Paulo Freire, brasiliansk pedagog och humanistisk tänkare, 1921–1997. (Bilden är tidigare publicerad i Pedagogiska magasinet.)

Illustration: Pia Koskela

Efter ett par år som ung provinsialläkare på 1970-talet kände jag att jag saknade något i min utbildning. Många patienters outtalade mening teg men verkade finnas mellan orden i läroböcker och läkarjournaler. Tomheten kanske kunde fås att tala. 

Boken »Pedagogik för förtryckta« av den brasilianske pedagogen Paulo Freire gav mig hopp. Andan i den belyser hur fattiga, socialt, politiskt och kulturellt förtrycka fiskare, industriarbetare och bönder med hjälp av Paulo Freires dialogpedagogik och på kort tid lär sig läsa. Skapar läskunnighet indirekt också hälsa?

Jag skrev till Paulo Freire och talade om att jag anade att hans förlösande samtalsmodell med elever också är tillämpbar i medicinsk praktik. Allmänläkare kan använda den för att själva återerövra ett mindre vetenskapligt, mer vardagsnära och verklighetsförankrat språk i möten med människor. Han bjöd mig komma till Brasilien.

Paulo Freire föddes 1921. Familjen var förmögen. Ekonomiska kriser gjorde att han i tioårsåldern själv inpå bara kroppen fick känna på hur hans språkligt och kulturellt förtryckta fattiga landsmän levde.

Först läste Paulo Freire juridik men kände att brasilianskt rättssystem mest var till för välsituerade. Därför valde han att studera pedagogik. Han ville utveckla en demokratisk och dialogisk pedagogik som han själv hade snappat upp i kontakt med katolska nunnor.

I mitten på 1940-talet började Paulo Freire sitt dialogpedagogiska projekt. I hela sitt liv kombinerade han teori och praktik. Teorin bygger på äkta samtal mellan lärare och dem som önskar lära sig läsa. Den som medverkar till att skapa förändring kan enligt Paulo Freire inte se andra som objekt. Bara subjekt kan praktisera och förmedla betydelsen av äkta dialog. Lärare arbetar förlösande och så att eleverna själva erövrar sin läsförmåga.

Paulo Freires texter och handlingar innehåller drag av både pedagogisk, katolsk, existentialistisk, marxistisk och psykologisk teori. Människan är för Paulo Freire en unik, självständigt skapad, sökande, existentiell varelse som från första stund slår an sitt liv, erövrar sin värld och skapar sig som person. Som fullvärdig människa anammar hon föreskrifter först när hon känner att hon kan forma dem i harmoni med sina redan förkroppsligade erfarenheter. Hennes mål är att bli sig själv.

Genuint humana möten bygger på kärlek till människor. Det kan kännas främmande för huvudsakligen biomedicinskt skolade läkare att se kärlek som bas för hälsoförlösande arbete. Kärlek kräver att man ser varandra. Den tanken vilar i sin tur på en genomreflekterad humanistisk människosyn.

Med sin syn och etik förhöll sig Paulo Freire så att hans elever mobiliserade egna krafter för att läsa. Han bröt med politiskt grundad vana att »mata fattiga med den rika världens kunskaper«.

Paulo Freire startade så kallade kulturcirklar. Lärarna, »medvetandeförlösande instruktörer« vistades under månader bland de förtryckta, lärde känna deras språk, myter, drömmar, umgängesformer och ord på arbetsredskap. Ömsesidigt förtroende skapades.

Med hjälp av informella ledare bland folk i byarna ordnades informationsmöten. Tysta instruktörer använde diapositiv och varvade bild efter bild som visade hur förtryckta fattiga och rika mäktiga människor levde. En bild visade till exempel en rad olikfärgade Mercedesbilar framför en lyxvilla med utsikt över havet. Därefter en bild på fattiga, magra barn med såriga ben och stora magar framför plåt- och pappskjul runt soptippar bakom industribyggnader vid järn- och motorvägar.

Så småningom började mötenas församlade människor ställa frågor. Man undrade hur visade skillnader i mänskliga livsformer kan ha skapats. Medvetenhet om vad det är att vara förtryckt började gro i samtalen. Frågor gav upphov till vidgade diskussioner. Samtalen utvecklades till problemformulerande dialogpedagogik. Verkliga orsaker till fattigdom och språkligt, kulturellt och socialt förtryck började formuleras på sanningsenligt språk. Folk började lära sig läsa och skapa egna bilder av sina möjligheter. Deras läskunnighet gav dem insikt och gjorde dem medvetna.

Tidigare tysta och fogliga förtryckta »trashankar« bildade fackföreningar. Efter en statskupp 1964 blev Paulo Freires arbete »politiskt farligt«. Han sattes i fängelse. När han släpptes fri tvingades han lämna Brasilien. I Chile verkade han som pedagog på lantbrukshögskolor. Också där fanns många analfabeter. På 1950-talet var 50 procent av 30 miljoner brasilianare över 15 år analfabeter, 62 procent hade gått i skola i mindre än ett år och 78 procent i mindre än 4 år.

