Clauide Monet: »Nymphéas« (olja på duk), 1908 – en tavla som låter oss uppfatta N-strålarna, enligt den den franske forskaren René Blondlot. Foto: Bridgeman/IBL

Den senaste tidens rapporter och diskussion om forskningsfusk aktualiserar speciella gränsdragningsproblem – problem som hänger samman med att forskningsresultat som till en början visar sig lovande sedan kan kollapsa. Ska sådan forskning per automatik uppfattas som fusk? Och omvänt: ska forskningsprojekt som inledningsvis stött på hårt motstånd, men som sedan blivit vetenskapligt centrala, per automatik framhållas som en idealbild av hur forskning bör gå till? Svaren på båda frågorna måste bli nekande. Det framgår av följande två historiska exempel. De kan vara bra att ha i minnet i den dagsaktuella debatten [1].

Följande är ett exempel på framgångsrik forskning:

Gregor Mendel (1822–1884) genomförde experiment om ärftliga egenskaper hos växter. Hans forskningsresultat presenterades 1865 men blev uppmärksammade först 35 år senare. Den mendelska genetiken blev framgångsrik, och själv blev han en vetenskaplig legend [2]. Efter ytterligare 35 år ifrågasattes emellertid Mendels resultat av statistikern Ronald Fischer [3, 4]. Han ansåg att Mendels resultat var för bra för att kunna vara sanna, och konkluderade att Mendel måste ha manipulerat sina data.

För att försvara Mendels vetenskapliga heder presenterades då en hjälphypotes: en assistent medveten om Mendels forskningshypotes måste ha klassificerat växterna i olika högar, så att resultaten kom mycket nära det teoretiskt förväntade förhållandet 3:1 mellan dominanta och recessiva egenskaper. Det är osannolikt att det skulle ha funnits en assistent, och Mendel hade sett till att alla hans basdata- förstördes efter hans död [2]. Trots att mendelismen blev en vetenskaplig framgångssaga, finns det alltså skäl att ifrågasätta Mendels vetenskapliga heder.

Utgångspunkten för Fischers kritik var att det i empiriskt baserad kunskap finns en observationsvariation som beror på varseblivningens natur. Observationer varierar beroende på vem som observerar och på vad som observeras. Det innebär att observationer som avbildas på en kurva sällan ligger på en rak linje och att resultaten från upprepade studier sällan blir identiska på decimalen när. Händer något av detta bör man misstänka att något inte står rätt till [3, 4]. 

Följande är ett exempel på ett vetenskapligt misslyckande:

En forskning som inledningsvis hade stor framgång, men där teorin så småningom visade sig vara baserad på önsketänkande, var den franske fysikprofessorn René Blondlots (1849–1930) lansering av N-strålarna 1903 [5, 7]. N-strålarna är uppkallade efter universitetet i Nancy, där Blondlot (bilden) var verksam. Efter att N-strålarna introducerats som ett faktum skrevs ett femtiotal vetenskapliga artiklar där forskare hävdade att de lyckats upprepa Blondlots experiment.

Också inom den medicinska fakulteten blev professorerna intresserade. Flera medicinprofessorer angav att de observerat N-strålarna när dessa passerade muskler och nervvävnad [5]. Vid psykisk och fysisk aktivitet sade man sig observera en ökad N-stråleaktivitet, vilken dock minskade signifikant vid tillförsel av curare [5]. Det utbröt till och med en prioritetsstrid om vem som varit först med upptäckten av sambandet mellan psykofysisk aktivitet och N-strålarna. Franska vetenskapsakademin avgjorde saken till fördel för professor Auguste Charpentier [5].

Blondlot tilldelades 1904 franska vetenskapsakademins stora Le Conte-pris för sin forskning, inklusive upptäckten av N-strålarna. Akademin prioriterade Blondlot framför 1903 års Nobelpristagare Pierre Curie [5, 6]. Rapporten som låg till grund för beslutet hade skrivits av akademiledamoten Henri Becquerel, vilken tillsammans med makarna Curie hade delat 1903 års Nobelpris för upptäckten av radioaktiv strålning respektive upptäckten av grundämnena polonium och radium [5, 6].

