Charles Baudelaire avled 46 år gammal den 31 augusti 1867 i slutstadiet av neurosyfilis. Vid dödsbädden vakade hans mor. Hon hade tillkallat en präst så att sonen enligt katolsk sed undfick den sista smörjelsen inför slutet. För många var han emellertid en hädare och pornograf; för andra däremot en stor diktare.
Baudelaire föddes i Paris den 9 april 1821. Hans far var prästutbildad, men i franska revolutionens antiklerikala spår hade han avsagt sig sitt prästämbete; i stället gjorde han karriär som lärare och ämbetsman. När Baudelaire var fem år dog fadern. Ett år därefter gifte modern om sig med en officer, Jacques Aupick, som också han hade den sociala rörlighet som revolutionen initierade att tacka för sin karriär. Han anpassade sig till Frankrikes alltmer auktoritära utveckling, blev general och framträdande ämbetsman. För Baudelaire, som var mycket modersbunden, spelade styvfadern rollen som ont genius genom sitt inflytande över modern, och som en representant för överheten.
Redan som gymnasist visade Baudelaire prov på en konfliktskapande integritet, något som kulminerade när han som 18-åring alldeles före studentexamen vägrade lämna ifrån sig ett brev, som han fått av en kamrat under en lektion; i stället svalde han brevet. Vad som stod i det vet man inte, men man har antagit att kamraten gett förtroenden om sin homosexuella läggning. För Baudelaire blev konsekvensen att han relegerades från internatskolan Louis-le-Grand. Sin examen fick han i stället som extraelev vid ett annat gymnasium. Av juridikstudierna, som modern och styvfadern hoppats på, blev det inget.
Baudelaires håg stod till poesin och ett utsvävande liv i Paris bohemkvarter. För att få honom på andra banor sattes han på styvfaderns initiativ i april 1841 på ett segelfartyg med destination Calcutta. Längre än till ön Réunion i Indiska oceanen kom han dock inte. Baudelaire vägrade att fortsätta. Återkommen till Paris i februari 1842 återgick han till sitt bohemliv. När han blivit myndig började han förslösa sin fäderneärvda förmögenhet. Återigen grep modern och styvfadern in. Baudelaire ställdes 1844 under en ekonomisk förvaltare (conceil de famille), som i fortsättningen utportionerade avkastningen på förmögenheten så att den skulle bestå. Men Baudelaires livsföring spräckte hans ekonomiska ramar, vilket ledde till att han skuldsatte sig och råkade i ständiga konflikter med sin förvaltare, sin mor och styvfadern. Gång på gång bröt han upp, jagad av kreditorer, från de enkla hotell där han tillfälligtvis bodde.
Åren efter återkomsten från resan till Indiska oceanen började Baudelaire bli känd för sina dikter, även om det skulle dröja ända till 1857 innan han samlade dem i en utgåva, »Det ondas blommor« (»Les fleurs du mal«). En diktsamling som numera räknas som en milstolpe i den lyriska modernismens utveckling, men som då ledde till åtal för osedlighet och blasfemi. Vid rättegången friades Baudelaire från den senare åtalspunkten, men inte från den första. Han skrev även konst- och litteraturkritik; i detta sammanhang lyfte han fram det nya måleri som förebådade impressionismen. Han blev också känd som översättare och introduktör av Edgar Allan Poe.
Baudelaire var, när det gällde sina sexualvanor, ett barn av 1800-talets könsmaktsordning, vilket innebar att han liksom många andra unga män sökte sig till prostituerade kvinnor. Som 18-åring smittades han av gonorré och något senare av syfilis. Den behandling som han sannolikt fick mot syfilis var kvicksilverklorid (sublimat) och kaliumjodid peroralt. Baudelaire trodde sig först vara botad från sjukdomen, vilket gav honom en känsla av pånyttfödelse, men sjukdomssymtom skulle återkomma.
För en vän berättade han att han led av »munsår, smärtsamma sammandragningar i matstrupen, som gjorde det plågsamt att äta, attacker av trötthet och aptitlöshet«. Kvicksilverbehandling gav ofta upphov till gingivit och stomatit, varför det är svårt att avgöra vilka symtom som kan ha varit effekten av behandlingen och vilka som berodde på grundsjukdomen.
En av de sex dikter i »Det ondas blommor«, som fälldes för osedlighet, var »Till en som är alltför glad«. Den kan läsas – om man tolkar den naturalistiskt – som en dikt om syfilissmitta. Diktarjaget vänder sig till den älskade först i en hövisk ton, men så går hans tilltal över i sadism. I stället vill han
»… tukta ditt sorglösa kött
låta skonat sköte få lida
och slå upp i din häpna sida
ett djupt och blödande rött sår […]
och genom läppar, min syster,
av större skönhet och lyster
gjuta in mitt gift i ditt bröst«.
Mot smärtorna, som följde av gonorrén och magkramperna, samt diarrén som kvicksilverbehandlingen gav upphov till, tog Baudelaire laudanum, det vill säga opium löst i starkvin. Opiumbruket ledde till ett livslångt beroende. Enligt ett vittne kom han upp i ett dagligt intag motsvarande fem gånger dödlig dos för en ovan. Sista åren intog han också opium i pillerform med tillblandning av valeriana.