1971 kallades Paulo Freire till Genève som sekreterare i Kyrkornas världsråd. Efter 16 år i exil återvände han till Brasilien och återtog 1980 sitt arbete som universitetsprofessor i Sao Paulo.

Jag letade på slutet av 1970-talet efter en vetenskaplig handledare, någon som kunde vägleda mig i att systematiskt studera möten med patienter. Få medicinprofessorer förstod då betydelsen av att professionellt och effektivt kunna lyssna på patienter och möta deras blick. Under en tioårsperiod försökte jag samarbeta med tre professorer. Det som fick mig att åka till Brasilien 1985 var min näst sista handledares slutsats:

»Ska du, Olle, och jag föra dialog är det absolut nödvändigt att du gör som jag säger!«

I Sao Paulo berättade Paulo Freire om en kontakt i Genève med sin »family physician«.

»Min läkare var öppen och inkännande«, sa Paulo Freire. »Jag var på väg till Australien och Nya Zeeland för att föreläsa. Hade fått ont i magen.« Paulo Freire strök med handen över magtrakten när han talade. »Jag och min familjeläkare, doktor Renè Dubois, samtalade först lite om vad jag tyckte om min resa. Sedan kände han på min mage, såg mig, lyssnade och frågade om mat, dryck och tarmfunktion, ja, du vet, och tog några enkla blodprov. Vi satte oss sedan och han frågade om allt möjligt. När han undrade om jag inte längtade hem svarade jag att jag hade längtat till Brasilien i 16 år. Det kan väl inte ha med min smärta i magen att göra, menade jag. Han ställde frågor om min familj, om min fru och mina barn. Jag kunde inte komma på någonting särskilt som rörde min magsmärta. Till slut undrade doktor Dubois om det på senaste tiden hänt något mindre trevligt i mitt liv.«

Freire drog djupt efter andan, gjorde en paus och berättade.

»Jo, naturligtvis tänker jag på vad jag ställt till med. Mitt arbete har tvingat oss att lämna Brasilien och drivit Elsa och mina barn att leva i andra länder med främmande språk och annan kultur. Vad tjänar allt till? Varför ska jag fara runt på vår planet och prata? Se vad som hände i Santiago de Chile; statskupp! Vad är egentligen meningen? Min vän Salvador Allende försvann och många andra mördades brutalt. Allt vi kämpat för i åratal kvävdes på en natt.

Doktor Dubois lyssnar, ställer inga frågor och lägger till slut sin hand på min. ’Look Paulo! Your illness is Chile.’

Jag frågade om jag kunde åka på planerad föreläsningsturné. ’Of course you can’, svarade han vänligt och log.

Jag for, men mådde inte bra. När jag kom hem tog jag kontakt med en kirurg som lyssnade på det jag sa om min familjeläkares råd. Kirurgen menade då att min läkare var oansvarig, och att noggrannare undersökningar måste göras, blodprov, röntgen m m. ’Kanske har du fått cancer’, sa han. Fjorton dagar senare fick jag per telefon veta att allt var i sin ordning. Vem av de två visade störst ansvar för mig?«

Paulo Freires två vårdkontakter belyser hur olika läkare kan se och bedöma en och samma persons ohälsa. Berättelsen avser att lyfta fram betydelsen av att också läkare har en genomtänkt människosyn. En sådan krävs i synnerhet i möten med personer som exponerar ohälsa via kroppsupplevelser. De kan stå för både medicinskt betingad fysisk oförmåga och vara uttryck för en upplevt förvirrad livssituation.

I Paulo Freires praktik gäller saken omedvetna personer som internaliserat bilden av sig som fattiga, hjälplösa och odugliga. De behöver möta lärare med en människosyn som förlöser mer än föreskriver orden och deras betydelse.

Naturvetenskapligt skolade, orsaksorienterade läkare har undervisats att se symtom. Allmänläkare kan också lära sig se när ohälsan är uttryck för patienters kaotiskt omedvetna försök att söka och skapa ny mening. Ena gången behöver allmänläkare naturalistiskt formade teorier som vägledning. I andra fall vetenskapligt humanistiska teorier som formar personers specifikt mänskliga strävan att återskapa störd balans och harmoni, att åter bli sig själva.

»Doktor Renè Dubois gav sig inte«, sa Paulo Freire. »Han såg kanske i min uppgivna blick att buksmärtan kunde vara omedvetet uttryck för mer än att kroppen var i olag. Kanske ett existentiellt dilemma? Han förhöll sig till mig som jag förhåller mig till mina förtryckta vänner i Brasilien. Med god pedagogik kan också de gradvis inse att bara de själva kan omforma sig. Den erfarenheten ger dem en känsla av mening och därmed hälsa. Nya möjligheter öppnar sig. Själv förstod jag, med min läkares hjälp, att det var hög tid för mig och Elsa att åka hem.«