När sedan fler och fler forskare, framför allt utanför Frankrike, angav att de inte kunde reproducera Blondlots resultat, presenterade Blondlot en intressant hjälphypotes: man måste ha en speciell sensitivitet – likt en impressionistisk målares – för att kunna observera N-strålarna. Efter att en amerikansk forskare besökt Blondlots laboratorium och rapporterat sina slutsatser i Nature var det endast franska forskare som fortsatte med N-strålforskningen [7]. Kring 1909, då Blondlot pensionerades, hade N-strålforskningen helt upphört. Även Henri Becquerels son, Jean Becquerel, som länge gav Blondlot sitt stöd, övergav då N-stråleteorin [5, 6]. 

Det finns olika typer av observationsbias. Även om det i efterklokhetens ljus kan vara frestande att beskriva Blondlots forskning som patologisk vetenskap, eller rentav fusk, finns det inget som tyder på att så skulle vara fallet. Blondlot förnekade inte att interobservationsvariationen var stor; det var därför som han införde hjälphypotesen om en speciell observationsförmåga. Man kan alltså inte omedelbart säga att hans resultat var för bra för att vara sanna. Och Blondlots laboratorium var öppet för alla intresserade forskare.

Blondlots observationsbias är av annat slag än Mendels. Den är förankrad i det vetenskapliga paradigm inom vilket han framkastade sin hypotes. Det är fråga om förväntningar som omedvetet påverkar vad forskaren observerar; observationer är teoriimpregnerade [1]. Man kan säga att forskare observerar världen genom vetenskapliga glasögon, vilka har den speciella egenskapen, att har man en gång fått på dem så sitter de hårt. 

Att observera världen genom sådan »vetenskaplig optik« är alltså inte ett resultat av avsiktlig manipulation, typ slopande av relevanta utliggare. Optiken är till och med en förutsättning för att kunna göra systematiska observationer. Både Wilhelm Röntgen, makarna Curie och Henri Becquerel liksom många andra forskare arbetade vid sekelskiftet inom ramen för vad man kan kalla strålningsparadigmet. När det visade sig finnas så märkliga fenomen som X-strålar, alfa-, beta- och gammastrålar, så var det inledningsvis inte orimligt att anta att det också skulle kunna finnas N-strålar. 

Inom klinisk forskning försöker man kontrollera risken för fel på grund av teoriimpregnering genom att blinda och randomisera undersökningen. Men genom blindningsproceduren kontrolleras inte interobservationsvariationen. Den kan bara neutraliseras genom att studien dessutom randomiseras. I oblindade studier finns alltså risk att data som är negativa för en hypotes inte upptäcks. I klinisk forskning gäller detta typiskt vissa kirurgiska och psykiatriska behandlingar. Ju mer beroende man är av observatörens subjektiva bedömningar, desto högre är risken att hypotesnegativa data aldrig upptäcks. 

Varken Mendels eller Blondlots försök var naturligtvis blindade; de genomfördes långt innan man började tillämpa blindningsförfaranden. Mendels observationer kan alltså också ha varit överdrivet teoriimpregnerade. Men som anförts så finns det omständigheter som pekar på att han kan ha manipulerat sina resultat. Däremot finns som sagt inga indikationer på att Blondlot och de som stödde honom fuskade. 

Av det ovanstående kan man dra följande slutsatser: Hypoteser som till en början får empiriskt stöd, men som sedan ändå visar sig vara felaktiga, kan vara hanterade på ett vetenskapligt försvarbart sätt; man kan inte automatiskt hävda att forskarna i fråga har fuskat. Omvänt kan man inte heller hävda, att alla hypoteser som på sikt visar sig vara vetenskapligt framgångsrika, redan från början har varit fria från evidensfusk från forskarnas sida.