Världsrekord på blodigt allvar

Det mest prestigefyllda världsrekordet inom cykelsporten är »The hour record« – timrekordet. Konceptet är svindlande elegant: En mästare inom cyklingen – ofta på äldre dar för att kröna sin karriär – cyklar runt på en velodrom så långt det bara går under en timme.

Professionell cykling är ett modernitetens vidunder som perverterats av gränslösa marknadskrafter. Detta ger också sporten en förvriden charm. Till skillnad från exempelvis friidrott, som funnits sedan antiken, är cykling ett brådmoget cirkusnummer, en grekisk tragedi där cyklisten med kuslig precision förkroppsligar den industriella revolutionen – sammansmältningen av människa och maskin. Timrekordet är det perfekta exemplet. En fullständig harmoni mellan maskin och organism, smältdegeln mellan den italienska solvarma myllan och den nordeuropeiska mekaniseringen.   

Rekordförsök har gjorts sedan 1873. Vem som har haft rekordet och vilket rekord som gäller är en tråkig och komplicerad fråga som den mycket ängsliga franska organisationen Union Cycliste Internationale (UCI) äger. 1972 slog det belgiska underbarnet Eddy Merckx rekordet och cyklade 49,431 kilometer. Merckx är än i dag allmänt ansedd som den bästa cyklisten genom tiderna, och detta rekord ansågs vara oslagbart och stod sig i 12 år, till den 19 januari 1984 i Mexico City, då den 32-åriga Francesco Moser från Italien klev in på Agustín Melgar Velodrome iförd kroppsdräkt med en hypermodern silvercykel för 35 000 dollar i groteska proportioner med täckta hjul och cyklade 50,808 kilometer. Moser var den förste som tog sig an timrekordet med en vetenskaplig ansats. Han hade stöd av en läkare, professor Francesco Conconi, och i artiklar från 1984 kan man läsa att »his scientific machinery includes a computer that measures blood pressure and other vital organs«.

Conconi, också italienare och född 1935, är chef för det biomedicinska forskningsinstitutet vid universitetet i Ferrara, som har anor från 1300-talet. Han utvecklade 1982 Conconi-testet [1].

För att cykla så snabbt som möjligt så länge som möjligt måste man hitta den nivå av ansträngning som är precis under gränsen för vad kroppen klarar av. När ansträngningen blir för stor kommer muskelcellerna att övergå till anaerob metabolism, ett energiutnyttjande som i slutändan bildar laktat, mjölksyra, och man får smärtor och kramp. Conconis undersökningar fastslog att man kunde ställa ansträngningen mot hjärtfrekvensen och avläsa vilken frekvens som motsvarade denna »anaeroba tröskel«. Detta värde är olika för olika personer, men avgörande för den absoluta prestationen vid långvarig submaximal ansträngning är individens maximala aeroba kapacitet som brukar anges i V_O2-max (V betyder volym, _O2 betyder syre och max indikerar att det är den maximala kapaciteten). Standardmetoden för att mäta V_O2-max är att gå på ett rullband med en andningsmask (som man till exempel ser skidåkare göra i tv-programmet »Vetenskapens värld«). På så vis mäts hur mycket syre som förbrukas, traditionellt i milliliter per kilo kroppsvikt och minut.

Conconi hade alltså en metod för att låta Francesco Moser hitta sin anaeroba tröskel. Det var bara att sätta en pulsklocka på armen och låta honom trampa fram till rätt frekvens. »Men blir han inte tyngre med klockan då?«, kanske någon smart person invänder. Absolut, men vikten vid cykling spelar bara roll vid acceleration och för att övervinna gravitationen. På velodromen accelererar man bara en gång och det finns inga backar. Detta hade Eddy Merckx inte helt klart för sig, och Ernesto Colnago, en av världshistoriens bästa och mest ansedda cykelbyggare, ansträngde sig för att göra Merckxs cykel lättare så till den grad att han borrade hål i styret och pumpade däcken med helium. Cykeln vägde endast 5,5 kilo och finns nu utställd på tunnelbanestationen som bär Eddy Merckxs namn i Bryssel. Mosers cykel vägde 9,6 kilo. Vindmotståndet ökar med kvadraten på hastigheten och vid en fart på över 50 km/h används 90 procent av energin till att övervinna det [2].

På högre höjd är luften tunnare, luftmotståndet minskar och därför cyklar man snabbare. Emellertid minskar även syretrycket med höjden och därmed också V_O2-max. Det finns ett antal studier som tittat på hur prestationen förändras med höjden, och om man sammanställer dessa får man en uppskattning av vilken som är den optimala höjden för att slå timrekordet och detta råkar vara mellan 1 500 och 3 000 meter. Agustín Melgar Velodrome i Mexico City ligger 2 230 meter över havet [3].

