Vad kostar sorgen? Det är en ganska utmanande fråga. Kanske är den särskilt utmanande i samband med förlust av ett barn vid födelsen eller när det gäller abort. I mina pappershögar fick jag fram en kopia av ett dokument som jag glömt. Originalet är daterat den 5 november 1970. Anledningen till att jag har kopian är att dokumentet berör Solna församling, där jag 1 januari 1970 tillträdde den tjänst som innebar att jag blev sjukhuspräst vid Karolinska sjukhuset.

Ärendet gäller en skrivelse från Karolinska institutet (KI) som meddelar att institutet från och med 1 oktober 1970 »… ej längre önskar komma i åtnjutande av barn som dött före eller strax efter födseln vid Karolinska sjukhuset«.

Med anledning av skrivelsen fattar man vid Karolinska sjukhuset följande beslut: »Chefen patientkontoret bemyndigas att i samråd med sjukhusprästen och chefen inköpssektionen vidtaga alla erforderliga åtgärder för vidstående barns jordfästning. I avvaktan på utredning inom administrativa byrån och beslut om på vad sätt och av vem kostnaderna slutgiltigt skall bestridas, skall kostnaderna förskottsvis bestridas av Karolinska sjukhuset.« 

Detta enkla dokument är i all sin byråkratiska noggrannhet ett stycke nutidshistoria!

Dödfödda barn överlämnades före 1 oktober 1970 till KI för anatomisk användning och forskning. »«Piltar« kallades de. Lars Gyllensten skriver i sin bok »Minnen, bara minnen« (2000) om hur han mötte dem under sin medicinarutbildning på 1940-talet. »När dissektionerna omfattade hjärtats och bröstkorgens kärl och nerver användes dödfödda eller aborterade barn …«

Hur gjorde man där det inte fanns någon läkarutbildning att överlämna de dödfödda till? Vanligen gravsattes de tillsammans med någon annan död, utan att någon tillfrågades.

Att tala om ekonomi i samband med sorg är utmanande. Karolinska sjukhuset räknar med att stå för kostnaden när det gäller dödfödda och tidigt döda barns begravning. När jag började min tjänst som sjukhuspräst vid Karolinska sjukhuset var det en brytningstid. Sjukhuset svarade för kistläggning och att begravningsgudstjänster ordnades. Sjukhusprästen hade ansvaret för dessa gudstjänster i sjukhusets gravkapell, och sedan fördes kistorna till Skogskyrkogården för gravsättning. Föräldrarna till dödfödda barn fick sällan det stöd de hade behövt få. Först så småningom blev det en förändring, som innebar att föräldrarna fick fatta beslut om begravning och gravsättning. Sorgen har ett känslomässigt pris. Sorg tar tid och kraft, och det man behöver allra bäst är att någon lyssnar och erbjuder ärlig närvaro.

Bemötandet av föräldrar som förlorat barn i samband med förlossningen är annorlunda i dag än för femtio år sedan. Då menade man sig skydda föräldrar som fått ett dödfött barn genom att säga att det kanske var bäst för dem att få ett nytt barn. De uppmuntrades inte att se barnet. Barnmorskor och läkare ville kanske också skydda sig själva. Det hände att man talade om det som hänt med förminskande ord och kallade en dödfödsel för missfall.

I min avhandling i kyrkovetenskap, »Perinatal death as a pastoral problem« (1993), redovisar jag möten med föräldrar till dödfödda barn eller barn som dött inom en vecka efter födelsen. Under mina år som sjukhuspräst på Karolinska sjukhuset 1970–1977 förrättade jag begravningsgudstjänst för 356 perinatalt döda barn. I avhandlingen presenterar jag intervjuer med 79 av dessa familjer.

Inför tryckningen av avhandlingen var jag ivrig att få med bilder. Omslagsbilden visar en del av ett kvarter för spädbarn på Skogskyrkogården i Stockholm, de så kal­lade Z-gravarna. I boken finns en bild där en konstnär gestaltat det egna barnets begravning. Man ser de sörjande föräldrarna inför den lilla vita kistan. Den är från 1986, och man anar ett annorlunda förhållningssätt.

En av bilderna visar fyra små vita kistor på en mycket enkel katafalk. Kistor för de döda barnen är det egentligen inte frågan om, utan enkla lådor, troligen av masonit – tillverkade på någon kriminalvårdsanstalt, har det sagts mig. Tre kistor har små blombuketter och en av dem har en stor bukett, med nejlikor, tulpaner och kanske gerbera och en del kvistar. Fotografiet är i svartvitt, från den tid då man inte enkelt fotograferade med sin mobil.

Mamman till barnet i den kistan hade velat vara med, men när det inte gick ville hon skicka blommor. Hon bad mig ta ett fotografi och skicka, och jag använde min gamla kamera och ordnade på gammaldags sätt en kopia till henne. Båda föräldrarna hade sett det döda barnet och gett det namn. Mamman beskriver upplevelsen av att se barnet: »Det var som att stiga in i en annan värld.«  

Det nya sättet att tänka när det gäller bemötandet av föräldrar som fått dödfödda barn eller barn som dör tidigt har lett till förnyelse på olika områden. Särskilda barnminnesplatser har ordnats på flera platser i Europa, bland annat i Tyskland och Nederländerna. I Visby ordnades en sådan minnesplats efter samråd mellan Sjukhuskyrkan, Visby kyrkogårdsförvaltning, kvinnokliniken och barnkliniken vid lasarettet, och begravningsbyråerna i Visby. Den invigdes den 30 juni 2001.

