Mannen i rullstolen – inte utan själ.
Rullstolen står parkerad alldeles invid fönstret. Bakom pelargonerna betraktar han parkeringen där utanför. Föregående dag satt han också här. Men för honom finns inget igår och heller inget imorgon. Det finns bara nu.
På chiffonjén står inramade fotografier. Leende barn utan framtänder, ett välklätt brudpar i svartvitt och en yngling med bar överkropp i färd med att hugga ved. För bråkdelen av en sekund når igenkännandet hans medvetande innan de återigen blir fotografier. Bilder på en familj han inte känner igen.
Två mil bort ligger torpet där de bodde, han på vedhuggarbilden och mamman till de leende barnen. Torpet med vitmålade knutar och grönt spröjs på fönsterna.
Han brukade tänka på hur de drack kaffe i bersån och plockade vildhallon på slänten. Tankarna har fått allt svårare att hitta dit.
Människorna runt omkring. De utan namn. Kanske är de hans arbetskamrater. Hjälper till med strumpor som går ända upp till knät och sitter alldeles hårt om smalbenen. Men de är snälla, hanterar honom med varsam hand. Människorna runt omkring.
Ofta är han uppe om nätterna. Vandrar. Tycks ha tappat bort sina nycklar eller vägen hem. Korridorerna är långa och dörrarna ser likadana ut. Hans fötter tycks stundtals ha förlorat riktningen.
Han har fått diagnosen demens. Latin för »utan själ«. Men kanske är han mer besjälad än någonsin. Kanske bär han ändå själen av en vattenkammad skolpojke, en yngling i kadettkostym, en brudgum
i smoking, en medelålders man i bar överkropp och en bridge-spelande pensionär där i sin
famn. I nuet, bland fotografierna och där människorna runt omkring vägleder honom att hitta hem.