En vanlig otränad person har ett V_O2-max på kanske 35 ml/kg/min. Detta kan så klart tränas upp, men med stor interindividuell variabilitet, och man når snabbt ett tak. Vad man egentligen tränar upp i kroppen när V_O2-max ökar är hjärtminutvolymen, som är en produkt av volymen blod som pumpas ut i varje hjärtslag och hjärtfrekvensen. Hjärtminut-volymen kan inte ökas oändligt och blir till slut en begränsande faktor för V_O2-max. Mitokondrierna i skelettmuskulatur har en stor förmåga att använda syre och är varken begränsande eller i någon större mening påverkbara [4]. Rörelsens effektivitet, muskelkraft och psykologiska faktorer spelar så klart också in för prestationen. Men för en idrottsfysiolog kan det låta nedslående att den fysiska förmågan verkar vara svår att förändra efter en viss gräns när det visar sig att hjärtminutvolymen inte går att öka mer. Men då har man inte tagit med i beräkningen vad som ska pumpas runt av hjärtat: blod.

Sommaren 1980 skickade professor Conconi en förfrågan till Italiens olympiska kommitté och erbjöd ett samarbete eftersom han hade en idé som skulle ge fler guldmedaljer i OS. 1984 vann så Italien 32 medaljer i Los Angeles, att jämföra med 15 i Moskva fyra år tidigare. Vinter-OS i Albertville 1992 gav en medaljskörd på 14, att jämföra med 5 stycken 1988 i Calgary. I efterhand har det visat sig att många av idrottarna hade iögonfallande höga hematokritvärden. Hematokrit är grekiska och betyder blod och domare. 

Diplomaten Hans Blix farfar, den svenske fysiologen Magnus Blix (1849–1904) introducerade begreppet 1891 utifrån laktokrit, ett mått för bestämning av fetthalten i mjölk. Hematokrit är volymprocenten röda blodkroppar i blodet. Normalvärdet är mellan 40 och 49 procent. Syre löses inte bara upp i blodet och studsar runt, det binds av proteinet hemoglobin som finns inuti de röda blodkropparna. Ju fler röda blodkroppar, desto mer hemoglobin och mer syre i blodet. Detta är en påverkbar faktor i ekvationen som leder fram till V_O2-max, och det var precis det professor Conconi utnyttjade [5].

För en av tränarna i italienska landslaget i friidrott berättade han att man skulle extrahera 500 ml blod vid två tillfällen och spara det i –90 grader för att transfundera tillbaka det 3 dagar innan tävling [6].

1999 berättade Moser för den franska tidningen L’Équipe att bloddopning ingått i förberedelserna för timrekordet 1984. Han sa att »det var mitt eget blod, och jag var inte den enda som gjorde det« [7, 8]. Autotransfusioner dopingklassades enligt Internationella olympiska kommittén först efter olympiska spelen samma år. Mosers rekord ogillades redan 1997 av UCI, alltså två år innan Moser erkände. Anledningen var inte dopningen, utan den extrema teknologiska utvecklingen inom cykelsporten som förvanskade den klassiska cyklisten till en löjeväckande maskin innesluten i ett aerodynamiskt ägg och omöjliggjorde en jämförelse av rekorden över tid. Således fastslog UCI att man skulle cykla på samma villkor som Merckx hade gjort 1972.

  När man läser om »Il sceriffo« Francesco Moser i den professionella cyklingens kanon nämns inte autotransfusionerna. I stället räknas han som en av cyklingens största med vinst i Giro d’Italia 1984, timrekordet och VM 1977. Det kan verka konstigt med dagens perspektiv på dopning där man får genomgå offentlig inkvisition för att ha använt fel läppbalsam. Det finns en pågående diskussion om vad som är dopning och inte. Koffein är prestationshöjande men är inte dopningsklassat eftersom det är en så stor del av vår kultur. Höghöjdsträning är tillåtet (förutom i Italien!), vilket ökar hemoglobinnivåerna då kroppen anpassar sig till det lägre syretrycket. 1984 hade professor Conconi släppt anden ur flaskan och cykelsporten drogs i decennier ned i allt större skandaler, ända tills katastrofen fullbordades med branschens »enfant terrible«, amerikanen Lance Armstrong, som blev fråntagen sina 7 konsekutiva segrar i Tour de France mellan 1999 och 2005.

1998 gjorde det italienska hälsoministeriets egen polis, med det överdådiga namnet Nucleo Antisofisticazioni e Sanità, en razzia mot universitetet i Ferrara. Där hittade man dokument och tabeller med hematokritnivåer på kända cyklister som Conconi jobbade med, och sammantaget målades bilden av en organiserad dopningsstruktur. Den följande rättegången skulle ta fem år, och Conconi frikändes till viss del på bristande bevis, men också för att brottet ansågs vara preskriberat. Domaren menade dock i sitt uttalande att Conconi hade befunnits »moraliskt skyldig« [7, 8].

Erytropoietin är en fantastisk medicin för patienter med kronisk njursvikt. Blodtransfusioner är en omistlig del av modern sjukvård. Nya preparat kommer att dyka upp och rekord kommer att hägra framför unga atleter och kapitaliserande entreprenörer. Nya upptäckter kommer inte med en etisk manual, och det är läkarens uppgift att åtminstone lägga några ord till en sådan.

Professor Conconi har konsekvent nekat till alla anklagelser och undervisar fortfarande vid universitetet i Ferrara. I materialet från razzian 1998 hittade den italienska polisen också data från ett bergslopp i Sydtyrolen 1994. Den då 59 år gamle Francesco Conconi hade deltagit med ett eget hematokritvärde på 57 procent och gick i mål endast två minuter efter vinnaren.

Vem som vann? Francesco Moser.