Om Marcel Proust och romanverket »På spaning efter den tid som flytt« har åtskilligt skrivits och debatterats i medi­cinska sammanhang. Hans astma, hans hypersensibilitet och närmast patologiska svartsjuka har fascinerat läsare, och flera av romanens beskrivningar av sinnestillstånd och psykiska effekter har blivit klassiker. Medicinprofessorn Lars Erik Böttiger skrev i BMJ 1983 om »Marcel Proust and medicine« och Svenska läkaresällskapets serie »konst och läkekonst« har vid två olika tillfällen haft Marcel Proust och hans romanverk som tema.

I Böttigers artikel, liksom i andra biografiska skrifter, nämns att Marcel Prousts far var läkare, men sällan mycket mer. Mer uppmärksamhet ägnas relationen till modern, vilket är naturligt då modern ges en tydlig bild i romanverket, inte minst det återkommande temat hur han nästan ångestfylld väntar på att mamma ska komma upp till hans sovrum och ge honom en godnattpuss när han gått och lagt sig.

Adrien Proust, Marcels far, föddes 1834 i den lilla byn Illiers, utanför Chartres sydväst om Paris. Byn står modell för romanens Combray, och den har nu fått namnet Illiers-Combray. Fadern och farfadern var specerihandlare och familjen levde under relativt enkla förhållanden. Adriens blivande hustru (Marcels mor) kom där­emot från rik familj och tog med sig en viss förmögenhet i boet. Adrien Proust kunde med stipendium gå på läroverk i Chartres och tog studenten med påfallande bra betyg och utmärkelser. Han kom in på läkarutbildning i Paris och fick även där bra vitsord i olika examina och vid klinikplaceringar och blev vid 29 års ålder 1863 ansvarig klinikläkare. I samband med ett kolerautbrott 1866 kom han att engagera sig som »médecin hygiéniste«. Specialiteten »hygien« eller »omgivningshygien« associeras i Sverige vanligen till det som numera kallas miljömedicin, medan begreppet »hygiène« på franska ofta ges en mer allmän betydelse, och kan jämställas med begreppet folkhälsa. »Hygiène privée«, som Adrien Proust också ägnade sig åt, kan översättas med livsstil eller levnadsvanor. Exempelvis har en av Marcel Prousts livstecknare förklarat att dennes död vid 52 års ålder till stor del berodde på »mauvaise hygiène«, det vill säga dålig livsstil: mest sängliggande, vände upp och ner på dygnet, levde mest på kaffe, osv.

Kolera, malaria och även pest var stora samhällsutmaningar och debatterades även politiskt. Man insåg att bevakning av hamnar och karantänregler inte räckte för att motverka epidemier, och man ville förebygga smitta närmare källorna. Adrien Proust fick 1869 uppdraget att genomföra en längre resa för att identifiera smittvägar för koleran. Resan gick över Ryssland, Persien, Turkiet, Saudiarabien och Egypten. Erfarenheterna, och slutsatsen att Egypten är det land genom vilket smittan borde kunna hejdas, sammanfattade han i verket »La défense de l’Europe contre le choléra« (Europas försvar mot koleran), och han fick 1870 Hederslegionen för sina insatser mot koleran. Samma år gifte han sig också med Jeanne Weil, och sonen Marcel föddes ett år senare.

Han fick alltmer omfattande uppdrag när det gällde sanitet och smittskydd. Nyckelorden i följande benämningar på kommittéer han medverkade i ger exempel på hans verksamhetsområden: »Comité consultatif d’hygiène de France«, »Comité d’hygiène et de salubrité de la Seine« och »Commission permanente de la tuberculose«.

