»För varje minut hon blir bättre sover jag samma minut längre om natten.« Hans spröda röst bär nästan inte men rymmer ändå sådan klarsynthet. En hand i ett trofast grepp om en minst lika rynkig dito, som bär en vigselring inne på sitt 71:a år. Hon rosslar och hjärtat sviktar, jag ordnar försiktigt kuddarna bakom henne. Han svarar med en uppskattande nick. Jag jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende ett par mil utanför Uppsala, ett av mina första jobb. Han säger att jag verkar kunna så mycket, och jag skulle vilja att han lärde mig allt om att behärska konsten livslång kärlek.

Nästföljande sommar bär jag fyra terminer av läkarprogram i min famn och tar arbete som undersköterska på en geriatrisk avdelning. På midsommar­aftonens morgon kommer en medelålders kvinna till avdelningen för att besöka sin sjuka mor. Modern har svår KOL, och det har sedan några dagar stått klart att några fler kurativa insatser inte kommer att göras. Dottern har med sig en väldig bukett lupiner, och jag har inte hjärta att säga att det egentligen råder blomförbud på avdelningen. När jag kommer in med förmiddagskaffet sitter hon böjd över sängen och stryker sin snarkande mor över kinden. »Tänk, jag vill inte vara ledsen inför mamma«, säger hon med ögon av glas. »Min tröst är just din sorg«, hörs viskande från patientsängen, och jag hade inte bättre kunnat formulera det faktum att sorgen är kär­lekens pris.

Kanske var det vid något av de tillfällena jag började inreda ett rum för väldigt gamla människor i mitt hjärta. Deras klokskap och livsvisdom. Histo­rierna och porträtten av en värld och ett Sverige som en gång funnits, och som lever kvar en smula i dem. Utmaningen i att försöka ha ett så holistiskt synsätt som möjligt kring kropp och psyke, sociala behov, hemsituation och, tyvärr, ofta en stor ensamhet. Försöka förstå begreppet livskvalitet men samtidigt inte tro sig ha hittat en allmängiltig sanning. Sviktande organ i dominoeffekt men också det fantastiska i hur hjärtan slår och ögon kan se efter 80–90–100 år. Och stundtals slita sitt hår över läkemedelsinteraktioner, kardiorenalt syndrom, konfusioner och allas favorit: multisjukligheten.

Geriatrik är läran om åldrandets sjukdomar och samtidigt en bristspecialitet i Sverige och i världen. Det har nyligen rapporterats att 96 procent av de geriatriska slutenvårdsplatserna i Sverige försvunnit de senaste 20 åren, samtidigt som befolkningspyramiden vänts upp och ned. Statistiska centralbyrån beräknar att det om 30 år kommer att finnas fler än en miljon 80-åringar och äldre.

Nyligen började jag min ST-­tjänstgöring i geriatrik, för att så småningom bli en av de nu 450 specialisterna på området. Jag önskar att systemet ska kunna ge mig ordentliga möjligheter att ta hand om farbror B och de övriga som en gång byggde det vi har i dag. Jag hoppas att det någon gång kommer att finnas vårdplatser för dem när de behöver det. 

Jag hoppas att den ofta rådande synen på geriatrik kan lyftas från golvet till väggar och tak (jag brukar då och då få förvå­nade blickar över mitt val!). Och så önskar jag förstås att utbildnings- och handledningsmöjligheter förbättras, så att vi kan bli många fler än 450. Och kanske kan jag övertala någon.