Efter 45 år som praktiskt arbetande allmänläkare slutar jag min tjänst i juli 2016. Under mina år i yrket har jag verkat lokalt för att humanisera den naturvetenskapliga medicinen. Innan jag lämnar min vårdcentral vill jag kort summera mina erfarenheter i en avslutande reflexion.

Allmänläkare möter patienten först i den medicinska vårdkedjan. En kedjas pålitlighet avgörs av länkarnas styrka. Hur väl förankrad är den första länken i den verklighet där patienter möter läkare?

Allmänmedicinens roll i vårdkedjan diskuteras både internt och allmänt. Dess kvalitet och effektivitet kan utvecklas. Vet allmänläkares talesmän att vår medicinska teori bara omfattar faktadelen? Hur möter vi patienter med symtom som är svåra att benämna, de som vi ofta inte begriper och ger kryptiska namn för att rädda ansiktet?

Fasta tjänster på vårdcentraler är inte längre attraktiva. Allmänläkare möter ogärna patienter med symtom som inte motsvarar tecknen på vår biomedicinskt utformade kunskapskarta. Många ST-läkare hoppar av sin utbildning, säger upp sina tjänster. Utbildade allmänläkare väljer att arbeta som hyrläkare eller byter specialitet.

Som praktiker, handledare och forskare har jag under 45 år lärt mig att allmänläkare behöver två »språk«. Vi kan tala »biomedicinska«. Patienter kan både ha ont i kroppen och »ont i livet«. Hur vet och handlar vi när kroppssymtom kan dölja existentiella svårigheter?

Läkare behöver humanistisk kunskap för att kunna se när en människans nedsatta känsla av mening tar sig uttryck i ohälsa. Dessa patienter har ingen hjälp av biomedicinskt utformade diagnoser, MOS (medicinskt oförklarade symtom), IBS, FM, ADHD med mera.

För att effektivisera vården behöver allmänläkare begreppsverktyg som gör att också patienters outtalade ärenden kan förstås. Då kan de slippa läkares famlande efter orsaksförklaringar via blodprov, röntgenundersökningar, ultraljud, remisser, »expertutlåtanden«, sluten vård, sjukskrivningar m m. Missförstånd kan skapa läkemedelsbiverkningar, beroende, ökad arbetsbelastning för andra specialister, långa väntetider, kostsam vård i väntan på »rätt« diagnos, missnöje och kroniska sjukdomstillstånd. Också läkare mår dåligt av hjälplöshet. Vår arbetstrivsel sjunker. 

Sedan århundraden domineras vårt förnuft av teknik och matematik. Tron på Gud har blivit tro på Vetenskap. Den är ytterligt värdefull då den tillämpas i den sfär av vår livsvärld som kan hanteras och beräknas tekniskt och numerärt. När patienters ohälsa är av mänskligt existentiellt slag måste vi läkare kunna tillämpa ett nytt och hittills outnyttjat språk. 

Vi vuxna vet hur svårt det är att lära sig ett nytt språk lika perfekt som det vi erövrar som barn. Att tala är en vana. En förkroppsligad vana sitter fast. Allmänläkare bör därför tidigt under sin utbildning ges möjlighet att tala om mer än fakta. Vi behöver teoretiska begrepp för att i praktiken kunna både vara och göra, se person och kropp, upplevelser och symtom, avsikt och orsak, mening och fakta, kunna förstå och förklara, lyssna och råda, förlösa och behandla. Nu kan vi enbart handla väl, vägledda av innebörder i den senare delen av exemplifierade begreppspar.

Det går att åstadkomma förändring i vår internationellt omfattande, naturalistiskt utformade föreställning om innehållet i vår biomedicinskt danade subkultur. Vi kan lita till filosofers existentialistiskt, fenomenologiskt och hermeneutiskt föreslagna människosyn. Den är ett användbart komplement till den materiella synen på människan uppfattad som ett kontrollerbart organsystem.