Genom sina resor skaffade sig Adrien Proust omfattande internationella kontakter, och han representerade Frankrike i olika internationella konferenser. Han hade också förtroende­uppdrag i Office International d’Hygiène, som var ett av flera viktiga internationella samrådsorgan innan Världshälsoorganisationen (WHO) bildades. 1885 blev han professor i hygien vid medicinska fakulteten i Paris. Parallellt med sin professur och konsultfunktion i hälsofrågor hade han en ledande klinisk position vid det anrika sjukhuset Hôtel Dieu, som ligger alldeles invid Nôtre Dame och som fortfarande är ett viktigt storsjukhus i Paris. Förutom infektionssjukdomar intresserade han sig också för andra folkhälsofrågor, exempelvis arbetsrelaterade sjukdomar som pneumokonios och yrkesallergier.

Adrien Proust gav ut ett stort antal skrifter, varav den mest omfattande var »Traité d’hygiène publique et privée«, som kom ut 1877. Det är ett encyklopediskt verk på 840 sidor med mycket utförlig vetenskaplig dokumentation om de flesta av de områden vi i dag innefattar i begreppet folkhälsa: demografi, folksjukdomar, smittspridning,  nutrition, yrkessjukdomar, miljöproblem.  Förebyggande insatser både på befolkningsnivå (»hygiéne publique«)  och på individnivå  (»hygiène privée«) diskuteras. Även om situationen i Frankrike beskrivs särskilt utförligt görs påfallande många internationella utblickar, med exempel på stadsmiljöer, näringsförhållanden, klimatvariationer m m från olika håll i världen, vilket visar att han rest mycket och hade omfattande internationella kontakter. Boken finns nedladdningsbar på nätet och ger en fascinerande inblick i den tidens kunskap och tankevärld inom hälsa och medicin, och även samhälls- och kultursyn generellt.

Han gav ut en serie böcker om olika sjukdomstillstånd eller hälsoproblem. Av särskilt intresse är »Hygiène du neurasthénique«, utgiven 1887. Han beskriver orsaker, klinik, förebyggande och behandling av den tidens svårförklarliga neuropsykiatriska tillstånd, som han skriver har förekommit sedan länge, men ökat i samband med samhällsförändringar, jakt på status, konkurrens m m. Trötthet, depressiva symtom, sömnsvårigheter, muskelvärk, m m, skildras inte olikt dagens beskrivningar av utmattningsdepression eller kroniskt trötthetssyndrom. Det har sagts att han bör ha tänkt på sonen Marcel när han skrev den, men ett tydligare exempel är Adriens egen syster, Elisabeth Amiot, ­född Proust, gift med en av de rikare personerna i barndomsbyn Illiers. Hon hade blivit helt sängliggande med diffusa symtom och oförmögen till vanliga aktiviteter, men utan tydliga sjukdomstecken. Hon intog en rad av tidens olika självmedicineringspreparat, och Adrien Proust lär ha haft ingående diskussioner med svågern om att det tyvärr inte finns medicinsk bot för tillståndet. Man verkar också ha givit upp de förslag som finns i ovannämnda lärobok om promenader, gymnastik, balanserad kost etc, som skulle ha kunnat förbättra prognosen. 

I romanverket har fastern Elisabeth bildat modell för Tante Léonie, sängliggande med diffusa symtom som ingen förstår sig på, men som alla respekterar. Om fastern i verkligheten bjudit Marcel på madeleinekakor doppade i lindblomste lär ingen veta, men hon har i alla fall utgjort modell för en av världslitteraturens mest berömda passager.

Romanverkets fader framträder inte med någon tydlig yrkesroll. Han är inte läkare utan tjänsteman i statsförvaltningen. Ändå visar han tydligt naturvetenskapligt intresse, och förefaller bära många av faderns drag. Han står för det rationella och upplysta i familjen. Han tycker ibland modern är lite sjåpig med godnattpussarna. Ändå är det vid något tillfälle som han är den ömsinta. Modern har någon gång ambitionen att vänja sonen av med ritualen och avstår från att gå upp till Marcel på kvällen. Fadern inser Marcels oro och säger ungefär att »nu får du ändå trösta honom«. 

