Att debatten om forskningsetik i dag är livlig har inte undgått någon. Men inget är nytt under solen. Under andra delen av 1800-talet utfördes på många håll i Europa försök, där man med skilda frågeställningar infekterade prostituerade, mentalsjuka, utvecklingsstörda eller döende patienter och t o m barn med var eller vätska från könssjukdomar, med fläcktyfus eller med scharlakansfeber. Etiken i dessa försök var redan då naturligtvis fullkomligt oacceptabel, även om man ibland uppgav att den inokulerade försöks­personen givit sitt formella tillstånd. Men doktor Lindemann gjorde det i stället själv och inokulerade sig med både schanker och syfilis i Paris på 1850-talet. Han undersöktes under förloppets gång av experter, som bekräftade könssjukdomarnas natur och han genomgick sedan någon form av behandling för att faktiskt leva vidare.

Länge trodde man att könssjukdomarna syfilis och dröppel, det vill säga gonorré, var samma sjukdom, eftersom de genom smittspridningens natur ofta förekom parallellt. Den engelske läkaren John Hunter var dock redan på 1780-talet övertygad om att det rörde sig om två helt olika åkommor och genomförde den hero­iska insatsen att infektera sig själv med flytning från en dröppel­sjuk. Hans tanke var att om han fick dröppel men inte syfilis skulle hans teori vara riktig – och till en början stämde allt. Hunter fick en varig sädesflytning redan efter några dagar, vilket stämde med gonorré. Men till all olycka visade det sig, att när inkubationstiden för syfilisen var till ända efter ungefär en månad hade han även drabbats av primärsymptomen av den andra könssjukdomen. Utan att förstå det hade Hunter råkat självinfektera sig med en individ som led av bägge åkommor parallellt!

Hur Hunter kunde kurera sig själv vet vi inte, men man kan inte annat än beundra hans heroiska metod att med sin egen hälsa som insats göra ett vetenskapligt experiment. Uppenbarligen måste dock det hela ha gått ganska väl efter ympningsförsöket. Hunter blev faktiskt 65 år gammal och räknas som fadern till den moderna vetenskapligt baserade kirurgin i England.

Invärtesmedicinarna hade under 1700-talet inte mycket att erbjuda sina patienter utöver stöd och förhoppningsvis uppmuntrande tillrop, men fältskärerna, som stod mycket lågt i status, kunde ju faktiskt uträtta någonting. Hunter fick aldrig någon formell medicinsk utbildning men blev en mycket framgångsrik kirurg och anatom. Kirurgin blev en övergående episod i hans liv, och många av hans stora medicinska insatser handlade om att förstå effekterna av skottskador hos soldater sårade i strid. Hunter förfäktade den gamla kirurgiska tesen att »oskuret är bäst« och visade att det fanns en poäng i att avstå från amputation så långt möjligt.

Men John Hunters framgångsrika vetenskapliga karriär hade en annan ännu mer betydande konsekvens. Hunter var nämligen lärare till Edward Jenner, som kom att gå till världshistorien genom att vaccinera mot smittkoppor. Jenner hade noterat att mjölkpigor som fått kokoppor på händerna under arbetet aldrig fick smittkoppor. Han gjorde inokulationsförsök med de relativt ofarliga kokopporna, dock inte på sig själv, och kunde påvisa en skydds­effekt. Beteckningen på den världsrevolutionerande ympningsbehandlingen »vaccination« kommer från det latinska namnet på ko, »vacca«.