I början av 1840-talet prövade Baudelaire haschisch. Bland annat skedde detta i den sammanslutning, »Club des Haschischins«, som läkaren Jacques-Joseph Moureau de Tours ledde. Klubben höll till i Hôtel Pimodan, en palatsliknande byggnad på Île-de-France, ön mitt i Seines lopp genom Paris; där hyrde Baudelaire några rum en tid. Ingenting tyder på att han fastnade i ett beroende av haschisch. Tvärtom tog han kraftigt avstånd från drogen i de texter där han analyserade verkan av de rusmedel han själv prövat, »Om haschisch och vin« (1852) och »De artificiella paradisen« (1860). Även om han framhöll den initiala euforin som haschisch kan ge, intaget i en bakad deg smaksatt av aromatiska kryddor, så går euforin snabbt över i ångestfyllda perceptionsstörningar av färger, ljud, tid och rum. Han argumenterade till och med för ett förbud mot haschisch. Det finns en akvarell målad av honom under ett haschischrus, där han avbildat sig själv högre än det högsta monumentet i Paris vid den här tiden, Vendômekolonnen, som skymtar i bakgrunden.
Till opium hade Baudelaire ett mer komplicerat förhållande, eftersom han aldrig förmådde avstå från drogen. När han tar upp opiumbruket i »De artificiella paradisen« så gör han det som ett referat av Thomas de Quinceys berömda »En engelsk opieätares bekännelser«. Hans egna erfarenheter flyter ihop med engelsmannens.
Baudelaire hyllade många gånger vinet. I »Det ondas blommor« finns en diktsvit till dess ära. Vinet ger den ensamme poeten en kompensatorisk tröst mot eländet: »Ur dig dricker han ungdom, hopp och glöd
och stoltheten, den skatt som byter nöd
och sorg emot gudars makt och salighet!«
Men att allt detta var en form av självbedrägeri, visste Baudelaire av bitter erfarenhet. Till sin mor skrev han: »För att vara ärlig, laudanum och vin är till lite hjälp mot sorg. De får tiden att passera förbi men de ändrar inte på ens liv.« Tyvärr hindrade inte den insikten honom från att utveckla ett alkoholberoende; vinet kom att intas i sin destillerade form. Mot slutet av hans liv kunde man möta honom sent på natten, åldrad i förtid, på en bar med konjaksglaset i sin hand. Något som komplicerade hans tillvaro var den disharmoniska relationen till skådespelerskan Jeanne Duval, som själv tog droger. Tidvis levde de i ett samboförhållande.
Rusets förmåga att i stunden försona människan med tidens gång och skänka en mystisk eufori åt vardagen är teman som Baudelaire tog upp i två prosadikter. I »Det dubbla rummet« skildras hur samma rum växlar i skepnad beroende på sinnesstämning. Först i en hallucinatorisk syn – ett rum »höljt i harmonins ljuva dunkel«. Där på en säng, »vällustens tron«, vilar en kvinnlig idol, »drömmarnas drottning«. Tiden har försvunnit; i stället härskar »en evighet av lust«. Men när förtrollningen bryts, när det nyktra seendet återfår sitt herravälde, har kvinnogestalten försvunnit och rummet har degraderats till »ett tillhåll för en evig leda [… ] Tiden härskar. Den har återtagit sin råa diktatur«. Texten är sannolikt sprungen ur Baudelaires opiumerfarenheter. I den andra prosadikten uppmanar han till »Att berusa er! […] för att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror«. Men här är inte ruset knutet till någon specifik substans, utan står för en exalterad besatthet som vin, likaväl som poesi – ja, till och med dygd – kan ge.
I januari 1860 hade Baudelaire en attack av yrsel, intensivt illamående och svårigheter att gå upprätt. Han återhämtade sig, men liknande attacker skulle komma de följande åren. Därtill kom perioder av huvudvärk. Syfilisen hade nått sitt tertiära stadium med en meningovaskulär sjukdomsbild. Han blev dessutom alltmer deprimerad, inte ovanligt vid neurosyfilis. Ändå fullföljde han sitt sista nyskapande projekt, nämligen prosadikterna, som först publicerades postumt i en samlad utgåva. 1864 flydde han Paris för att slå sig ner i Bryssel. Han följde sin förläggare, Auguste Poulet-Malassis, som liksom han själv jagades av kreditorer, och vars förlag försatts i konkurs.
Baudelaire vantrivdes i Bryssel och för belgarna hyste han bara förakt. I mars 1866 drabbades han på sitt hotellrum av högersidig hemiplegi och en afasi som gradvis utvecklades. Efter en tid på ett katolskt sjukhem, där nunnorna inte ville ha honom därför att han var en hädare, återvände han till hotellrummet. Hans mor, som larmats, kom till Bryssel och såg till att han fördes till Paris i juli 1866. Efter att ha undersökts av tre framstående läkare, Gérard Piogey, Emile Blanche och Charles Lasègue, den senare hans mentor under gymnasietiden, placerades han på en modern klinik nära Triumfbågen, dr Emile Duvals »établissement hydrothérapique de Chaillot«, med tillgång till medicinskt bad och duschterapi, elektricitetsbehandling samt sjukgymnastik. Men förbättringen uteblev. Han uppfattades ändå initialt som mentalt närvarande, även om han inte kunde tala. Från mars 1867 försämrades han; sista månaderna var han helt sängliggande. Hans mor, som tidigare förbjudits att besöka honom, eftersom man uppfattade att hon oroade sin son, fick vara hos honom mot slutet.
Hettan låg tryckande över Paris så begravningen skedde redan två dygn efter hans död, måndagen den 2 september 1867.