När Marcel tar hem konstnärligt sinnade kamrater fnyser fadern åt några världsfrånvända idéer de ger uttryck för. Fadern noterar väderleken och läser regelbundet av barometern. Han tar initiativ till eftermiddagspromenaderna, som går i två utstakade riktningar, men på något mystiskt sätt ändå vävs ihop. De går i riktning mot Swann eller Guermantes, och de olika promenadvägarna kommer att stå för två helt olika känslovärldar i barnets sinne. Dessa riktningar har också bildat titeln på två av volymerna i romansviten (»Du côté de chez Swann« respektive »Du côté de Guermantes«).  Fadern kan också ta promenader på mer okända vägar, och stolt visa familjen att han hittat rätt när de plötsligt är tillbaka nära hemmet. 

Historien verkar för bra för att vara sann, men textanalyser och tillgängliga dokument känns övertygande: 1903, under sitt sista levnadsår, fick Adrien Proust uppdraget att hålla ett tal i samband med invigningen av ett monument i Chartres över Pasteur, och behövde tydligen inspiration. Sonen Marcel, nu 32 år, hade under några år arbetat med kommentarer till och översättning av John Ruskins »The Bible of Amiens«. Den handlar om estetik och bland annat om arkitekturen i Frankrikes gotiska katedraler, varav Chartres är ett mästerverk.  Modern, Jeanne Weil, var bättre än Marcel på engelska och hjälpte till med översättningen, så även fadern torde ha varit väl insatt i sonens beskrivningar av katedraler. Det låg nära till hands att låna några formuleringar om katedralen i Chartres när professorn, som själv hade studerat i staden, skulle hålla ett tal där. Talet finns tillgängligt, och det är lätt att hålla med om att den långa beskrivningen av katedralens arkitektur, medeltida konst samt utvikningen om katedralen i Reims verkar främmande för den annars så rationella läkaren och vetenskapsmannen. I en textanalys har man tyckt sig kunna dissekera ut vad som är skrivet av Marcel och vad som är skrivet av fadern.

Någon månad senare samma sommar 1903 blev Adrien Proust ombedd att hålla ett anförande i samband med en stipendieutdelning i skolan i sin barndomsby Illiers. Talet finns refererat, och även där kan man finna textavsnitt som man menar är skrivna av Marcel, med referenser till tidens stora författare och tavlor på Louvren. »När jag nu återvänder till denna by efter 60 år …« osv, har man tolkat som att det snarare är Marcel som förebådar »På spaning …« och sitt sökande tillbaka i barndomen.

Fadern lär ha varit ömsom irriterad, ömsom bekymrad över Marcels hälsa, livsföring och försörjningsmöjligheter. Han insåg uppenbarligen att sonen hade skrivförmåga, även om hans artiklar och skrifter knappast hade någon större läse­krets och än mindre gav några inkomster som matchade hans utsvävande liv. Tanken att han skulle gå samma väg som den intill döden sängliggande systern (Marcels faster) måste ha legat nära. Därför är det rörande att Adrien Proust under sitt sista år ändå kunde utnyttja sonens förmåga, och att deras diametralt olika kunskaps- och erfarenhetsområden kunde förenas i två manuskript.

På förmiddagen den 23 november 1903, 69 år gammal, var han på ett möte med »Commission permanente de la tuberculose«, och på eftermiddagen tog han emot patienter. Den 24 november skulle han till fakulteten för att medverka i en examinationskommitté. På vägen stannar han hos den yngre sonen, Robert Proust, också läkare, vars hustru är i fullgången tid för att föda barn. Robert tycker att fadern verkar trött och följer med till fakulteten. Adrien Proust går in på en toalett och kommer inte ut. Man forcerar dörren och finner honom liggande på golvet. Han överlever två dagar och avlider den 26 november. Dagen före har barnbarnet, Roberts barn och Adriens enda barnbarn, fötts. Fakultetens dekanus nämner i sitt tal vid begravningen att han och Adrien Proust nyligen haft ett samtal om livsfrågor, då Adrien hade yttrat ungefär: »Jag har levt ett gott liv … nu har jag bara en önskan, att gå bort på ett lugnt sätt och utan lidande.« Dekanus kommenterar: »Denna önskan har uppfyllts.«