Svårslagen är von Pettenkofers gör-det-själv-insats. Han räknas som en av den moderna hygienlärans pionjärer i Tyskland. Han gjorde betydande insatser för att propagera för sund renlighet under det sena 1800-talet i Tyskland. Forskningsinstitut finns uppkallade efter honom. Men han misstrodde den världskände Robert Kochs tankar om bakterier och deras natur. Av Koch hade von Pettenkofer fått en flaska renframställda kolerabakterier att experimentera med. von Pettenkofer drack soppan inför sina studenter 1892 med lite soda, fick obetydliga besvär och kunde sedan med förtjusning skadeglatt rapportera tillbaka till Koch att dennes tankar om infektionsorsakerna var struntprat. Vad von Pettenkofer missat var att han troligen redan hade haft en lindrig form av kolera och därmed sannolikt en viss immunitet. Det gick illa för von Pettenkofer, när hans värld några år senare föll samman och mikrobiologins och Kochs frammarsch var uppenbar. I februari 1901 begick von Pettenkofer självmord på sitt tjänsterum.

En annan dramatisk gör-det-själv-insats åstadkom doktor Barry Marshall från Perth i Austra­lien, när han 1984 svalde en vätska som innehöll Helicobacter pylori för att bevisa, att bakterien kunde orsaka skador i magslemhinnan. Tidigare hade ingen trott att denna bakterie skulle kunna överleva i magsäckens extremt sura miljö. Marshall hade först genomgått en gastroskopi för att visa att magslemhinnan i början var frisk och oretad. Några dagar efter klunken utvecklade Marshall en rejäl magkatarr och därmed var vägen öppen för den forskning som ledde till att Robin Warren och Barry Marshall fick Nobelpriset år 2005 för sin upptäckt av sambandet mellan pylori, magsår, magkatarr och cancer i magsäcken. I dag, när en rad läke­medel har tillkommit för att eliminera pylori-­infektioner och behandla sur mage, är cancer i magsäcken dessbättre en mycket ovanlig tumörform.

I alla tider har kemister luktat, smakat och provat egenskaperna hos de kemiska substanser de syntetiserat. Albert Hofmann arbetade för Sandoz i Basel och undersökte effekterna av svampgifter för att finna eventuellt möjliga läkemedelsanvändningar. I november 1938 tillverkade Hofmann LSD. Hypotesen var att substansen skulle stimulera cirkulationen. Resultaten blev liggande oanvända i laboratoriet, men fem år senare tog Hofmann fram sitt gamla material, och medan han åter tillverkade LSD råkade han få i sig små mängder när han med handen gnuggade sig i ansiktet. Hofmann upplevde en oavbruten ström av fantastiska bilder som snurrade i skallen och bestämde sig för att tre dagar senare inta en definierad mängd LSD. Den 19 april 1943 kallas för Bicycle Day, eftersom Hofmann upplevde de sedan dess välkända LSD-effekterna när han cyklade hem från jobbet med huvudet fullt av otroliga spännande bilder. Hofmann blev över hundra år gammal och kom att åka jorden runt för att föreläsa om de tänkbara effekterna av LSD som psykoterapeutiskt redskap. Till hans besvikelse blev LSD aldrig något kliniskt uppskattat läkemedel.

En dramatisk gör-det-själv-ortoped är bergsbestigaren och ingenjören Aron Ralston. Våren 2003 vandrade han utan att berätta för någon om sin tilltänkta rutt i en kanjon i Utah och fastnade under ett klippblock med ena armen. Ett stort stenblock rubbades plötsligt och föll så olyckligt, att den högra armen klämdes fast mot bergsväggen. Det var omöjligt att få loss armen på något sätt. I Ralstons packning fanns en vattenflaska, två burritos som matsäck och en slö fickkniv. Efter att under tre dagar ha försökt rucka stenen började Ralston att amputera sig på mitten av höger underarm. Han började med ytliga skärsår men insåg att det var omöjligt att skära igenom de två underarmsbenen. När mat och vatten tog slut på dag 5 blev Ralston desperat. Han ristade namn, födelsedatum och förmodat dödsdatum på bergväggen och filmade med mobilen ett sista farväl till familjen. Men dagen därpå listade han ut att han skulle kunna bryta underarmsbenen genom ett vridmoment, vilket märkligt nog lyckades. Därefter kunde han fullfölja amputationen och armen gick av. Väl frigjord från klippblocket återstod en mödosam reträtt. Ralston lyckades med endast en fungerande arm ta sig ner 20 meter till marken och vandrade starkt medtagen i nationalparken längs reträttvägen mot sitt fordon men hittade lyckligtvis en familj på vandring som tog hand om honom. Sex timmar efter amputationen plockades han upp av en helikopter och hade då förlorat omkring 25 procent av blodvolymen och gått ner 18 kilo i vikt, varav den förlorade extremiteten rimligtvis borde ha utgjort en del. Några år senare gjordes Ralstons extrema öde till en film av den brittiske regissören Danny Boyle. Filmen fick titeln »127 timmar« och nominerades bland annat till sex stycken Oscars för bästa film.

