkt iakttagelse vid fyra halshuggningar vunna erfarenheten, skulle jag praktiskt formulera resultatet så att medvetandet flyr ur det afhuggna hufvudet hastigare än en person med den mest spända uppmärksamhet hinner iakttaga. Detta faktum torde i sin tur berättiga till det föröfrigt vetenskapligt giltiga antagandet, att efter dödshugget medvetandet försvinner så hastigt att hufvudet sjelft icke hinner uppfatta någon smärta.«
Det som slår mig mest när jag läser Holmgrens artiklar är att han inte en enda gång ifrågasätter dödsstraffet. På den tiden, mindre än 150 år sedan, var Sverige ett lutheranskt land med en djupt religiös befolkning. I Andra Mosebok (21:23-24) står uttryckligen: »Liv för liv, öga för öga, tand för tand.« I Luthers lilla katekes framgår vem som hade i uppgift att utföra detta gudomliga uppdrag: »Har då Gud icke givit någon människa makt över andras liv? Gud har givit överheten makt att till livet straffa missdådare och med svärdet skydda samhället mot fiender.«
För den som hade en annan etisk uppfattning och exempelvis var influerad av upplysningen framstod nog dödsstraffet ändå som en viktig institution. Immanuel Kant var exempelvis stor supporter av dödsstraffet som enda sättet för mördaren att moraliskt rehabilitera sig. Liberalen och utilitaristen John Stuart Mill pläderade av humanitära skäl för dödsstraff såsom mindre plågsamt än långvarig fängelsevistelse under usla förhållanden. (För mer information i ämnet se Torbjörn Tännsjös böcker: »Du skall understundom dräpa« (2001) och »Grundbok i normativ etik« (2007)).
Jag tror inte att Frithiof Holmgren, som ändå politiskt var en radikal liberal, hade någon invändning mot dödsstraffet som sådant. Däremot var det viktigt för honom att dödandet skulle vara så lite plågsamt som möjligt. Han gladdes åt att halshuggningarna inte längre var offentliga. Han visade, tyckte han, i sina fallstudier att halshuggning uppfyllde kraven på smärtfrihet. Sedan var han nöjd. Om halshuggning varit smärtsam, tror jag nog att han hellre hade sympatiserat med utarbetandet av ett nytt smärtfritt sätt att avrätta, snarare än att principiellt ta avstånd från dödsstraff. Att i Sverige för 150 år sedan vara motståndare till dödsstraff hade nog varit lika apart som att i dag vara förespråkare.
