Instruktionshäftet »Förvaringsmedlen mot hetsiga smittosamma sjukdomar«, utgiven av doktor Gravander 1807, är en pedagogiskt skicklig instruktion uppdelad i 16 föreskrifter, i syfte att förbättra kunskapsnivån hos allmogen.

Doktor Lars Fredrik Gravander (1778–1815) var fast och orubblig och lämnade omdömen endast i enlighet med vetenskapens axiom och sin egen övertygelse. Han var sällskapsmänniska och dessutom en vitter skald, belönad av Svenska akademien med priser för sina dikter och para-fraser, bland annat »Vishetens källa«, vilken slutar:

Ännu i dag den helga källan flyter

Och sökes mödosamt af dygdens vän

Då mången i en maklig hvila skryter

Att längesedan hafva funnit den.

Som nybliven medicine doktor hade Lars Fredrik Gravander år 1804 förordnats att vara provinsial medikus i Falu distrikt. I Dalarna fanns bara två provinsialläkare; den andre var Carl Magnus Blom i Hedemora, en av Linnés lärjungar. Troligen var Blom den person som redan 1802 skyddsympat fattiga barn i Falun med Jenners nya metod: ympning från arm till arm med kokoppor. Med sin långa erfarenhet och stora kunskap fungerade Blom sannolikt som mentor och förebild åt sin 40 år yngre kollega. Kommen till Falun satte Gravander genast igång med vaccination. Han lät också för allmogen och tillförordnade vaccinatörer publicera »Underrättelser, rörande fördelarne af ympning med skyddskoppor och lättaste sättet att verkställa den«. Under åren 1805 till 1810 vaccinerade Gravander dels själv, dels med biträde, 4 853 barn och äldre personer för vilket han fick medaljer och penningpris – det här var innan vaccinationen blev obligatorisk. Senare, samma år som han blev ledamot av Svenska läkaresällskapet, fick han i uppdrag av Kongl. Sundhets-Collegium att förestå en förvaringsanstalt för äkta vaccin i Falun.

Blom hade låtit trycka »Underrättelse om nödige bote- och förvaringsmedel mot rödsot« och andra skrifter för allmänhetens upplysande. Gravander fortsatte med folkbildningen men underströk det viktiga med att motverka smittspridning. När en »nervös rötfeber« spred sig i Österdalarna år 1807 lät han publicera texten »Förvaringsmedlen mot hetsiga smittosamma sjukdomar« (se bild ovan) , en pedagogiskt skicklig instruktion för allmogen, uppdelad i 16 föreskrifter. Till de hetsiga smittsamma sjukdomarna räknades röt-, gall- och nerv-febrar, rödsot, koppor, mässling, scharlakansfeber, gula febern och pesten. Smittämnet finns i ångorna från den sjukes andedräkt, utdunstningar och exkrement, förklarade han. Dessa ångor måste därför bortskaffas eller förstöras och ersättas med frisk luft vilken man sedan ej bör låta förskämmas. »Skämd luft i sig kan också förorsaka de häftigaste smittsamma sjukdomar.« Gravanders huvudregel var: »I allt bör snygghet, renlighet och ordentlighet på det nogaste i akttagas.«

Användandet av ättika var ett viktigt »förvaringsmedel«; »hon« lämnar nämligen ifrån sig en hälsosam luft som förstör de smittande ångorna, upplyser han. Ättikan skulle hällas på flata tallrikar för avdunstning och dessutom stänkas på lakanen i den sjukes säng. Varje gång den sjuke nyttjat sin nattstol eller bäcken skulle de däruti befintliga avgångarna föras avsides från gården och där nedgrävas. Friska och sjuka fick ej använda samma avträde. Nattstolen eller bäckenet skulle vädras och tvättas med ättiksblandat kokande vatten. Man måste också tänka på att den sjuke kan ytterligare smittas av sina avgångar, står det i instruktionerna. Golvet skulle bestänkas med ättika och minst en gång om dagen tjockt beströs med granris som blivit bultat med ättika. »Den, som vistas hos den sjuke, men i synnerhet den, som nödgats handtera honom, bör ock genast tvätta händerna och alla bara kroppsdelar med ättika och med henne skölja munnen noga.«

Så få människor som möjligt bör sköta den sjuke, menade Gravander och föreslog anordnandet av särskilda sjukhus. »Till önskningar, som väl lära blifva ouppfyllda, hör den, att i hvarje by måtte finnas ett eller flere afsides rum, der alla gårdarnes sjuke kunde läggas och uppassas af vissa sjukvakterskor.«