Så mycket enklare har leopard­geckon det – en stilig ödla som har den talande dia­gnosen »kaudal autonomi«, vilket innebär att den kan undkomma rovdjur genom att omedelbart tappa svansen, som angriparen huggit tag i. Och till all lycka växer svansen sedan ut igen.

Heroisk i den medicinska gör-det-själv-branschen är allmänläkaren Leonid Rogozov, som arbetade med en rysk forskningsgrupp på Antarktis. I april 1961 utvecklade han klassiska symtom på appendicit, och dagen därpå tillstötte bukhinneinflammation. Rogozov beslöt sig för att operera sig själv. Assistenter vid operationen var en chaufför och en meteorolog, som räckte fram nödvändiga instrument och höll upp en spegel. Av misstag skadade Rogozov tarmen och tvingades först att suturera den. Men därefter kunde blindtarmen tas bort och lokalantibiotika införas i bukhålan. Infektionen avklingade och två veckor senare var Rogozov åter i tjänst. I Sovjetunionen sågs han som en hjälte, som än en gång bekräftade det kommunistiska systemets överlägsenhet, och 1965 utmärktes han med en hög orden.

Men Rogozov är inte den ende i den kirurgiska gör-det-själv-branschen. Doktor Evan O’Neill Kane från USA hade mer än 4 000 operationer bakom sig när han bestämde sig för att se kirurgi från patientens sida. År 1919 amputerade han ett infekterat finger på sig själv. I lokalanestesi extraherade han sin appendix 1921. Tio år senare opererade han sitt eget ljumskbråck.

Kane förnyade kirurgin på flera sätt. Han införde avslappande preoperativ musikterapi, utvecklade ljusstarkare belysningsmetoder för bättre insyn i såret och introducerade nya kirurgiska material. Udda är Kanes förkärlek för tatuering. Han menade att eftersom man beskrivit förväxlingsrisker av nyfödda barn vore det praktiskt att på gömd plats på kroppen omgående ge dem en tatuering, som visade deras identitet. Och på slutet av sin karriär avslutade han sina operationer genom att signera dem med sin initial K – dock som morsetecknet för denna bokstav (-.-). Han hade tänkt signera ärret efter sin egen blindtarmsoperation, men blev mot slutet av ingreppet så vimsig, att operationen kom att slutföras av en av assistenterna. Men 36 timmar efter sin autokirurgi stod Kane på plats i operationssalen för att jobba vidare.

Den som söker information på nätet för att lära sig mera om gör-det-själv-entusiaster kan förledas att gå in på sökordet »autodiagnostik«, vilket låter som ett rimligt sökord. Men man blir omedelbart grymt besviken, för det enda autodia­gnostik handlar om på nätet är möjligheten att via Volvo, BMW, Mercedes eller andra prestigemärken få hjälp med att undersöka eventuella fel på bilen.

Kvar finns ett antal hjältar, som av absolut nödvändighet, i förhoppning om framtida berömmelse eller bara av ren nyfikenhet har lyckats ta hand om sina egna akuta medicinska problem med gör-det-själv-insatser eller autokirurgi.