Ett nytt ord i Språkrådets nyordlista år 2015 var »faktaresistens«. Det definierades som att »inte låta sig påverkas av fakta som talar mot ens egen uppfattning«. I en ledare i Forskning & Framsteg framhöll skribenten att ordet inte fanns för 50 år sedan. För att nu i en tid av tilltagande faktaresistens öka tilltron till vetenskap krävs »en grundsyn att forskning och systematiska studier ökar vår samlade kunskapsmassa och ger oss större möjligheter att fatta kloka beslut.«

På Caltechs promotionshögtid 2016 framhöll kirurgen och författaren Atul Gawande att det i USA finns en växande misstro mot vetenskap och vetenskapssamhället. Den kan bara hejdas genom att stå fast vid den vetenskapliga metoden: »en hälsosam skepticism, välöverlagda omdömen och en disciplinerad fantasi.«  Dit hör att avgöra vilken kunskap man kan lita på. Ingen kan själv granska alla bevis, varför Gawande underströk att det i stället sker genom att »vetenskap är ett samhälleligt företag, karaktäriserat av en invecklad fördelning av intellektuellt arbete. Precis som kvackare kan enskilda vetenskapsmän vara tjurskalliga, överdrivet förälskade i kelgristeorier, avvisande till nya bevis och obekymrade om sin felbarhet. Men som ett samfunds strävan är det underbart självkorrigerande.«

Läsningen av Sten Heckschers utredning om Macchiarini-fallet gav en tydlig bild av hur ett akademiskt ledarskap bestående av framstående vetenskapsmän på Karolinska institutet med ihärdig faktaresistens undvek att granska stjärnkirurgens tidigare arbetsgivares referenser. Flera av dem var ändå så negativa att Heckscher kallade dem »sensationellt kritiska«.

Exempel: Barcelona angav att Macchiarini genomfört klinisk kirurgisk forskning utan etiska tillstånd. Från Florens kom uppgiften att han »saknar omdöme, inte bryr sig om etiska tillstånd eller att skapa team av forskarstudenter och rent allmänt är hypoman«. Det förvånande är att ingen hade tid att grundligt kontrol­lera detta. En oroande tanke på att det självkorrigerande vetenskapliga samfundet ersatts av en ohälsosamt grupptänkande akademi smög sig på mig. 

I en artikel i Dagens Nyheter skrev Ingrid Carlberg, som medverkat i utredningen, att hon tidigt slogs av att det fanns ett oväntat sammanhang »som förenade de olika processerna kring Macchiarini: Den ständigt närvarande brådskan.« 

Hon fann att hetsen styrt de vetenskapliga kvalitetsbedömningarna mot en överbetoning av fyrkantiga mängdmått och bort från »det kritiska förhållningssättet, modet att våga misslyckas, noggrannheten och tålamodet«. Hon avslutade med att konstatera att det är som om alla ser problemen, men sitter kvar på sina ombonade kammare och räknar mängdmåtten och tänker likt börsernas kreditvärderare: »Det är inte vårt fel. Det är så världen fungerar.«

Det gör mig verkligt orolig!