Instruktionerna innehåller också en utförlig beskrivning om hur man skulle handskas med de avlidna. »De, som aflidit i hetsiga smittosamme sjukdomar, smitta efter döden starkare än förrut; ty af förruttnelsen, som hos dem ganska snart infinner sig, får giftet mera finhet och förmåga att genomtränga.« Därför skulle man inte omfamna den avlidne eller tvätta den döda kroppen. Åtminstone ett halvt dygn bör den döde få ligga i sin med ättika fuktade säng och sedan svepas med en duk indränkt i ättika.  Man bör dock ej hasta för mycket med begravningen eftersom det ofta inträffat att människor blivit levande begravda, påstår Gravander och hänvisar till både Blom och Linné gällande fall av skendöd. »Detta öde kan vänta oss sjelfva. I mänsklighetens namn! lemnom derföre hvarje lik vårt ömma beskydd. Öfvergifvet af hela verlden äger det dubbel rätt därtill. […] Grafvarne måste gräfvas ovanligt djupa; ty i annat fall tränga ångorne upp ur jorden och smitta dem, som komma på kyrkogården, eller bo närmast däromkring.«

Gravanders distrikt i Dalarna var stort och svårframkomligt. Med en kroppskonstitution som var »för skyndsamhet och fatiguer mindre tjänlig« – han var nämligen ovanligt korpulent – var det extra svårt att snabbt ta sig fram till de sjuka; som till exempel i slutet av 1810 när en »nervfeber« hade spridit sig till Johannisholms glasbruk i Venjans socken och 50 av brukets 56 personer hade drabbats. Sjukdomen, kallad »lantvärnssjukan«, hade kommit till området föregående vinter med »qvarlefvan, 114 man« av den lantvärnsbataljon som varit förlagd vid Eda skans i Värmland och nu hemkommit i mycket dåligt skick. 

Från de byar där soldaterna inkvarterats hade smittan spridit sig häftigt till många dalasocknar. Det tog flera dagars strapatsrik resa med häst för Gravander att komma fram till bruket. Eftersom det inte fanns något boningshus där alla var friska inkvarterade han sig i brygghuset, men först utfördes en rökning av rummet med svavelsyra och brunsten. För att ytterligare minska risken att bli smittad åt han middag av den medhavda matsäcken samt drack ett par glas vin före sjukbesöken. »Ej en gång de bedrövligaste omständigheter böra förleda oss att neka kroppen sin tillbörliga näring«, menade han. För de sjukas vård lämnades medikamenter samt tryckta föreskrifter om hur de skulle skötas. Han klarade sig själv från smitta, denna gång.

Gravander blev med tiden alltmer intresserad av naturstudier. I vitriolsumparna vid Falu gruva hade han glädjen att hitta en besynnerlig art av dykare och reflekterar över dess uppkomst: »Kanske finnes den ej annorstädes och hör till naturens efterskapelse.« Vid 36 års ålder skrev han till Blom och tackade för de insekter och snäckor denne rangerat åt honom:

»Min vördade Farbror! En resa för vaccinationen har hittills hindrat mig från det nöjet och skyldighetens uppfyllande, att hos min Farbror aflägga min ödmjuka och innerligaste tacksägelse för den ypperliga rangeringen af insekterna och snäckorna […] natural-historien skall hädanefter blifva mig ett favoritstudium. Det börjar nu icke blifva för bittida att lära sig den, men, jag hoppas, också icke för sent, om jag får lefva.«

Men han fick inte leva. En feberepidemi utbröt i Österdalarna vintern 1814–1815 vilken startat med soldater hemkomna från fälttåget mot Norge. Sjukdomen benämns »nervfeber«; det ligger dock nära till hands att tro att det var en lusburen fläckfeber (typhus exanthematicus) som soldaterna tog med sig hem – vid denna tid skiljde man inte på nervfeber och fläckfeber – alltså med en smittväg som Gravander nog inte kunde föreställa sig. Han försökte ihärdigt hejda sjukdomens spridande, bland annat genom upprättande av sjukstugor för de drabbade. Trots alla försiktighetsåtgärder angreps han själv av febersjukdom och dog i mars 1815, nyss fyllda 37 år.

En källa från 1885 uppger att de bevingade orden »Pang! sa Gravander« härleder sig från »den glade läkarens och skaldens förtroligare samkväm«.