På barnminnesplatsen i Visby gravsätts askan efter foster som förlorats vid missfall eller aborter, och det kan ske även för dödfödda och tidigt döda barn, om detta är föräldrarnas önskan. Information ges till föräldrarna av personal vid kvinnokliniken, vanligen kurator. Gravsättningen sker anonymt och utan föräldrarnas närvaro, men det finns möjlighet att placera blommor invid minnesplatsen. Miljön är rofylld. En minnessten i kalksten har utförts av en lokal konstnär, Cecilia Carlén. Den är placerad som blickfång och visar ett barn i relief, ett foster med huvudet neråt, som det förväntas ha före födelsen.

Bakgrunden till inrättandet av svenska barnminnesplatser är att Socialstyrelsen 1990 gick ut med en rekommendation att foster vid missfall och aborter tolv veckor eller äldre skulle kremeras och gravsättas anonymt på begravningsplats. Avsikten var att ge föräldrarna stöd och att kvinnor som gjort abort lättare skulle kunna acceptera situationen. Rekommendationen föranledde en del debatt i medierna. Man befarade att detta sätt att hantera fostren skulle förstärka eventuella skuldkänslor och dessutom ge glöd till diskussionen om rätten till abort.

Debatten avtog när man insåg hur foster hade hanterats tidigare. De kastades med sjukhusets riskavfall. Socialstyrelsens rekommendation gav utrymme för en värdig hantering. Terminologin är viktig. De flesta gravida kvinnor tänker på fostret i livmodern som barn. I svensk lagstiftning syftar foster på tiden före vecka tjugotvå (tidigare var det vecka tjugoåtta), och först därefter talar man i juridisk mening om barn. Kvinnor känner och tänker inte juridiskt.

1990 ändrades den svenska begravningslagen, så att det blev möjligt enligt lag att förrätta begravning för ett barn som fötts dött före vecka tjugoåtta. Nu blev det fullt möjligt att ha en fullständig begravning för ett foster, oavsett stadium av graviditeten.

Kan man sörja det förlorade fostret vid en abort, när man själv beslutat om aborten? Rätten till sorg för den som får ett dödfött barn har ifrågasatts, men det gör man troligen inte i dag. Men är det rimligt att man sörjer det förlorade barnet vid en abort? Verkligheten visar att sorgen finns men att den sällan är uppmärksammad. I vissa kretsar betraktas abort som något mycket enkelt, som inte föranleder någon egentlig sorg. Men vad händer om sorgen ändå ger sig till känna?

Feminister har visat påfallande litet intresse för vad som händer med dödfödda barn eller barn som dör tidigt efter födelsen. Grupper som uttrycker avståndstagande från aborter visar i sin tur påfallande litet intresse för hur man tar hand om fostret vid missfall eller abort.

I dag erbjuder man föräldrar till dödfödda barn eller barn som dör tidigt möjlighet att konfronteras med verkligheten. Detta har lett till förnyelse på en rad områden. Barnminnesplatserna är en ny gestaltning av rätten till sorg. Vid förlossningen kan man få tillgång till en särskilt mjuk svepefilt att linda det döda barnet i. En vagga eller ett båtliknande föremål som kan användas när föräldrarna ska se sitt döda barn. Nya modeller av kistor för små barn kan vara utformade som vaggor. Det är ett stort steg från de enkla masonitlådorna för döda barn vid 1970-talets början till modern design för döden vid livets början.

I dag är det inte otänkbart att en kvinna väljer att se och hålla sitt kanske bara tio veckor gamla foster efter en abort för att ta avsked av det, innan det överlämnas till kremation och gravsättning. Det behövs god empatisk förmåga för att kunna möta människors sorg vid livets början. Den som i början inte vill se det döda barnet kan komma att ändra sig och önska det.

Vad kostar sorgen? Det kan finnas kommersiella intressen i föräldrars behov att uttrycka sin sorg över ett förlorat barn. Ramen för avskedet kan göras estetiskt tilltalande. I sin avhandling i kulturantropologi, »Between birth and death. Rituals of pregnancy loss in the Netherlands« (2012) har Janneke Peelen gjort en grundlig studie och berättat om ny design för barnkistor, som blir dyrare men säljer bättre än de gamla. Hon visar också att mer än etthundrafemtio monument över dödfödda har inrättats på nederländska begravningsplatser efter 2000, de flesta på katolska kyrkogårdar.

I Japan har jag mött kommersiella aspekter vid ett speciellt buddisttempel, där man anspelar på föräldrars skuldkänslor, säljer Jizo-figurer som representerar det förlorade barnet eller fostret och håller minnesgudstjänster. Sorgen kostar! Om detta har jag berättat i en artikel [MIDIRS Midwifery Digest. 2014; 24(3): 371-6].

Alla förluster i livet har ett pris. Ny kunskap har ett pris. Att vi lärt oss att tänka djupare kring vad det innebär att vara människa vid förluster av dödfödda och tidigt döda barn har kostat tid och kraft och utbildning. Det är viktigt att veta hi­storien. Hur blev det så här och varför var det som det var? En nyckelmening i en föreläsning vid en kongress får bli min avslutning: »Life is a constant negotiation with loss.« Hur förhåller vi oss till förluster, egna och andras?