Illustration: Colourbox

En av de chefer jag mött under mina senare verksamma år, sa en gång med eftertryck till sina underläkare: »Jag vill inte vara eran pappa!« Det minnet dyker upp som kontrast till den chef jag minns från mitt första vikariat.

Året var 1957. Jag hade just avslutat kursen i gynekologi på Sabbatsbergs sjukhus. Under handledning av barnmorskor och äldrekursare fick man självständigt sköta förlossningar. En av mig uppskattad äldrekursare (Johan Cullberg) hade sagt till mig: »Du är en bra partare«, det vill säga förlösare. I övrigt fick man mest passa de blivande mammorna, så att man kunde varsko barnmorskor och äldrekursare när det började bli dags. Det hände också att man fick leda ut och omhänderta sviktande eller överförfriskade fäder. En annan återkommande uppgift var att springa över till den närliggande restaurangen Minerva och leta reda på jourhavande underläkare, som brukade äta middag där. Man var tvungen att störa dem så här, för mobil fanns ju inte då. 

Det lilla beröm jag fått stagade upp mitt självförtroende så att jag vågade granska vikariatslistorna i Läkartidningen, som då var en liten anspråkslös tidning med blått, mjukt omslag. En kvinnlig kollega­ 

hade uppmuntrat mig och tipsat om ett vikariat som hon ansåg lämpligt för nybörjare. Hon berättade: »Chefen där är som en stor, trygg och snäll pappa, precis vad man behöver på sitt första arbete«. Det där lät bra, tyckte jag. I viss mån räddhågad, så förstod jag ändå att nu gäller det. Om jag inte hoppar i det kalla vattnet, kommer jag att bli stående, huttrande på strand. Och kanske inte våga arbeta som doktor alls.

Vikariatet var på fyra månader på en mindre kvinnoklinik i en mellanstor stad i södra Sverige. På kliniken fanns förutom klinikchefen fyra läkartjänster, en biträdande överläkare och tre underläkare. Man var jour var tredje dag. 

Det blev som kollegan sagt. Jag mottogs av chefen dr E med faderlig välvilja. Han visste vad han kunde vänta sig av en som just gått kursen i gynekologi. Det dagliga arbetet bestod till stor del av att assistera de båda överläkarna vid operationer. Vid akuta kejsarsnitt fick man droppa eter på mask. Vissa enklare ingrepp som abrasio (skrapning) fick underläkarna göra. På ronderna förväntades man kunna patienterna och redogöra väsentligheter för överläkarna.

Arbetsdagarna inleddes med att den fryntlige överläkaren samlade underläkarna kring sig och sade: »Nu går vi till syster och medicinskåpet och får något stärkande.« Det blev då en medicinkopp med Pharmatone till var och en. Jag hade aldrig prövat på detta förut, men läste ­mig till att det kunde motsvara en liten vermouth; alkohol ingick nämligen i denna och andra flytande vitaminblandningar. Någon annan form av alkohol såg jag inte till på den kliniken.

På efterföljande rond gick man noga igenom de nyförlösta mödrarna. De fick ligga kvar rätt länge på avdelningen, minst en vecka. Och de var sängliggande en stor del av tiden! Detta medförde att man dagligen skulle palpera ­deras ljumskar för att upptäcka eventuell proppbildning. Jag fick således uppleva gamla tiders förlossningsvård – som dock var noggrann, så några proppar såg jag aldrig till. 

Dr E:s goda humör gladde alla, patienter och personal. Hans fråga till mammorna: »Vad blev det, pojke, tös eller flicka?«, var hans skämtsamma »bedside talk«. Ibland, efter att ha lämnat ett patientrum, kunde han gå tillbaka in igen och förklarade sedan för den väntande ronden: »Hon där har det vackraste Tizianröda hår jag nånsin sett!«

Båda överläkarna var mycket olika. Lika jovialisk som den kraftige dr E var, lika högdragen och ettrig var den magre dr I. Men motsägelsefullt att den människovänlige dr E var »omodern« i vissa vårdfrågor, medan den annars stränge dr I var öppen för moderna tendenser. Det här året hade papporna fått vara med på förlossningarna i Stockholm. Men dr E sade bestämt ifrån: »Några pappor vill jag absolut inte ha i förlossningsrummet!« Medan dr I framhöll att det var bra att papporna var med. De här motstridiga direktiven måste ha varit svåra att arbeta med för barnmors­korna.

Men i ett annat avseende var Dr E mer modern i sitt tänkande än många and­ra chefer jag senare mött. Dr E hade en förmåga till empati, som fick ta över och styra ekonomiska och administrativa rutiner. Det är ett patientärende jag särskilt minns, som illustrerar detta.

På mödravårdsmottagningen hade jag iakttagit ett par, båda med mycket speciellt yttre och uppträdande, sannolikt svagbegåvade. De tycktes vara mycket fästa vid varandra och glada åt det väntade barnet. Barnmorskan på mödravården hade dryftat ärendet med dr E som kände väl till paret. Jag var jour när förlossningen skedde. Jag hörde inga fosterljud och ringde till min bakjour. Det var dr E. Han kom snabbt dit.  Barnet var dött, det var något fel på moderkakan. 

Dr E talade med det förtvivlade paret. Sedan berättade dr E och bestämde följande: Det här paret har en svår social situation. De bor hos mannens mor, som är en elak och otrevlig människa. Hon kommer att bli väldigt svår mot sonens fästmö, kommer att gräla på henne för att barnet dog. Därför ska fästmön ligga kvar på kliniken i minst en månad medan vi försöker planera fortsättningen. Någon föreslog överflyttning till psykiatrisk vård. Detta avslog dr E bestämt. Han kände svärmodern, visste att hon skulle bli ännu värre om sonens fästmö var intagen på »psyk«. Visserligen var dr E:s inställning till psykiatrin inte överensstämmande med min: han talade ofta nedlåtande om »pyssket«, ett utslag av hans »omoderna« inställning. Men i det här fallet var jag säker på att han hade alldeles rätt. Han talade så respektfullt om det olyckliga paret och var så väl insatt i deras historia.

Dr E:s tänkande imponerade på mig. Redan då fanns tongångar som sedan kom att bli förhärskande, nämligen att minsta möjliga belastning – och det på rätt kostnadsställe – är vad som ska styra vården.

Just inom förlossningsvård kan akuta ärenden som kräver snabba svåra etiska beslut inträffa. Jag minns ett sådant ärende. Ett för tidigt fött barn, svårt missbildat med mycket uttalad mikrocefali, skulle kunnat kräva mycket intensivvård och modersmjölk. Dr E bestämde snabbt att inget av detta skulle insättas, inga livsuppehållande åtgärder således. Dessa beslut och det svåra samtalet med föräldrarna tog dr E. Barnmorskorna och jag var tacksamma över hans beslutsamhet.

Frågor om ledarskap är just aktuella, och mina erfarenheter från 1950-talets gyn­klinik kanske kan belysa olika aspekter på klinikchefskap.  Att bjuda sömniga underläkare på landstingets alkoholhaltiga vitamindryck kanske nu efteråt kan tyckas onödigt och lättsinnigt. Men att chefens människovänliga och självständiga attityd får ta utrymme i det system chefen befinner sig i, är jag glad att jag fick uppleva tidigt i mitt arbetsliv.