Någon gång i början av män­niskans etablering av bofasta civilisationer kom så småningom så många människor att leva tillsammans att virus som gav akuta infektioner kunde överleva genom obrutna kedjor av spridning från en mottaglig individ till en annan. Under den tid då vi var jägar- och samlarfolk fanns inga akuta infektioner utom de som hade sin källa i smitta direkt från djur. När poliovirus fått fotfäste i de bofasta civilisationerna av människor etablerade sig en harmonisk relation mellan virus och värd. Under de hygieniska förhållanden som gällde exponerades barn under det första levnadsåret, då bland annat antikroppar från mamman dämpade den potentiella spridningen av virus från den infekterade tarmen till andra delar av kroppen, till exempel hjärnan. Virus kunde förmera sig och spridas, och värdorganismen fick inga symtom, så båda parter var nöjda. Enstaka sporadiska fall av förlamning kunde givetvis uppträda, men det gick inte att härleda dessa till en smitta. 

Situationen förändrades i mitten av 1800-talet, då det varseblevs att en förbättrad hygien ledde till en minskning av spridning av olika smittämnen, företrädesvis bakterier.  Stora hälsomässiga vins­ter gjordes genom införandet av förbättrad sanitet, men i fallet polio var effekten den motsatta. När den första kontakten med en av de tre typerna av poliovirus skedde vid en högre ålder kunde symtom utveckla sig, och i sin allvarligaste form kunde omfattande förlamningar uppträda då virus förstörde motorceller i ryggmärgens framhorn. 

I början var det mycket svårt att från de spridda fallen härleda att sjukdomen orsakades av ett smittämne. Under 1900-talet ökade polioepidemierna i omfattning och kom att bli det kanske största samhällsproblemet associerat med smitta i industriländerna. Behovet av utveckling av ett vaccin var mycket stort, men en lösning på detta problem kom att dröja på grund av en sedan slutet av 1910-talet förhärskande dogm. Simon Flexner vid Rocke­fellerinstitutet i New York hade auktoritativt konstaterat att virus bara kunde föröka sig i nervceller. Det skulle dröja 30 år innan John Enders tillsammans med medarbetarna Thomas Weller och Frederick Robbins kunde visa att virus kunde föröka sig utmärkt även i cellkulturer av fibroblaster eller epitelceller. Helt plötsligt öppnade sig en väg fram mot utveckling av ett vaccin. Denna oväntade upptäckt ledde till att de tre forskarna belönades med 1954 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.

Den första typen av vaccin som blev tillgängligt var virus som hade inaktiverats genom behandling med formalin, det så kallade Salk-vaccinet. Utvecklingen av ett svenskt vaccin under senare delen av 1950-talet gick fort. Den ledande personen i detta arbete i Sverige var professorn Sven Gard. En viss tidig fördröjning inträffade då Gard bedömde att det var angeläget att producera vaccinet i celler från människa för att inte riskera att eventuellt förorenande djurvirus skulle kunna överföras till människa. I avsaknad av sådant material i större kvantiteter fick han dock snart acceptera att kulturer av apnjurar användes. En viktig insats Gard gjorde var att matematiskt karakterisera förloppet av formalins förmåga att förstöra virus infektionsförmåga. I de första vaccinsatserna Jonas Salk tillverkade var betingelserna för komplett inaktivering av denna inte tillräckliga, och levande virus som orsakade förlamningsfall fanns kvar i preparaten. Det var ett allvarligt bakslag. Modifierade betingelser för inaktivering användes för tillverkning av det svenska vaccinet. Temperaturen sänktes och behandlingstiden förlängdes.

Det svenska vaccinprogrammet utvecklades kraftfullt, och i början av 1960-talet började sjukdomen komma under full kontroll. Vid det laget hade det utvecklats en ny typ av vaccin, Albert Sabins levande poliovaccin. De allra flesta industriländerna övergick till denna typ av vaccin efter att ha tagit intryck av argumentationen att det gav ett avsevärt bättre skydd i tarmslemhinnan. Det är visserligen sant men samtidigt kunde det visas att även immunisering med ett inaktiverat vaccin leder till en viss tarmimmunitet. Gards insatser ansågs så viktiga att han nominerades till ett Nobelpris i fysiologi eller medicin i mitten av 1960-talet. Gard, som vid denna tid var mycket inflytelserik i Nobelarbetet vid Karolinska institutet, frånsade sig emellertid en kandidatur till priset – med all rätt, då priset ges för en upptäckt. Denna hade redan gjorts och prisbelönats år 1954. Själva utvecklingen av vaccinet representerade tillämpad kunskap. Det kunde med tiden ledas i bevis att det svenska vaccinationsprogrammet inte bara eliminerade förekomst av sjukdomsfall i polio utan också ledde till att spridningen av virus i samhället upphörde. Sverige kom att bli ett av de få länderna i världen som baserat sitt skydd mot polio på användning av enbart inaktiverat vaccin. En extra viktig bonus blev att vi aldrig kom att ha problem med vaccin­associerade sjukdomsfall.

Redan i början av 1960-talet skrev Gard en artikel betitlad »Exit poliomyelitis. What next?« Vad han hade i tankarna var frågan om det fanns en risk att någon annan infektionssjukdom skulle komma att ta polions plats. Lika osant som påståendet att »summan av lasterna är konstant«, är emellertid att infektionsbelastningen i en civilisation är konstant till kvantitet och kvalitet. Som nämnts uppträdde akuta epidemiska virusinfektioner först då ett tillräckligt antal människor levde tillsammans. Med hjälp av förbättrad hygien, införande av vaccinationer och användning av antibiotika har den relativa betydelsen av infektionssjukdomarna kraftigt reducerats. Den aktuella frågan är nu vilken sjukdom som står näst på tur för utrotning. Svaret är enkelt. Det är mässling och sammanhängande härmed en eliminering av röda hund-infektioner. Program för detta har redan startats.